Veckans vokabel 62: Fattiglapp

En rimlig etymologisk förklaring för ordet fattiglapp är att det härstammar från ett papper som man var tvungen att visa upp för lämplig myndighet för att kunna hämta ut sitt fattigbidrag. En annan tolkning – den jag föreställde mig när jag använde ordet som liten – är att ordet kommer ifrån att fattiga måste hushålla med resurserna och därför lappa sina byxor med tillgängliga tygstycken när de gick sönder.

Ingen av de här förklaringarna stämmer. Ordet lapp är ett gammalt ord för same, men används inte i dag då det ofta uppfattas som nedsättande. Det kommer från fornsvenskans lapper, som antagligen i sin tur kommer från finskans lappalainen, men ursprungsbetydelsen är enligt SAOB inte känd.

Ordet fattiglapp betydde från början ’fattig (kringstrykande och bettlande) lapp; lapskt fattighjon’, det vill säga en fattig (eventuellt även tiggande) same.

Redan innan Gustav Vasa beskattades samerna å statens vägnar, men när denna kung tog makten i Sverige ökade skattetrycket avsevärt. Då silvermalm började brytas i sameland på 1600-talet, startade en omfattande exploatering av områdets naturresurser. Kolonisationen av sameland började på allvar år 1673 när lappmarksplakatet utfärdades av Karl XI: nybyggare som bosatte sig i lappmarker lovades 15 års skattefrihet och frisedel från krigsmakten.

Då samerna försörjde sig genom fiske och rennäring ansåg man att samer och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida. Eftersom skatteintäkterna från samernas näring ansågs betydande, skulle nybyggarna endast bryta mark som ansågs obrukad. Även om tanken var att samernas verksamhet inte skulle påverkas av kolonisatörerna, blev så inte fallet: bönderna fällde och brände skogen för att göra plats för jordbruket och för att askan skulle ge näring till marken, vilket skrämde bort viltet och försvårade samernas näring. Trots att nybyggarna fick böta i domstolen för att de förstörde marken, fortsatte denna så kallade svedning under flera århundranden, vilket drev samerna allt längre bort från lappmarkerna.

Renbeteslagarna från 1886 och 1898 stiftades för att skydda samerna. Men då definitionen av same endast gällde dem som livnärde sig genom rennäring, uteslöts alla samer som försörjde sig på en kombination av jordbruk, jakt och fiske. Dessa räknades alltså enligt lag inte som samer, och fråntogs på så sätt sin samiska identitet och tvingades in i svenskheten.

I slutet av 1800- och början av 1900-talet höjdes röster ”för att upphjälpa fattiglapparnes nuvarande tröstlösa ekonomiska ställning” (citerat efter Hyltenstam 1999, som citerar Ruong 1975, som citerar biskop Bergqvist 1907). För att motverka fattiglapparnas situation gav staten några kommuner i viss mån bidrag till fattigvården, vars hjälpande effekt självfallet var ringa.

När gruvindustrin, skogsbruket och vattenkraftsutbyggnaden tågade in i Lappland med industrialiseringen, påverkades samernas sätt att leva ännu mer. De nya industriernas ytterligare påverkan på rennäringen och det minskade behovet av arbetskraft i och med industriernas effektivisering, tvingade många arbetslösa samer till storstäderna.

Som synes har det länge funnits fattiga samer. Biskop Bergqvist ansåg att rasbiologin var förklaringen till detta: traditionellt nomadiska samer tappar livsgnistan om de blir bofasta och deras fysik tillåter inte tungt kroppsarbete, vilket driver dem ner i fattigdom.

Jag antar att man får välja förklaring: är det samhället som skapat fattiglapparna, eller är det fysiologiska egenskaper som ofrånkomligen har tvingat in samerna i ekonomiskt trångmål? Jag tror att man i det här fallet kan konstatera att till och med en Guds man stundom kan ha fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *