Nyord

De som fascineras av nyord brukar imponeras av hur kreativa språkbrukarna är.

”Du tog ett ord som betyder en sak, lade ihop det med ett ord som betyder en annan sak och gjorde ett ord som betyder en tredje sak! Helt enligt svenskans ordbildningsmönster! Hur kom du på den tanken?!”

Det är förstås inte så det menas, men det är så det låter – i mina öron.

Man bortser också helt från det faktum att vi ständigt skapar nya ord i våra – mer eller mindre lyckade – försök att beskriva vår omvärld. Vissa ord beskriver vår samtid på ett träffande sätt, och de orden kan föras in i den språkliga samhällsspegel som varje år publicerades av Språkrådet – nyordslistan.

Det finns mycket man kan kritisera nyordslistan för, men de som förfasas över hur en myndighet kan godkänna ett så könsstereotypt (vilket det är) ord som tjejsamla och på så sätt släppa in det i språket är fel ute. Det finns ingen myndighet som är språkets grindvakt, Språkrådet hittar inte på nyord, de rapporterar dem. Att ta bort ord från nyordslistan för att de bär värderinga som du inte håller med om, är samma sak som att blunda för problemen. Nyordslistan ska inte formas efter hur vi önskar att världen ser ut, det är inte så vi förändrar samhället. Vad vi vill göra är att belysa problemen så att vi blir medvetna om dem och kan göra något åt dem. (En liknande typ av terminologisk gröntvätt är den som Språktidningen har skrivit om: SJ kallar numera sin vagnstädare för komfortoperatörer.)

Det man däremot kan kritisera är frekvensen av nyord, något Hedvig på lingvistbloggen har skrivit om. Hedvig skriver att det bara finns ett belägg för ordet tjejsamla i presstexter innan Språkrådet publicerade sin nyordslistan (efteråt har användningen givetvis exploderat). Att uppmärksamma ett ord som en krönikör myntat och använt en gång, ger ordet mer spridning och förstärker livskraften hos denna temporära sammansättning. Om nyorden inte används i verkligheten, är listan inte längre en samhällsspegel. Inte på ordnivå i alla fall; ojämställdheten finns förstås fortfarande kvar.

Det finns alltså ingen namnlös byråkrat som sitter vid sitt skrivbord bakom en hög papper och bestämmer vilka ord som du får använda. Ännu mindre finns det någon som bestämmer vilka ord du måste använda, som många kommentatorerna i hen-debatten tycks tro.

Det är du som bestämmer över språket. Du får ha åsikter om vad som är fint och fult, du får välja vilka ord du vill använda, men vad du inte får göra är att bestämma vilka ord andra ska använda. ”Det där är inget ord!” Jaså? Är det inte? Jag använde det precis, så du och din inskränkta språksyn kan krypa tillbaka in i ditt standardspråkliga hål. Vill du inte använda ett ord, gör inte det. Men låt för allt i världen dina medmänniskors språkbruk vara. SÅ länge inga tår trampas på får var och en säga vad den vill.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *