Veckans vokabel 68: Text

Ordet text kan spåras tillbaka till latinets verb för att väva. Detta har att göra med den urgamla metaforen om tanken som en tråd, som berättaren väver till ett tätt nät (jämför med uttrycket ”den röda tråden”, och varför inte ordet textil). Författaren och poeten Robert Bringhurst menar att de skriftlärda tog denna abstrakta metafor och konkretiserade den i skriftform: deras nedskrivna tecken fick samma jämna och flexibla yta som en väv.

Första terminen på språkkonsultprogrammet läste vi kursen textanalys. Som en av våra examinationsuppgifter fick vi en post-it-lapp med fyra substantiv (som tycktes vara en inköpslista), samt en skärmdump av en Wikipediaartikel med tillhörande text, bilder och länkar. Uppgiften gick ut på att vi skulle avgöra huruvida det var texter vi hade att göra med.

Detta är ett knepigare projekt än man först kan tro, allt handlar om perspektiv. I vardagen definieras en text ofta som ’sammanhängande, meningsfull följd av skrivna ord’. Detta innebär att artikeln i på Wikipediasidan är en text, medan post-it-lappen inte är det, då orden inte binds samman med konnektiver (ord som skapar logiska samband, till exempel därförsendärefter). Men om lappen ifråga är en inköpslista kan man argumentera för att det finns ett underförstått sammanhang, och att den i rollen som en inköpslista är fullt kommunikativ, och följaktligen meningsfull: får man den i handen förstår man sambandet och vet hur man ska handla (i dubbel bemärkelse).

I språkvetenskapen definieras en text ibland som ’språkanvändning i tal och skrift’, vilket breddar omfånget avsevärt: post-it-lappen är en text, liksom dagens samtal med mormor.

Anlägger man istället ett multimodalt synsätt – vilket innebär ett samspel av olika teckensystem, till exempel text, bilder och typografi – består texten inte bara av skrift: bilderna, länkarna, valet av typsnitt, dispositionen, Wikipedialogotypen och så vidare är också en del av texten. Den här definitionen är väldigt användbar vid analyser av texter, eftersom det inte bara är det skrivna ordet som bär betydelse. Skulle man utesluta bilder, typsnitt, diagram och andra betydelsebärande element i sin analys skulle resultaten egentligen inte säga så mycket.

Men då blir problemet istället hur man ska avgränsa sig. Om en dikt alluderar till ett verk skrivet hundra år tidigare, måste kanske även den dikten inkluderas i analysen. Att en text inte existerar i ett textuellt vakuum är egentligen en självklarhet, även om sambanden är mer eller mindre tydliga. Det här att en text har relationer till gamla och framtida texter kallas intertextualitet.

Inom vetenskapen är intertextualiteten väldigt viktig, eftersom allt vetenskapligt arbete bygger på tidigare forskning, och man ständigt hänvisar till andra forskares resultat. På samma sätt är inlägg på Facebook beroende av andra människors inlägg (de kan vara direkta eller indirekta svar) eller till och med en reaktion på en händelse i verkligheten, och blogginlägg hänvisar ständigt till artiklar, tidigare egna blogginlägg, andras blogginlägg och så vidare. Bara det här inlägget innehåller till exempel referenser till latin, en författare, Wikipedia, post-it-lappar, begreppet mormor, Facebook med mera, och jag förutsätter på så sätt att du som läsare känner till de här fenomenen.

Hur man än väljer att avgränsa sin definition av text, tycker jag att det är spännande att se att en text egentligen inte kan stå på egna ben, att den blott är en länk i en oändlig kedja av texter.

Lipogram

Lipogram är ett exempel på hämmat skrivande, som går ut på att man i ett stycke eller längre undviker en eller flera bokstäver. Oftast är det en vanlig vokal som undviks, vilket gör utmaningen desto större. (Försök själv skriva ett stycke utan a eller e – vilka är svenskans vanligaste bokstäver – så märker du hur svårt det är.)

År 1939 skrev Ernest Vincent Wright Gadsby, en roman på 50 000 rd som enligt uppgift tämligen okonstlat undviker engelskans vanligaste bokstav: e. Detta innebär bland annat att den bestämda artikeln the och pronomen som he och she inte förekommer en enda gång. Pluralformer som slutar på -es eller preteritumformer på -ed undviker han också verket igenom. Wright var inte först med lipogram, bland annat hade den spanska pjäsförfattaren Enrique Jardiel Poncela publicerat fem noveller mellan 1926 och 1927 som alla undviker olika vanliga bokstäver, men att hålla den disciplinen en hel roman är minst sagt imponerande.

Det finns också flera modernare varianter på temat bokstavsutlämning. En författare – Walter Abish – skrev en roman (Alphabetical Africa, 1974) där alla orden i första kapitlet börjar på bokstaven a, i andra kapitlet får orden även börja på b och så vidare, tills kapitel 26 då orden får börja på vilken bokstav som helst. Därefter vänder han – givetvis – på hela processen.

År 2001 skrev Christian Bök sin roman Eunoia där orden i varje kapitel endast får innehålla en specifik vokal. Exempel från kapitel 5: ”Profs from Oxford show frosh who do post-docs how to gloss works of Wordsworth.”

Ibland blir jag uppriktigt glad av andra människors leklust när det kommer till språket, och jag tror och hoppas innerligt att fantasin för evigt finns att finna inom litteraturen.

Hämmat skrivande

Som vanligt när man läser något på Wikipedia finns det viss risk för att man slussas vidare till en annan lika intressant artikel. Så hände mig i förgår, då jag försökte hitta upphovsmannen till ett visst citat och istället fann mig förförd av en annan artikel om en verbfri roman.

När jag läste om de tunga bojor författaren frivilligt iklätt sig blev jag fascinerad. Min första tanke var att denna begränsning måste vara en enorm belastning. Efterhand började jag se en annan sida: från att ha kunnat skriva vad som helst hur som helst, för författaren en struktur att anpassa sig efter. I den här strukturen kunde han sen förhålla sig till sitt skrivande på ett nytt sätt, och på så vis bryta gamla mönster. Lite som att välja film: Har man tillgång till hela utbudet blir det omöjligt att välja, och risken att man istället väljer en film man har sett förut och vet är bra blir större. Har man däremot blott ett fåtal att välja bland blir beslutet lättare.

Det här begränsade skrivandet kallas på engelska ”constrained writing”, om det finns en svensk motsvarighet till uttrycket kan jag inte finna det, så låt oss kalla det hämmat skrivande. När jag klickar mig vidare bland Wikipedias upplysande artiklar, visade det sig finnas en uppsjö av hämningar som en skribent kan påtvinga sin penna. Rim och olika versmått är uppenbar och jättebra exempel, de presenterar regler som kan fungera som en kreativitetskatalysator.

Hur som helst tänkte jag se om jag inte kan ta och kompilera ett par inlägg om några olika sådana härbegränsningar. Först ut är lipogram.

Tåget från ingenstans – ett verbfritt verk

I min jakt på källan efter citatet i föregående inlägg, stötte jag på något fascinerande (och på sätt och vis en lättförståelig texts diametrala motsats): en roman på 233 sidor skriven utan vern.

Boken Le Train de Nulle Part från 2004 är, enligt författaren, världens första bok skriven helt utan verb. Hela romanen tycks utspela sig på ett tåg, där huvudpersonen giftigt och bittert beskriver allt den ser. Istället för verb använder författaren substantiveringar (d.v.s. substantiv bildade till verb, som spelning till spelabärare till bära etc.) när han beskriver omgivningen. På svenska borde något dylikt vara omöjligt med tanke på att en välformad svensk mening måste innehålla såväl ett subjekt som ett predikat (någon (s) som gör något (p)).

Författaren påstod sig tycka att verb är som en ogräs i en blomsteräng: för att språket ska blomstra måste verben rensas bort. Han gick så långt att han höll ett avskedstal för verbet framför 300 personer, alla sorgklädda. Författaren , pseudonymen Michel Thayer, är på riktigt en äldre doktor i litteraturvetenskap, varför hela verket känns som ett intressant experiment och som en fascinerande provokation, snarare än en uppriktig åsikt. Men som kontrast till författare som Hemingway som undviker adjektiv, är det intressant med en författare som gör detsamma med verb.

Om att skriva kort

”If I had more time I would have written a shorter letter.”

”Hade jag haft mer tid hade jag skrivit ett kortare brev.”

Citatet ovan sammanfattar ganska bra vad en välskriven text är för mig: kort och koncis. För att göra en text så kort och tydlig som möjligt krävs det mycket eftertanke, vilket kräver såväl tid som ansträngning. Samma tanke, annat fokus: ett vykort bör inte skrivas i en handvändning.

Tillbaka till citatet. Vem var först med att yttra denna humoristiska tanke? Ernest Hemingway, Voltaire, Mark Twain, Albert Einstein och – givetvis – Oscar Wilde är blott några av alla dem som tillskrivs briljansen. Kanske är det Cicero som någon påstår? Det är väldigt vanligt att aforismer av detta slag tillskrivs bortgångna vältalare. Ska man till exempel tro citatsidor på internet är Oscar Wilde källan till mer eller mindre allt kvickt som någonsin sagt (visst var han en genial konversatör, sin samtids största, men det finns gränser). Därför är en smula källkritik nyttig vid jakten på källan bakom ett bevingat ord.

Veckans vokabel 67: Bokstav

Enligt Svensk ordbok är en bokstav ett ’skrivtecken som (normalt) motsvarar ett enskilt språkljud och ingår i ett alfabet’ och ordet har funnits i svenskan sedan 1385. Innan dess, i fornsvenskan, fanns formen bokstaver, vilket är en sammansättning av orden bok och stav.

I det här sammanhanget är det inte trädet bok som åsyftas – även om det är därifrån betydelsen ursprungligen kommer – utan de träplattor (vanligen av just bok eller ask) som våra förfäder ristade in sina runor på. Ofta använde man flera sådana här träplattor tillsammans, vilket ledde till att ordet bok kom att beteckna hela samlingen. När man sedan började använda pergament istället för träplattor, kom ordet att beteckna en bunt skriftförsedda blad av detta material.

När det gäller runorna så är det träets vertikala fibrer som gav dem deras distinkta, raka linjer; man ristade runorna längs och tvärsöver fibrerna. Ett sådant vertikalt streck kallades för stav, vilket tillsammans med sammansättningen runstav användes för att beteckna hela runan. När det latinska alfabetet etablerade sig i norra Europa genom kristendomens böcker, benämnde man de nya skrivtecknen för bokstavar (ett ord som troligen först användes av anglosaxarna).

Latinets codex har genomgått samma etymologiska resa som bok: codex betydde först ’träkloss’, sedan ’trätavlor’ och ännu senare ’pergamentblad’. Pergamentbladen bands ihop till en bok, och den här luntan kom alltså tillslut att kallas codex. I svenska betyder ordet kodex dels ’gammal handskrift i bokform’, dels ’samling föreskrifter, till exempel lagar eller normer’.

Många av de äldsta böckerna som finns bevarade är religiösa skrifter och lagböcker – båda verk som berättar för människor hur de ska uppföra sig. De moraliska kodexar som respektive bok innehåller har inspirerat stora skaror bokstavstroende som tolkar böckernas innehåll bokstavligen (om detta ord har jag skrivit förut, då med fokus på hur det emellanåt används som ett allmänt förstärkningsled utan hänsyn till dess bokstavliga innebörd).

Det finns religiösa falanger som tolkar sin religiösa skrift (Bibeln, Koranen, Talmud eller vilken det nu kan vara) ordagrant: Guds ord ska följas till punkt och pricka. Detta resulterar ofta i (extrema) traditioner som strider mot det sunda förnuftet.

Samma förhållande finns också till lagen. Att lagen måste tolkas som den står är viktigt ur rättsäkerhetssynpunkt – att godtycke och subjektivitet elimineras ur ekvationen är väsentligt – men då en lag tyvärr inte kan vara heltäckande lämnas luckor som moraliskt viga kan slinka igenom. Ett alternativ till statiska lagar vore en omnipotent domstol, som i den bästa av världar vore rättvis och ofelbar, men i vår … antagligen not so much. Följaktligen är förmodligen våra otympliga lagböcker – med sina latinska bokstäver och sin bokstavstrogna åtlydnad – det enda sättet att hålla vårt samhälle vid liv.

Veckans vokabel 66: Tåg

Ordet tåg har flera betydelser i svenskan. Enligt Svensk ordbok kan ordet beteckna en ’större, kolonnformig grupp marscherande människor’, ’rad av sammankopplade järnvägsvagnar med lok’ och ’grövre rep eller lina’. (Det här ordet är inte besläktat med den gräsliknande växten som också kallas tåg.)

Tåg i den första betydelsen har funnits i svenskan åtminstone sedan 1507, då biskop Hemming Gadd i Linköping använder det i ett brev. Det kommer från fornsvenskans tag, som i sin tur kommer från medellågtyskans toch ’resa; krigståg’, och är besläktad med betydelse nummer tre (’grövre rep eller lina’).

Medellågtyskan är den variant av lågtyska som talades i norra Tyskland mellan 1200- och 1500-talet. Denna varietet – som en variant på ett språk brukar kallas av språkvetare – har levererat oerhört många ord till svenskans ordförråd genom det inflytelserike handelsförbundet Hansan. Innan ordet toch blev en del av medellågtyskans ordförråd fanns det i urgermanskan med ett något annorlunda uttal. Urgermanskan är det språk som man genom att studera dagens germanska språk har rekonstruerat. Man har hittat spår som tyder på att en någorlunda enhetlig form av språket talades från 750 f.Kr. till 250 f.Kr., då språket delades i tre grupper:

  1. Den nordiska språkgruppen – som i dag består av de nordiska språken.
  2. Den östgermanska språkgruppen – en utdöd språkgren till vilken bland annat gotiskan hörde, det språk som Silverbibeln är skriven på. Silverbibeln är ”Sveriges dyrbaraste bokskatt och en av världens mest berömda handskrifter [och] skrevs i Italien i början av 500-talet”.
  3. Den västgermanskan språkgruppen – till exempel hög- och lågtyska, holländska och engelska.

Ordet tåg i den andra bemärkelsen – ’lång rad med järnvägsvagnar’ – har vi av naturliga skäl inte haft lika länge; det var först i mitten av 1800-talet som Sveriges järnvägshistoria fick sin början. År 1856 invigdes de tre första järnvägssträckorna som var byggda för ånglok, och Stockholm sammanlänkades med Göteborg 1862 och med Malmö 1864. Efter hand kom de flesta någorlunda stora orter i södra Sverige att bli en del av järnvägsnätet.

Som en parentes kan nämnas att det i början av järnvägens historia inte var självklart att tågen var tåg; andra beteckningar som fanns parallellt var bland annat trängångvagnsträng och jernträngTräng var ett militärord i betydelsen ‘släp, följe’, och kommer ifrån franskans train ’fart; tåg; träng’ (från vilket engelskans train och danskans traen också kommer).

Dags att växla tillbaka till inläggets huvudspår. Anledningen till att tåg i dagens tyska heter zug har med den germanska ljudskridningen att göra, eller Grimms lag som den också kallas. Denna lag beskriver en systematisk förändring av urgermanskans klusiler (klusiler är en sorts explosiv konsonant, varav ptkbd och g är de som finns i dagens svenska). I denna förändring blev bland annat p och t i början av högtyskans ord istället pf och ts, till exempel pund till pfund och toge till zug.

Mannen som formulerat och namngett denna systematiska ljudförändring i urgermanskan är språk- och litteraturvetaren Jacob Grimm, men för de flesta är han mer känd för de många sagor han och hans bror nedtecknade.

Detta stycke får tjäna som en avslutande, relaterad anekdot om uttrycket ”du är dummare än tåget” (som alltså är en snabbrecension av samtalspartnerns kognitiva förmåga). Vad som gör tåg dummare än andra döda ting är något som har förbryllat i alla fall mig under en längre tid, och just detta redde etnologen Mats Nilsson ut i radioprogrammet Alltinget i radio P4 Göteborg i november. Han berättar att uttrycket kommer från mitten av 1800-talet, då Oscar I var regent i Sverige.  En av hans söner, prins August, var ”klen i huvvet”, som Mats uttrycker det. Detta var förstås ett ämne man inte fick tala högt om; den som påtalade prins Augusts bristande begåvning begick majestätsbrott.

När vi under denna tid fick de statliga stambanor jag berättar om ovan, döptes loken som SJ köpte in bland annat efter kungens söner. Detta ledde till att ett av dem blev prins Augusts namne, vilket kreativa språkbrukare – som fruktade rättsliga repressalier – utnyttjade genom den maskerade frasen ”du är dummare än det där tåget”.

Veckans vokabel 66: Tåg

Ordet tåg har flera betydelser i svenskan. Enligt Svensk ordbok kan ordet beteckna en ’större, kolonnformig grupp marscherande människor’, ’rad av sammankopplade järnvägsvagnar med lok’ och ’grövre rep eller lina’. (Det här ordet är inte besläktat med den gräsliknande växten som också kallas tåg.)

Tåg i den första betydelsen har funnits i svenskan åtminstone sedan 1507, då biskop Hemming Gadd i Linköping använder det i ett brev. Det kommer från fornsvenskans tag, som i sin tur kommer från medellågtyskans toch ’resa; krigståg’, och är besläktad med betydelse nummer tre (’grövre rep eller lina’).

Medellågtyskan är den variant av lågtyska som talades i norra Tyskland mellan 1200- och 1500-talet. Denna varietet – som en variant på ett språk brukar kallas av språkvetare – har levererat oerhört många ord till svenskans ordförråd genom det inflytelserike handelsförbundet Hansan. Innan ordet toch blev en del av medellågtyskans ordförråd fanns det i urgermanskan med ett något annorlunda uttal. Urgermanskan är det språk som man genom att studera dagens germanska språk har rekonstruerat. Man har hittat spår som tyder på att en någorlunda enhetlig form av språket talades från 750 f.Kr. till 250 f.Kr., då språket delades i tre grupper:

  1. Den nordiska språkgruppen – som i dag består av de nordiska språken.
  2. Den östgermanska språkgruppen – en utdöd språkgren till vilken bland annat gotiskan hörde, det språk som Silverbibeln är skriven på. Silverbibeln är ”Sveriges dyrbaraste bokskatt och en av världens mest berömda handskrifter [och] skrevs i Italien i början av 500-talet”.
  3. Den västgermanskan språkgruppen – till exempel hög- och lågtyska, holländska och engelska.

Ordet tåg i den andra bemärkelsen – ’lång rad med järnvägsvagnar’ – har vi av naturliga skäl inte haft lika länge; det var först i mitten av 1800-talet som Sveriges järnvägshistoria fick sin början. År 1856 invigdes de tre första järnvägssträckorna som var byggda för ånglok, och Stockholm sammanlänkades med Göteborg 1862 och med Malmö 1864. Efter hand kom de flesta någorlunda stora orter i södra Sverige att bli en del av järnvägsnätet.

Som en parentes kan nämnas att det i början av järnvägens historia inte var självklart att tågen var tåg; andra beteckningar som fanns parallellt var bland annat trängångvagnsträng och jernträngTräng var ett militärord i betydelsen ‘släp, följe’, och kommer ifrån franskans train ’fart; tåg; träng’ (från vilket engelskans train och danskans traen också kommer).

Dags att växla tillbaka till inläggets huvudspår. Anledningen till att tåg i dagens tyska heter zug har med den germanska ljudskridningen att göra, eller Grimms lag som den också kallas. Denna lag beskriver en systematisk förändring av urgermanskans klusiler (klusiler är en sorts explosiv konsonant, varav ptkbd och g är de som finns i dagens svenska). I denna förändring blev bland annat p och t i början av högtyskans ord istället pf och ts, till exempel pund till pfund och toge till zug.

Mannen som formulerat och namngett denna systematiska ljudförändring i urgermanskan är språk- och litteraturvetaren Jacob Grimm, men för de flesta är han mer känd för de många sagor han och hans bror nedtecknade.

Detta stycke får tjäna som en avslutande, relaterad anekdot om uttrycket ”du är dummare än tåget” (som alltså är en snabbrecension av samtalspartnerns kognitiva förmåga). Vad som gör tåg dummare än andra döda ting är något som har förbryllat i alla fall mig under en längre tid, och just detta redde etnologen Mats Nilsson ut i radioprogrammet Alltinget i radio P4 Göteborg i november. Han berättar att uttrycket kommer från mitten av 1800-talet, då Oscar I var regent i Sverige.  En av hans söner, prins August, var ”klen i huvvet”, som Mats uttrycker det. Detta var förstås ett ämne man inte fick tala högt om; den som påtalade prins Augusts bristande begåvning begick majestätsbrott.

När vi under denna tid fick de statliga stambanor jag berättar om ovan, döptes loken som SJ köpte in bland annat efter kungens söner. Detta ledde till att ett av dem blev prins Augusts namne, vilket kreativa språkbrukare – som fruktade rättsliga repressalier – utnyttjade genom den maskerade frasen ”du är dummare än det där tåget”.

Veckans vokabel 65: Förbryllad

Under min resa från söder till norr stod Peter Englunds Tystnadens historia och andra essäer för underhållningen. En snabbt slukad julklapp; som vanligt när det gäller Peter Englund satt jag fängslad av språket. Av allt intressant i boken stötte jag på en etymologisk härledning som jag inte kunde undgå att utforska vidare, vilket resulterade i den här veckans vokabel.

I essän Om glasögonens historia redogör Englund för, just det, glasögonens historia. Det är en fascinerande skildring av uppfinnandet av glasögonen, och hur detta slipade hjälpmedel var avgörande för vår civilisations uppkomst. Vetenskapsmän som förr var tvungna att avbryta sin forskarbana på grund av bristande syn kunde nu fortsätta sitt arbete, men det som är mest betydelsefullt var hantverket – glasframställning och glasslipning. När man förfinat den här metoden tillräckligt kunde mikroskop och teleskop tillverkas, med vilka vetenskapen kunde se mindre saker respektive längre bort. Teorier om atomer och himlakroppar kunde nu empirin förkasta eller belägga. Englund skriver också att somliga hävdar att det är tack vare de här nya verktygen som den europeiska civilisationen kunde passera de mer överlägsna arabiska och kinesiska civilisationerna.

Tillbaka till glasögonen och ovan nämnda härledning. Englund skriver att ordet förbryllad är en avledning av ordet brillor – vilket de flesta kanske känner igen som ett informellt ord för glasögon – och dess innebörd avspeglar de fördomar som förr fanns om glasögonbeprydda människor: de ansågs vara godtrogna, förvirrade och kortsynta. Något som tydligt illustrerar dessa fördomar är att åsneöron och glasögon var de största symbolerna för lättrogenhet under 1600-talet, och författaren Goethe avskydde glasögon så mycket att han ibland vägrade att prata med människor som bar dem.

I Hellquists Svensk etymologisk ordbok går det att läsa att förbrylla började dyka upp i svenska texter på 1500-talet. I äldre nysvenska (den variant av svenska som talades år 1520–1730) fanns två former – förbrylla och förbrilla – parallellt, vilka båda är bildade till de samtida orden brylla respektive brilla. Dessa tros i sin tur vara bildade till briller som alltså är ursprunget till dagens vardagliga synonym för glasögon. Men i överförd bemärkelse har briller även betydelsen ’oreda, svek’ – framför allt i uttrycket ”sätta briller på någon”, vilket innebär att man för någon bakom ljuset.

Själva formen förbrylla verkar komma ifrån brilla i betydelsen ’låta se genom färgade glasögon, ge falsk föreställning om’, och förledet för- som då har dykt upp i analogi med ordet förvilla. Brilla kan ursprungligen komma från de linser av kristallen beryll som under medeltiden sattes på relikskrin för att man bättre skulle kunna se innehållet.

De överförda betydelserna – oreda, svek etcetera – visar tydligt att den nidbild av glasögonbeprydda människor som Englund skriver om verkligen fanns. Och visst lever det kvar fördomar även i dag: tillmälen som glasögonorm och glasögonen som det obligatoriska tillbehöret för den besserwissrande nörden visar tydligt att negativa föreställningar fortfarande lever kvar. Samtidigt finns det i dag mycket positivt förknippat med glasögon, till exempel så brukar glasögon användas som en symbol för intelligens och vishet. Frågan är om anledningen till att fördomarna finns kvar inte till stor del är av tradition, att de egentligen inte är förankrade i människors tyckande.

Det är hur som helst en spännande betydelseresa ordet – eller orden – har gjort: från kristaller, via svek till konfundering.

Veckans vokabel 64: Whisky

Förstabelägget för ordet visky är 1854, enligt Hellquists Svensk etymologisk ordbok. Det kommer från engelskans whisky, vilket är den stavning alla brittiska whiskytillverkare tillämpar. Detta ord kommer i sin tur från gäliskans uisgebeatha som betyder ’livets vatten’. Man har tagit första delen i ordet – uisge – och gett det en stavning närmare engelskans uttalsregler: whisky. Att svenskans visky senare blev whisky – den enda stavning som i dag tas upp i Svenska Akademiens ordlista – beror med största sannolikhet på influenser från engelskan, sen om det har med kulturellt inflytande eller ökad import att göra kan jag inte svara på.

Intressant nog stavar irländska och amerikanska whiskytillverkare sin produkt whiskey, alltså med e. Att det är irländska immigranter på jakt efter lycka som tagit med sig sin inhemska stavning är en trolig, men inte säker, förklaring.

visky blev whisky. Håller det här ordet på att undergå ytterligare en stavningsresa? Min whisky­kännare till far har en känsla att den amerikanska stavningen – whiskey – på senare tid blivit allt vanligare i svenskan. Orsaken skulle vara den ökade konsumtionen av amerikansk populärkultur – om än inte nödvändigtvis deras maltdryck. Jag bestämde mig därför att undersöka om det kan ligga något i denna känsla med hjälp av Språkbankens enorma textdatabaser.

Inom språkvetenskapen är en korpus en mängd texter som valts ut för en språkundersökning. Språkbanken innehåller många olika digitaliserade textkorpusar från olika tidsperioder och genrer. De här korpusarna är stickprov som kan användas för att studera språkliga förändringar över tid, vilket alltså är vad jag vill göra med de två stavningsvarianterna.

En sökning i alla Språkbankens korpusar (68 stycken, sammanlagt ungefär 815 miljoner ord) avslöjar att den e-lösa stavningen är nästan tre gånger vanligare än den amerikanska. Detta kan tyckas vara anmärkningsvärda siffror: 942 whiskey är inte få brott mot standardnormen. Men tittar man närmre på antalet förekomster i olika textformer blir bilden mer nyanserad. Bloggkorpusen, en samling bloggar från oktober 2011 beståendes av ungefär 223 miljoner ord, innehåller bara den 545 stycken av förekomsterna. I samma korpus kan man notera att whisky-stavningen förekommer 540 gånger, vilket avslöjar att ganska precis hälften av alla som bloggar om whisky gör det med en amerikansk stavning.

Av de här siffrorna kan man få en någorlunda bra bild av dagens bruk: ungefär hälften av Sveriges bloggare (med andra ord främst icke-professionella skribenter) använder den amerikanska stavningen. Men hur såg det ut förr? Har denna användning blivit vanligare? Det intressanta i sammanhanget är ju språkförändringen. För att undersöka detta tittade jag i de presskorpusar från olika år som Språkbanken gjort tillgängliga.

Nedan presenterar jag ordens förekomster i diagrammen med en uppskattning av hur många gånger de hade förekommit om korpusen hade bestått av en miljon ord. Det första diagrammet innehåller belägg från Språkbankens korpusar för dagstidningar från olika år. Varje årtal innehåller olika dagstidningar, men de som oftast återkommer är Dagens nyheter, Svenska dagbladet, Göteborgs­posten och Sydsvenskan.Antalet förekomster av whisky och whskey i pressdatabsen per miljon ord

Som synes är det först 1995 som den amerikanska stavningen ens börjar visa sig i dagspressen, och även då ytterst blygsamt: whiskey förekommer totalt 3 gånger, vilket kan ställas mot 49 gånger för whisky. De andra åren behöver inte kommenteras vidare, då whiskey-stavningens frekvens inte förändras nämnvärt.

Det andra diagrammet innehåller varje årgång av Göteborgsposten från 1994 till 2009 (förutom 1995 till 2000 som Språkbanken saknar).

Antalet förekomster av whisky och whskey i Göteborgsposten per miljon ord

Förekomsten av whiskey-stavningen tycks här gå lite upp och ner, och någon egentlig ökning är svår att styrka. I absoluta siffror kan dock en smärre ökning märkas: från att vara en sjättedel av beläggen 1994, har e-stavningen ökat till lite mer än en tredjedel. En fördubbling. Men återigen, med de oberäkneliga linjer som visas i diagrammet är det svårt att tala om en trend.

Om man kombinerar resultaten från de båda diagrammen skulle man däremot något osäkert kunna påstå att den amerikanska stavningen har blivit lite vanligare bland journalister, men att den brittiska fortfarande dominerar.

Den enda slutsats jag kan dra av detta är att ett amerikanskt inflytande har förändrat mångas sätt att stava till denna maltdryck, och att detta i mycket högre grad har påverkat gemene man (bloggarna) än yrkesskribenterna (presskåren).

När man märker en förändring i språket brukar den ha funnit ganska länge. Att min far noterade denna stavningsförändring kan ha att göra med att den i dagsläget tycks vara rätt utbredd bland folk i allmänhet. Att han sen överskattade förändringens proportioner har antagligen att göra med att vi som läsare oftare reagerar på brott mot normen än när någon följer den – även om en text endast innehåller ett fåtal stavfel, så kan vi ändå avfärda skribenten som dålig på att stava, eftersom det är normbrotten som fångar vår uppmärksamhet.

Att journalisternas skriftspråk förändras långsammare än folk i allmänhet är normalt. De som skriver och läser mycket är de som gör att gamla stavningar lever vidare: genom att de använder ord­formerna befästs de i nästa generation. Därför tror jag att whisky kommer leva kvar som den dominerande formen ett bra tag till. I alla fall i texter skrivna av professionella skribenter.