Veckans vokabel 76: Termometer

I ett samtal mellan två klasskamrater för ett tag sedan, började en av dem (hädanefter talare 1) prata om sin hemmavarande temperaturmätare. Utan reaktion på ordvalet fortsatte samtalspartnern (talare 2) samtalet med att själv tala om sin temperaturmätare. För att bekräfta att mitt dittillslevda liv inte levts lögnbaserat, kände jag mig nödgad att bryta in: ”Ni menar termometer?”.

Jag misstänker att det inträffade inte var en normlucka, utan ett fal av konvergerande talackommodation. Ackommodation är när en talare anpassar sitt beteende efter hur samtalspartnern agerar. Den här anpassningen kan vara konvergerande ellerdivergerande. Konvergerande ackommodation är när en talare närmar sitt beteende till samtalspartnerns, och sker när hen tycker om sin samtalspartner, ser upp till den eller kanske vill sälja en dyr tv. Detta kan ta sig uttryck i att den konvergerande parten omedvetet efterliknar den andres kroppsspråk, plockar upp satsmelodin i samtalspartnerns dialekt eller kanske använder samma ord som samtalspartnern. Divergerande ackommodation är helt enkelt motsatsen; när talaren fjärmar sitt beteende från samtalspartnern.

Då ordet termometer måste anses vara lexikalt allmängods1, håller jag det som föga troligt att varken talare 1 eller 2 känner till det. Jag misstänker att talare 1 helt enkelt inte kom på ordet termometer, och istället använde den beskrivande beteckning som låg närmast till hands2. Att varken talare 1 eller 2 hittade denna beteckning kan vara prov på någon form av simultan afasi. Eller – kanske eventuellt måhända mer troligt – använde talare 2 sin samtalspartners ord för att närma sig hen; att rätta någons språkbruk är ofta en ansiktshotande handling, och alltså inget att rekommendera för den som försöker vinna sin samtalspartners tillgivenhet.

Det som föranledde föreliggande blogginlägg var att jag såg ordet temperaturmätareanvändas i sociala medier härom dagen. Detta fick  mig att fundera över omtemperaturmätaren brer ut sig på termometerns bekostnad. I Språkbankens presskorpusar är det svårt att dra någon slutsats: användningen av både termometer och temperaturmätare tycks fluktuera något från år till år. Men om så är fallet kanske det har att göra med digitaliserandet av termometern – att de klassiska avlånga glastermometrarna är utrotningshotade. Vi blir kanske mindre benägna att använda ordettermometer om en digital mackapär som utseendemässigt avviker avsevärt från vår prototypbild, även om funktionaliteten är densamma.


1 Ordet termometer får 793 träffar i Språkbankens textsamling, mot 89 för temperaturmätare; dessutom fick jag 5,5 gånger fler träffar för termometer vid en Googlesökning.

2 Ordet temperaturmätare finns i språkbruket, och tycks delvis fungera som ett paraplybegrepp för olika sorters apparater som mäter temperatur.

Är språklig mångfald viktigt?

På Lingvistbloggen skrev Mikael Parkvall nyligen att det är ”svårt att hitta intellektuellt hållbara argument för att språkdöd är en entydigt dålig sak”. Just den här tanken har länge hemsökt mig: är språklig mångfald verkligen viktigt?

Svaret på denna fråga kommer ofta i form av en metafor. Peter Trudgill (2000:192–193)skriver till exempel att språklig mångfald borde prioriteras högt på samma sätt som biologisk mångfald, eftersom världen blir mer och mer kulturellt homogen i takt med att språken blir allt färre.

Samma sak menar literacyforskaren David Barton (2007:41): varje språk gestaltar en kultur, varför den språkliga mångfalden ur ett ekologiskt perspektiv måste skyddas – språklig enhetlighet leder till kulturell dito, vilket i sin tur leder till att samhället stagnerar. Därför, menar Barton, bildar världens språk tillsammans ett ekosystem där vart och ett är beroende av varandra (Barton 2007:204).

Men fokuserar inte Trudgill och Barton på fel aspekter här? Att världen blir alltmer kulturellt enhetlig är något man hör ofta – och ingenting som jag här ifrågasätter –, men att denna kulturella homogenisering beror på att antalet språk i världen blir färre accepterar jag inte utan vidare. I mina öron förutsätter denna uppfattning att man tror på Sapir-Whorf-hypotesen, det vill säga att språket styr hur vi tänker och uppfattar verkligheten. Men tror man inte på denna språkliga relativitet tappar argumentet sin kraft. Och som Mikael Parkvall skriver i sitt inlägg i hen-debatten på SvD, så ”är lingvister i allmänhet skeptiska till sådana kopplingar mellan språket och tanken”.

Följaktligen går det inte att bevara en kultur genom att bevara språket, eftersom språk ≠ kultur. Barton (2007:203) skriver att ett talat språk oundvikligen standardiseras när man skapar ett skriftspråk för det, och att en del språklig variation följaktligen elimineras. Då det ofta har varit missionärer som tagit fram ett skriftspråk för att kunna predika det kristna budskapet, har detta lett till att man endast fokuserat på vissa betydelser hos orden och på så sätt förkristnat den befintliga vokabulären. Resultat: en variation av språket lever vidare, medan den ursprungliga kulturen dör och ersätts av en ny.

Det är alltså globaliseringen som gör att världens kulturer närmar sig varandra – att hälften av världens 6000 språk förväntas försvinna när dagens talare dör (Barton 2007:202) är i sin tur en effekt av detta. Frågan ovan återstår alltså: är språklig mångfald verkligen viktigt? Gör det någon skillnad om det finns 6000 språk i världen eller 1? Bidra gärna med argument.

Veckans vokabel 75: Ordspråk

Vad är ett ordspråk? Denna till synes enkla fråga har inget enkelt svar; det finns lika många definitioner som det finns språkbrukare. Eller som ordspråkssamlaren Fredrik Ström uttrycker det i sin bok Svenskarna i sina ordspråk från 1926: ”Ingen forskare, ingen samlare, ingen kännare har samma svar eller förklaring”.

Med detta sagt finns det dock några grundläggande kännetecken som de flesta torde kunna enas om. Följande är parafraser på de kännetecken som doktorand Konstantin Zhukov vid Umeå universitetet tog upp vid sin gästföreläsning om ordspråk för några veckor sedan:

  • Ett ordspråk uppträder som en egen, fristående mening.
  • Dess form varierar inte beroende på sammanhanget; uttrycket är hugget i sten.
  • Det ska vara allmänt känt, och accepterat som ett ordspråk av brukarna.
  • Betydelsen är ofta dubbel: dels bildlig, dels bokstavlig.
  • Ordspråket innehåller visdom som har traderats mellan generationer.
  • För att ett ordspråk ska kommas ihåg och överleva måste det nästan ha en säregen fonetisk struktur; det får gärna präglas av rytm, rim, allitteration, assonans eller liknande.

Om det här är vad ordspråk är, var kommer de ifrån?

Hur uppstår ordspråk?
Ordspråk uppstår framför allt i folkdjupen – de speglar forna tiders dagliga vedermödor och berättar mycket om dåtidens filosofi och moral. En av ordspråkens huvuduppgifter är exempelvis att vara sedelärande: Den som spar, han harHellre fria (en skyldig) än fälla (en oskyldig); Morgonstund har guld i mund.

Många av den här sortens ordspråk är resultatet av religiösas, filosofers och lagstiftares idéer. Bibeln anses till exempel vara källan till många ordspråk och talesätt: Den man älskar, den agar manFinns det liv, finns det hoppDen som söker, han finner (se Döden i grytan för en utförlig lista över ordspråk och talesätt från bibeln med tillhörande förklaringar).

Används ordspråk i dag?
I dag används ordspråk antagligen inte i samma utsträckning som förr. Men de används; Zhukov visade flera exempel från moderna tidningar. Ofta verkar de finnas i rubriker, ingresser, bildtexter och andra ställen min uppmärksamhet är tänkt att fångas. Kanske försöker skribenten tilltala mig genom att med ordspråket måla upp en bekant bild och aktivera en rad föreställningar hos mig som läsare.

Även om ordspråken i dag inte förmedlar värderingar och lär ut uppförande på samma sätt som förr, tror jag ändå att de har en given plats i språket. Jag har fått höra att jag ofta använder ordspråk, varför vet jag inte riktigt. Jag misstänker att jag på något vis använder dem för att orientera mig i situationen. Precis som man med en metafor relaterar ny kunskap till gammal, beskriver det okända med något känt, så finns det trygghet att hämta i att en viss situation reflekteras i en fras från förr.

Eller så använder jag dem som argument; trots allt bär ordspråken många generationers visdom. Ordspråken blir ett slags auktoritetsargument – istället för att hänvisa till en expert på området, lånar jag ethos från mina äldre och deras kunskap och erfarenheter lagrad i språket.

Kanske är det som Ström säger, att mänsklighetens samlade erfarenheter finns koncentrerade i ordspråken.