Veckans vokabel 71: Medelpad

Förra veckan var jag på första och enda föreläsningen i distanskursen Ortnamn. Den är tänkt att ge verktyg för hur man gör för att datera och tyda ortnamn – den innehåller alltså något så fantastiskt som både språk- och detektivarbete.

När professor Lars-Erik Edlund berättar om sina etymologiska erfarenheter är det svårt att inte ryckas med: när han börjar skildra sin härledning av landskapsnamnet Medelpadgår det inte att distrahera mig. Edlund hade blivit anlitad av redaktören till verketSundsvalls historia för att skriva en längre artikel om ortnamnen i Medelpad. Men då han visste att själva landskapsnamnets ursprung var mycket ovisst – och den teori som fanns trodde han inte på – undvek han att ta upp det.

Edlund skrev sin artikel och skickade in den till uppdragsgivaren. Allt var frid och fröjd tills redaktören hörde av sig och insisterade på att även namnet Medelpad skulle härledas. Då Edlund är en rättskaffens man och ville göra skäl för sitt arvode tog han på sig uppgiften; och att han gjorde rätt för sig är det minsta man kan säga.

Lite bakgrund till Medelpadteorin Pre-Edlund: Förleden medel- har samma betydelse som i dag (’i mitten befintlig’), och efterleden -pad skulle kunna vara släkt med engelskans path och tyskans Pfad, och betyda ’stig, väg’. Den traditionella tolkningen är alltså att namnet betyder ’mellanvägen’, vilket skulle syfta på en handelsväg som hade gått tvärsigenom landskapet från Bottenhavskusten till Atlantkusten. Men Medelpad är ett mycket gammalt namn – förstabelägget i skrift är från 1257, då i formen in mizalpaz – och Edlund trodde inte att man på den tiden hade ett sådant fågelperspektiv att man döpte ett helt landskap efter en genomskärande väg.

Att medel- betydde ’i mitten befintlig’ var det inget snack om. Men vad betydde egentligen -pad? Med näsan försjunken i åldrad litteratur där leden förekommer, lyckades han tillslut fastslå att efterleden hade en mycket mer generell betydelse än vad man tidigare trott: ’markområde av större eller mindre omfattning, ofta strandterräng, vilken ibland kan vara flack och/eller sank’. Detta innebär att betydelsen hos Medelpad torde vara ’den i mitten belägna strandterrängen’, ’den i mitten belägna (flacka och/eller sanka) terrängen’ eller liknande. Vilket skulle bevisas!

Eller? Är det så lätt? Givetvis inte. För att en härledning ska kunna sägas stämma, måste den förutom att vara språkligt korrekt, även vara sakligt dito. Den förstnämnda biten hade Edlund nu avklarad:

  • Stämmer tolkningen överens med äldre skriftliga belägg? Check!
  • Stämmer tolkningen överens med namnets moderna dialektuttal? Check!
  • Är tolkningen rimlig morfologiskt? Check!

Men hur är det med sakligheten? Det sista villkoret som måste uppfyllas har med platsens faktiska förhållanden att göra. I det här fallet gäller det topografin – vad är det som är i mitten av vilken strandterräng? Edlund trodde som sagt att tolkningen ’mellanvägen’ var på en för övergripande nivå, han misstänkte att svaret var mer lokalt förankrat än så, att det vilade någonstans i Medelpads hjärta.

Grundbetydelsen ’den i mitten belägna strandterrängen’ kan alltså ha syftat på någon speciell plats i Medelpad, en plats så betydelsefull att den tillslut kom att ge namn åt hela landskapet. Men vilken?

Arkeologiska undersökningar har visat att landskapets kärnbygd har legat i Selånger, strax väster om Sundsvall. Denna ort låg längst in i Selångerfjärden, och innan landhöjningen hade den varit ett starkt kommersiellt fäste precis vid vattnet. Kan det vara härifrån namnet kommer? frågade sig Edlund.

Han hade alla pusselbitar, men var osäker på hur de hörde samman. Dagen innan artikeln skulle vara inlämnad var den fortfarande inte färdigskriven. Han begav sig ut i en roddbåt för att verkligen se terrängen. Då föll allt på plats. Selånger är beläget på spetsen av en landtunga, orten är rent terrängmässigt ’den i mitten belägna strandterrängen’. Han satt uppe hela natten och skrev en lysande artikel.

Vad ska man med språkpoliser till när det finns språkdetektiver?

Veckans vokabel 70: Aprikos

Veckans vokabel är ett ord med historia, man skulle kanske till och med kunna kalla det berest. Ordet är aprikos, och är vad lingvister brukar kalla ett vandringsord.

Ett vandringsord är ett ord som spridits till många språk genom olika sorters språkkontakt, vanligen handel. Inom den här ordkategorin är det ofta väldigt svårt att avgöra ursprunget, men i fallet aprikos har etymologen Elof Hellquist (vars Svensk etymologisk ordbok som först gavs ut 1922 är ett centralt verk när det gäller de svenska ordens ursprung) gett en grundlig redogörelse.

Ursprunget till ordet aprikosHellquist skriver att vi omkring 1660 lånade in aprikos från tyskan. Tyskarna fick det i sin tur från holländskan, som lånade in det från franskan (s:t på slutet är en fransk pluraländelse). Fransoserna fick ordet ifrån antingen portugisiskan eller spanskan, vilket av dem är oklart. Men att de här två språken hittade det i arabiskan – där den bestämda artikeln al- tillfogades – är däremot säkert. Araberna hittade ordet i grekernas ordförråd, som ingalunda var först på bollen: ordet är ursprungligen en böjningsform av det latinska ordet præcox, som betyder ’för tidigt mogen’.

Att grammatiska morfem av olika slag följer med på köpet när man lånar in ett ord är vanligt. Några kända exempel i svenskan, är de engelska orden keps och kex – båda från cap respektive cake med sina plural-s intakta. Men även i härledningen ovan finns två exempel: den arabiska bestämda artikeln al- och det franska pluralsuffixet -s.

Detta kan försvåra arbetet med att spåra ett ords ursprungsspråk, till exempel är inte släktskapet mellan aprikos och præcox helt uppenbart – även om man kan ana likheter så blir det ett helvete att förklara förändringarna, till och med för en listig lingvist. Men känner man till vilka språk ordet har passerat innan det letat sig in i språket man undersöker, blir det lättare att förklara prefix, suffix och uttalsförändringar.

Men en viktigare sak som ordet aprikos tydligt visar är att ett ord inte behöver vara inlånat från ett visst språk bara för att det kan härledas till det. Ett ord som vi lånar in från engelskan kan komma från franskan, som i sin tur har fått det genom sitt latinska arv. Det ligger något härligt fantasieggande över detta: att ett dött språk ännu i modern tid påverkar vårt ordförråd.

Pilish

Pilish, som de engelskspråkiga kallar det här hämmade skrivsättet, går ut på att varje ord i en text innehåller samma antal bokstäver som motsvarande siffra i talet pi. Första ordet innehåller alltså tre bokstäver, andra en bokstav, tredje fyra bokstäver och så vidare.

Det här sättet att låta pis decimaler relgera antalet bokstäver i en texts ord har funnits åtminstone sedan tidigt 1800-talet, och det har skrivits en del prosa på detta sätt, bland annat den här dikten från Joseph Shipleys bok Playhing With Words från 1960:

But a time I spent wandering in bloomy night
Yon tower, tinkling chimewise, loftily opportune.
Out, up, and together came sudden to Sunday rite,
The one solemnly off to correct plenilune.

Det är svårt att inte bli imponerad av Joseph Shipley som under tämligen orimliga förhållanden lyckas komponera en dikt (även om man givetvis kan ha vissa åsikter om betydelseinnehållet), men han bleknar i jämförelse med Mike Keith, som 2010 skrev boken Not a Wake som sammanlagt innehåller 10 000 decimaler av pi.

Då pilish är ett otympligt ord utifrån svenskans uttalsregler sett – för att inte tala om ogenomskinligt – har jag försökt att komma på en svensk översättning. Mitt bästa förslag hittills är pistikon, devis i analogi med distikon (ett versmått där varannan versrad är en hexameter och varannan en pentameter), men framförallt då grekiskans stichos betyder ‘vers’.

En annan tanke var pimeter (av pi och grekiskans metron ‘mått, meter, versmått’, jämför med hexameter), men jag är egentligen inte speciellt nöjd med något av förslagen. Därför ber jag er, kära läsare, att föreslå en bättre term. Lämnar gärna ett förslag eller ett bidrag till diskussionen nedan!

(Apropå temadagar kan den som vill uppmärksamma pi göra det på pi-dagen den 14 mars, eller 3/14 som datumet skrivs i månad/dag-formatet.)

Veckans vokabel 69: Genre

Förra veckan skrev jag om ordet text, och visade att en text kan vara mer än en tät väv av skrivet ord. Den här veckan handlar det istället om olika sorters texter – temat är genre.

Slår man i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man läsa att en genre är en ’typ av (konstnärlig) framställning som kännetecknas av viss uppsättning stildrag eller innehållsliga faktorer’, vilket innebär att ordet givetvis inte är begränsat till text, även om det är just texter jag tänker fokusera på.

Etymologiskt sett har vi lånat in ordet genre från franskan, där det betyder ’slag, sort, kategori’. Fransoserna har i sin tur fått det från latinets genus, vilket är en genitivform av generis som betyder ’börd, släkte, art, kön’. (Även ordet general ’allmän’ är en avledning av latinets genus.)

Det finns väldigt många textgenrer, till exempel artiklar, brev, cv, dikter, instruktioner, intervjuer, kokböcker, mejl, noveller, pm, rapporter, reportage, romaner, sporttexter och vetenskapstexter. Dessutom finns det inte alltid vattentäta skott mellan dem; vissa texter kvalar in i flera – en tidningsartikel kan exempelvis vara sporttext, reportage, intervju och nyhet på samma gång.

Språkvetarna Lennart Hellspong och Per Ledin menar att en genre växer fram naturligt i ett visst sammanhang och namnges av användarna. Den här textsorten fungerar sedan mer eller mindre som en mall för liknande texter, vilket gör att alla texter i just det här sammanhanget får drag som liknar varandra. Till exempel måste ett protokoll vara utformat på ett visst sätt för att vara giltigt, och en nyhetsartikel börjar oftast med det viktigaste.

Precis som vid all uppdelning kan vi välja vilka egenskaper som vi vill ta fasta på. Har vi en låda med osorterade legobitar kan vi välja om vi ska dela in dem efter exempelvis färg, antalet pluppar eller användningsområde. Samma sak är det med ordklasser, vilket är en mer aktuell liknelse såhär två dagar efter Grammatikdagen. Det finns oändligt många egenskaper vi hade kunnat fokusera på i vår indelning av våra ord (begynnelsebokstav, antalet bokstäver, ordets betydelse etcetera), men det vi har valt att ställa i centrum är hur det böjs och vilka platser de kan inta i en mening (detta talade Mikael Parkvall intressant om på förut nämnda temadag).

Med tanke på att vi människor gärna vill sortera och kategorisera vår omvärld för att förstå den – och i det arbetet är generaliseringar ett viktigt verktyg – så tror jag att det är ytterst svårt att inte bli förknippad med en genre, hur ogärna man än vill bli inplacerad i ett fack. En del ser genrebegreppet som en klumpig generalisering som inte gör deras ”konstnärliga framställning” rättvisa, och vill följaktligen hellre definiera sig själva som genrelösa. Men lycka till säger jag, för undvika att kategoriseras går inte – i bästa fall lyckas man bilda en ny genre.

Veckans vokabel 69: Genre

Förra veckan skrev jag om ordet text, och visade att en text kan vara mer än en tät väv av skrivet ord. Den här veckan handlar det istället om olika sorters texter – temat är genre.

Slår man i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man läsa att en genre är en ’typ av (konstnärlig) framställning som kännetecknas av viss uppsättning stildrag eller innehållsliga faktorer’, vilket innebär att ordet givetvis inte är begränsat till text, även om det är just texter jag tänker fokusera på.

Etymologiskt sett har vi lånat in ordet genre från franskan, där det betyder ’slag, sort, kategori’. Fransoserna har i sin tur fått det från latinets genus, vilket är en genitivform av generis som betyder ’börd, släkte, art, kön’. (Även ordet general ’allmän’ är en avledning av latinets genus.)

Det finns väldigt många textgenrer, till exempel artiklar, brev, cv, dikter, instruktioner, intervjuer, kokböcker, mejl, noveller, pm, rapporter, reportage, romaner, sporttexter och vetenskapstexter. Dessutom finns det inte alltid vattentäta skott mellan dem; vissa texter kvalar in i flera – en tidningsartikel kan exempelvis vara sporttext, reportage, intervju och nyhet på samma gång.

Språkvetarna Lennart Hellspong och Per Ledin menar att en genre växer fram naturligt i ett visst sammanhang och namnges av användarna. Den här textsorten fungerar sedan mer eller mindre som en mall för liknande texter, vilket gör att alla texter i just det här sammanhanget får drag som liknar varandra. Till exempel måste ett protokoll vara utformat på ett visst sätt för att vara giltigt, och en nyhetsartikel börjar oftast med det viktigaste.

Precis som vid all uppdelning kan vi välja vilka egenskaper som vi vill ta fasta på. Har vi en låda med osorterade legobitar kan vi välja om vi ska dela in dem efter exempelvis färg, antalet pluppar eller användningsområde. Samma sak är det med ordklasser, vilket är en mer aktuell liknelse såhär två dagar efter Grammatikdagen. Det finns oändligt många egenskaper vi hade kunnat fokusera på i vår indelning av våra ord (begynnelsebokstav, antalet bokstäver, ordets betydelse etcetera), men det vi har valt att ställa i centrum är hur det böjs och vilka platser de kan inta i en mening (detta talade Mikael Parkvall intressant om på förut nämnda temadag).

Med tanke på att vi människor gärna vill sortera och kategorisera vår omvärld för att förstå den – och i det arbetet är generaliseringar ett viktigt verktyg – så tror jag att det är ytterst svårt att inte bli förknippad med en genre, hur ogärna man än vill bli inplacerad i ett fack. En del ser genrebegreppet som en klumpig generalisering som inte gör deras ”konstnärliga framställning” rättvisa, och vill följaktligen hellre definiera sig själva som genrelösa. Men lycka till säger jag, för undvika att kategoriseras går inte – i bästa fall lyckas man bilda en ny genre.

Nyord

De som fascineras av nyord brukar imponeras av hur kreativa språkbrukarna är.

”Du tog ett ord som betyder en sak, lade ihop det med ett ord som betyder en annan sak och gjorde ett ord som betyder en tredje sak! Helt enligt svenskans ordbildningsmönster! Hur kom du på den tanken?!”

Det är förstås inte så det menas, men det är så det låter – i mina öron.

Man bortser också helt från det faktum att vi ständigt skapar nya ord i våra – mer eller mindre lyckade – försök att beskriva vår omvärld. Vissa ord beskriver vår samtid på ett träffande sätt, och de orden kan föras in i den språkliga samhällsspegel som varje år publicerades av Språkrådet – nyordslistan.

Det finns mycket man kan kritisera nyordslistan för, men de som förfasas över hur en myndighet kan godkänna ett så könsstereotypt (vilket det är) ord som tjejsamla och på så sätt släppa in det i språket är fel ute. Det finns ingen myndighet som är språkets grindvakt, Språkrådet hittar inte på nyord, de rapporterar dem. Att ta bort ord från nyordslistan för att de bär värderinga som du inte håller med om, är samma sak som att blunda för problemen. Nyordslistan ska inte formas efter hur vi önskar att världen ser ut, det är inte så vi förändrar samhället. Vad vi vill göra är att belysa problemen så att vi blir medvetna om dem och kan göra något åt dem. (En liknande typ av terminologisk gröntvätt är den som Språktidningen har skrivit om: SJ kallar numera sin vagnstädare för komfortoperatörer.)

Det man däremot kan kritisera är frekvensen av nyord, något Hedvig på lingvistbloggen har skrivit om. Hedvig skriver att det bara finns ett belägg för ordet tjejsamla i presstexter innan Språkrådet publicerade sin nyordslistan (efteråt har användningen givetvis exploderat). Att uppmärksamma ett ord som en krönikör myntat och använt en gång, ger ordet mer spridning och förstärker livskraften hos denna temporära sammansättning. Om nyorden inte används i verkligheten, är listan inte längre en samhällsspegel. Inte på ordnivå i alla fall; ojämställdheten finns förstås fortfarande kvar.

Det finns alltså ingen namnlös byråkrat som sitter vid sitt skrivbord bakom en hög papper och bestämmer vilka ord som du får använda. Ännu mindre finns det någon som bestämmer vilka ord du måste använda, som många kommentatorerna i hen-debatten tycks tro.

Det är du som bestämmer över språket. Du får ha åsikter om vad som är fint och fult, du får välja vilka ord du vill använda, men vad du inte får göra är att bestämma vilka ord andra ska använda. ”Det där är inget ord!” Jaså? Är det inte? Jag använde det precis, så du och din inskränkta språksyn kan krypa tillbaka in i ditt standardspråkliga hål. Vill du inte använda ett ord, gör inte det. Men låt för allt i världen dina medmänniskors språkbruk vara. SÅ länge inga tår trampas på får var och en säga vad den vill.