Varför säger man ”det intressanta är …” och ”saken är den …”?

Från Institutet i P3 den 10 november, 08:08 in i programmet. K = Karin Gyllenklev, J = Jesper Rönndahl.

K: Men över huvud taget så är det inte så vanligt, alltså gastroschisis, ungefär 25 till 30 barn får det i Sverige per år.
J: Det är inte så mycket, nej.
K: Det är inte så mycket, men det intressanta är att det ökar.
J: Är det verkligen det intressanta? Jag tyckte att det här med tarmar utanför magen …
K: Nej, men … okej ”intressanta” är fel, men de flesta missbildningar, överlag, brukar minska i frekvens, men just den här ökar.
J: Om jag skulle säga vad som är intressant här, så är det egentligen hur det plötsligt kan bli ett hål i magen och hur tarmarna letar sig ut ur det som en slags …
K: Det är … det är förstås också intressant.

Varför säger man egentligen ”det intressanta är” och ”saken är den” som om det rörde sig om en enda sak? Väldigt ofta när den här typen av fraser används handlar det om en intressant aspekt bland flera. Se bara på meningsutbytet mellan Karin Gyllenklev och Jesper Rönndahl ovan, där de inte riktigt är överens om vad det är som är det intressanta med att tarmarna utvecklas utanför kroppen.

Om man förminskar och förenklar till en huvudpoäng, riskerar man att missa flera andra viktiga och centrala aspekter av det man talar om. Det kan låta bestämt och kunnigt, men saken är den (du ser?) att man riskerar att fördunkla mer än man förklarar. Genom att lura den man kommunicerar med att tro att det man talar om går att reducera till en sak, har man antagligen förenklat lite för mycket.

Men varför använder vi den här typen av formuleringar? Vad tror du?

Föreläsning med Åsa Holmér från TNC

För exakt en vecka sedan hade vi på språkkonsultprogrammet i Umeå en gästföreläsning med Åsa Holmér från Terminologicentrum (TNC). Hon berättade om TNC och deras arbete med fackspråk och terminologi. Här kommer en kort sammanfattning av det jag tog med mig från föreläsningen.

TNC arbetar med kommunikation mellan fackexperter, inte mellan fackexperter och lekmän. Där en språkkonsult gärna plockar bort facktermer och förklarar vad som avses, vill TNC:s terminologer ge facktermerna ett entydigt värde så att alla experter i ett område vet exakt vad termerna syftar på.

TNC får lov att räknas till en av Sveriges språkvårdande institutioner. De två andra stora aktörerna inom det här fältet är Språkrådet, som representerar det offentliga språket, och Svenska Akademien, som ger ut sin normerande ordlista (även om syftet med SAOL är att beskriva svenskan, fungerar den i praktiken ofta normerande). Men i svensk språkvård har TNC alltså en speciell roll – de hanterar fackspråk och terminologi.

TNC är ett aktiebolag som ägs av stora företag och institutioner. Förutom sin roll som privat aktör, får de ett statligt bidrag från Näringslivsdepartementet för att ”verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället”. Och precis som vi språkkonsulter har en paragraf i Språklagen som vi kan förlita oss på – paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen – ger lagen terminologerna på fötterna för sitt arbete: paragraf tolv säger att ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgängliga, används och utvecklas”.

Åsa berättade om tre problem som är relaterade till terminologiarbete:

  • Ofta använder man i ett fackområde flera termer för samma sak (d.v.s. synonymi).
  • Det är vanligt att man i ett fackområde använder samma term fast man menar olika saker (d.v.s. homonymi).
  • En del ord kan ha olika betydelser i fackspråk och i allmänspråk. Detta kan delas upp i två kategorier:
    • Terminologiserade allmänord – Vanliga ord som blivit fackspråk i en specifik betydelse (t.ex. datorspråkets minne, som snävats in från sin allmänna betydelse ’förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar’).
    • Avterminologiserade fackord – Ord som börjat i ett fackområde med en snäv betydelse, för att sedan sippra ut i allmänspråket och få sin användning breddad (t.ex. pandemi, tsunami, richterskala).

Jag kommer i ett följande inlägg berätta lite mer om hur terminologiarbete egentligen fungerar. Det kommer att vara intressant, jag lovar ­– du kommer bland annat att få se en triangel och en tetraeder.

Den semiotiska begreppstetraedern

En klassisk bild som brukar användas när man talar om språkliga begrepp är den semiotiska triangeln. Den består av term, begrepp och referent. Termen är den språkliga realiseringen av något, ett ord som exempelvis träd. Begreppet är sedan en modell i vårt huvud av referenten, en mental bild av ett träd. Referenten är sedan det som betecknas i omvärlden, ett faktiskt träd. Relationen mellan termen och referenten går alltså via begreppet i våra hjärnor och är på så sätt indirekt, vilket den streckade linjen ska demonstrera.

I terminologiarbete har man utökat denna triangel till något som kallas en begreppstetraeder. Denna figur har ytterligare en dimension: en definition. Definitionen är en språklig beskrivning av referenten och ska bestå av ”nödvändiga och särskiljande kännetecken”, som det brukar heta. Detta betyder att alla egenskaper som krävs för att skilja ett begrepp från ett annat måste vara med i definitionen – och inga fler.

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Om vi ska ta definitionen av träd som finns i bilden ovan: ’högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam’. Här behövs högvuxen för att särskilja träd från vissa lägre vedväxter, icke-klättrande för att separera dem från lianväxter, och huvudstamför att avgränsa dem från buskar.

Där termen är en etikett på ett begrepp är definitionen en språklig beskrivning. Definitionen blir alltså ett sätt att så exakt som möjligt ringa in ett ords betydelse och visa hur det skiljer sig från närliggande ord.

När jag tänker tillbaka på terminologikursen vi hade i våras minns jag den som rolig, trots intensiteten. Jag räknar varmt med att få möjlighet att fördjupa mig i terminologins värld under min praktik i vår. Spänningen är olidlig.