Veckans vokabel 77: Passa

I sommar har jag läst väldigt lite om språk. Tankar har funnits, somliga väntar till och med i Evernotes väldiga molnarkiv på att plockas fram och utvecklas i ett framtida blogginlägg. Ambitionen är att återställa veckoligheten i veckans vokabel, vars regelbundenhet fått stryka på foten i vår, då min lediga tid upptagits av en extrakurs i ortnamn och av frenetiska försök till ordbyte med en tösabit många mil från mig. Här kommer en liten tjuvstart.

Det här inlägget ska handla om objektlösa transitiva verb, och kanske orden passa och lämna i synnerhet. Jag skriver inlägget med anledning av en kort notis om fotbollens grammatik i senaste numret av Språktidningen (nummer 5 september 2012).

För att börja i rätt ände så ska jag förklara vad ett transitivt verb är. Ett transitivt verb är ett verb som kräver ett objekt. Man brukar säga att alla välartade (alltså grammatiskt korrekta) svenska satser behöver minst subjekt och predikat. Detta innebär att vi behöver någon som gör något; till exempel Birger går. Här är subjektet i skrivande stund en levande person (jag brasklappar då jag har svårt att bedöma hur länge Birger klarar sig när zombierna anländer) (eller animat referent om man så vill) och går ett intransitivt verb – det behöver alltså inget objekt; vår grammatik kräver inte att det specificeras vart Birger går.

En mening som Birger avskyr vapen vore däremot ofullständig utan att det specificerades vad det är Birger hyser så stark aversion gentemot (även om han troligen kommer att revidera sin uppfattning när hjärnätarna anländer). I föregående mening är alltså Birger subjekt, avskyr ett transitivt verb och vapen objekt.

Nu till Språktidningen. I senaste numret står det en kort notis om en undersökning av fotbollsgrammatiken, genomförd av språkforskarna Gunnar Berg och Sölve Ohlander. Följande två stycken fångade mitt intresse av flera anledningar:

På fotbollsspråk är det okej att använda ett verb som passa utan att nämna vad det är som ska passas. I andra sammanhang krävs vanligen ett objekt tillpassa, som i kan du passa saltet? vid frukostbordet, annars skapar det förvirring.

[…]

Fotbollsspråket har en egenartad grammatik, vilket beror på att man vill fatta sig kort och därför utelämnar underförstådda objekt – oftast bollen.

Det jag egentligen har att anmärka mot är nog slarvighet. Givetvis utelämnas objektetbollen bara när det är entydigt i sammanhanget att det är bollen som passas. Men detta  gäller väl ändå inte bara fotbollen? Jag vill påstå att det även gäller vardagsspråket i allmänhet. Jag minns en diskussion på Twitter flera månader tillbaka om att det transitiva verbet lämna tycks uppträda allt mer som ett objektlöst intransitivt verb, med följdfrågan om detta är en pågående språklig förändring. För mig är det självklara svaret nej. Detta eftersom jag tycker att objektet fortfarande finns där, om än inte utskrivet. Åtminstone i mitt huvud fylls luckan automatiskt i när jag läser eller hör en mening som hen blev sur och lämnade. Meningen är rent pragmatiskt avslutad, eftersom vår kunskap om sammanhanget fyller i vem eller vad hen lämnar, även om den traditionella grammatiken inte skulle godkänna den som en syntaktiskt avslutad mening, eftersom verbet de facto saknar objekt.

Min första slutsats är att fotbollsgrammatiken i det här fallet inte alls har en egenartad grammatik, eftersom det inte skiljer sig från vardagsspråket. Vi vill alltid vara ekonomiska med språket; vi försöker alltid hitta balansen mellan hur mycket vi behöver anstränga oss för att vi ska bli förstådda – minimal ansträngning för maximal förståelighet, helt enkelt. Transitiva verb med utelämnat objekt förekommer även i vardagligt tal, så länge det är otvetydigt vad det är som är utelämnat. Skulle objektet utelämnas i exempelmeningen kan du passa saltet? (som f.ö. låter misstänkt likt en anglicism) hade det blivit obegripligt, eftersom det vid måltider oftast finns flera olika objekt som skulle kunna passas. Men jag skulle mycket väl kunna säga pappa lagar i kväll när hungern börjar märkas och  min far ansvarar för aftonspisen.

Min andra slutsats är att de transitiva verben fortfarande är transitiva, även om objektet utelämnas. De genomgår alltså inte en grammatisk förändring, eftersom objektet lurkar mellan raderna. Däremot kan jag tänka mig att ett transitivt verb som används utan objekt tillslut kan mista sin transitivitet.