Konungen är död, leve konungen!

Han står fortfarande med svärdet i en kraftig tvåhandsfattning och flåsar, mer av adrenalinet än av hugget. Blodet rinner sakta längs klingan mot fästet.  Framför honom ligger broderns kropp med magen mot stengolvet. Kronan, som fallit av den forne regenten vid fallet, ligger ett par meter från kroppen. Han torkar av blodet på den fallnes mantel och låter det återigen glida ner i sin skida. Han går fram till kronan, böjer sig ner och fattar den med båda händerna. Med ett järngrepp håller han fast den och hans blick lyser fortfarande med en febrig intensitet. Sakta för han kronan mot huvudet, och han känner att den äntligen hittat rätt. Han växer, blir resligare; skuggans täckområde mångfaldigas. Med ett självsäkert leende går han bort mot den stängda porten, öppnar den. Av skallande rop möts han: ”Konungen är död, leve konungen!”

Förr betraktades en härskare och dennes rike som ett och samma. När regenten dog innebar det alltid en riskabel kamp om makten; otaliga är de krig som startats över en tronföljdsdispyt. För att undvika de konflikter som tronskiftena innebar, utvecklade man en tanke om furstens två kroppar: dels den naturliga kroppen, dels den politiska. När den naturliga kroppen dog, fortsatte den politiska kroppen att leva och fördes vidare till den nya fursten genom kröningen. Den här symboliska övergången av den politiska kroppen mellan två naturliga kroppar, sammanfattade man genom att ropa ”konungen är död, leve konungen”.

En sak som jag tycker är intressant i den här frasen är att ordet konungen uppträder i bestämd form, och följaktligen pekar ut något som det bara kan finnas en av i landet. Trots detta syftar det första konungen inte på samma person som det andra – någonstans mellan orden sker alltså övergången. Det första konungen syftar på den döda konungen, medan det andra syftar på efterträdaren.

Denna övergång är som sagt intressant, men det som verkligen intresserar mig med denna fras, och som fick mig att börja skriva detta blogginlägg, är att den har blivit en så kallad snöklon. Delarna i frasen har blivit utbytbara och används i många olika sammanhang. I det här fallet har snöklonen formen ”x är död, leve y”, där x och y kan användas på (åtminstone) tre olika sätt:

  1. X och Y är samma ord men syftar på olika saker och markerar en övergång (originalbruket och den historiskt sett korrekta användningen).
  2. X och Y är samma ord och syftar på samma sak och fungerar som en hyllning till något eller någon som gått i graven.
  3. X och Y är olika ord och syftar på olika saker och markerar en övergång.

Användning nummer 1 används nu om all sorts succession; varje gång man vill markera en övergång från en era till nästa går frasen att använda:

Användning nummer 2 förekommer också ymnigt på internet:

Användning nummer 3 kan nog vara den vanligast förekommande:

Det bör tilläggas att det ofta är oklart vilken av kategorierna ovan som frasen ska föras till. Detta eftersom rubriken – det är som synes oftast i en rubrik som frasen förekommer – ibland verkar vara tänkt att sätta tonen för texten för att sedan inte återkopplas till i den. Därför kan det ibland vara oklart om det handlar om en hyllning eller en succession.

Använder man den här frasen rätt kan man bygga upp sitt kulturella kapital, använder man det fel raseras det istället. Precis som med alla uttryck som har ett intertextuellt värde (alltså som hänvisar till företeelser utanför det aktuella sammanhanget), innebär felanvändning att man visar på en lucka sitt vetande, vilket ofta är ansiktshotande.

I dagens Sverige används frasen inte längre i cermonier för att markera tronföljd. Den ed som Karl X Gustav svor vid sin kröning 1654 skulle gälla för alla hans framtida ättlingar. Makten skulle därför inte längre föras över genom en kröning, eftersom hans efterkommande nu betraktades som födda med kronan, utan fördes istället över automatiskt vid den forne furstens frånfälle. Men som synes lever och frodas frasen än i dag, fast utanför den rojalistiska sfären.

Saker en svensklärare kan säga

”Jag har predikat predikat och subjekt hela förmiddagen” är något en svensklärare skulle kunna säga. Jag gillar verkligen ord som är homografer men inte homofoner, det vill säga ord som stavas likadant utan att uttalas lika. Två andra ord som är i samma sits är hängeoch hänge, alltså verbet i betydelsen ‘(med stor inlevelse) ägna sig åt något’ (som uttalas med sammansättningsbetoning) mot substantivet ‘sak som hänger’ (som uttalas med ng-ljud).