Mina fem bästa naturliga ljusupplevelser

5. Solnedgång

Jag har varit med om många vackra solnedgångar. Somliga har jag till och med fångat på bild. En av de vackrast jag sett var på Sturkö i Karlskrona skärgård 2007. Jag gick från bussen på väg till min dåvarande flickvän och häpnades över den intensiva röda färg som bara en solnedgång i skärgården kan ha. Himlen var lika röd ut som venernas mörkröda, syrefattiga blod. Jag gick långsamt, på något sätt för chockad för att njuta.

4. Soluppgång

En av de bästa fördelarna med att jobba extra som nattväktare – vilket jag gjort en del de senaste åren – är alla de vackra soluppgångar man får se. Morgondiset som lyses och löses upp av nyvakna solstrålar. Åtskilliga är de gånger jag velat stanna bilen och titta på soluppgången tills den passerat. Vid ett tillfälle för tre år sedan – plus minus ett år – satt jag i föräldrarnas Volvo V50 på väg hem från nattens väkteri. Kör man infartsleden från Karlskrona kommer man att passera ett ställe där man ser Hästö, en vik och ett par småöar på höger sida. Precis där var det som om himmel, hav och holmar självantänts, som om världens undergång anlänt. Inte trodde jag att Ragnarök skulle vara vackert.

3. Meteorregn

Jag minns en sommar för kanske tio år sedan när jag såg stjärnfall efter stjärnfall svepa över natthimlen. Aldrig förr eller senare har jag sett så många kometer passera jordens atmosfär på en och samma natt. I efterhand har jag insett att det var Perseiderna, ett meteorregn som inträffar varje år omkring den 12 augusti när jorden passerar kometen Swift-Turtles bana. Men då var jag för ung för att förstå storheten.

2. Mareld

I april 2009 genomförde jag mitt livs första nattdyk i havet utanför Koh Tao i södra Thailand. Ljuskäglan från min ficklampa lyste upp partiklarna i det mörka havet. Av någon anledning kom jag att tänka på att jag hört talas om plankton som nattetid lyser upp när de blir störda av rörelser. Jag riktade ficklampan mot mitt bröst och täckte för dess sken med min kropp. Då så jag dem. Havet var fullt av mareld som virvlade förbi mig på min väg ner mot havets botten. Varje gång jag rörde handen följdes den av ljusglimtar, som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt ut i havet. Jag slogs av en ny sorts lycka.

1. Norrsken

Den 19 september fick jag se något som jag väntat på i över två år. Ända sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade södern för norra Sverige, har jag haft en sak överst på min önskelista: att få se norrsken. Denna onsdag såg jag riktigt jävla norrsken dansa över stjärnhimlen som en låga i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Två väl investerade år.

Dialekt från Dragsmark i Bohuslän

När jag hälsade på min mormor i Stenungsund i somras gick vi hem till hennes väninna tant Maja. När jag var liten hos mormor var jag ofta hos Maja; det bjöds alltid på saft och kardemummabullar. På den tiden hade hon en stor labrador retriever som vänligt fann sig i att bli klappad av klåfingriga små tassar.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen ioch varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för-na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).