Veckans vokabel 70: Aprikos

Veckans vokabel är ett ord med historia, man skulle kanske till och med kunna kalla det berest. Ordet är aprikos, och är vad lingvister brukar kalla ett vandringsord.

Ett vandringsord är ett ord som spridits till många språk genom olika sorters språkkontakt, vanligen handel. Inom den här ordkategorin är det ofta väldigt svårt att avgöra ursprunget, men i fallet aprikos har etymologen Elof Hellquist (vars Svensk etymologisk ordbok som först gavs ut 1922 är ett centralt verk när det gäller de svenska ordens ursprung) gett en grundlig redogörelse.

Ursprunget till ordet aprikosHellquist skriver att vi omkring 1660 lånade in aprikos från tyskan. Tyskarna fick det i sin tur från holländskan, som lånade in det från franskan (s:t på slutet är en fransk pluraländelse). Fransoserna fick ordet ifrån antingen portugisiskan eller spanskan, vilket av dem är oklart. Men att de här två språken hittade det i arabiskan – där den bestämda artikeln al- tillfogades – är däremot säkert. Araberna hittade ordet i grekernas ordförråd, som ingalunda var först på bollen: ordet är ursprungligen en böjningsform av det latinska ordet præcox, som betyder ’för tidigt mogen’.

Att grammatiska morfem av olika slag följer med på köpet när man lånar in ett ord är vanligt. Några kända exempel i svenskan, är de engelska orden keps och kex – båda från cap respektive cake med sina plural-s intakta. Men även i härledningen ovan finns två exempel: den arabiska bestämda artikeln al- och det franska pluralsuffixet -s.

Detta kan försvåra arbetet med att spåra ett ords ursprungsspråk, till exempel är inte släktskapet mellan aprikos och præcox helt uppenbart – även om man kan ana likheter så blir det ett helvete att förklara förändringarna, till och med för en listig lingvist. Men känner man till vilka språk ordet har passerat innan det letat sig in i språket man undersöker, blir det lättare att förklara prefix, suffix och uttalsförändringar.

Men en viktigare sak som ordet aprikos tydligt visar är att ett ord inte behöver vara inlånat från ett visst språk bara för att det kan härledas till det. Ett ord som vi lånar in från engelskan kan komma från franskan, som i sin tur har fått det genom sitt latinska arv. Det ligger något härligt fantasieggande över detta: att ett dött språk ännu i modern tid påverkar vårt ordförråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *