Vasagatan

Det var torsdag eftermiddag. Jag stod nere på T-centralen med min rullväska och tittade mig omkring. Jag var nyanländ i Stockholm, den stad som nu var mitt hem. Jag skulle ta blå linjen mot Hjulsta hade jag förstått, så jag följde pilarna fram genom den glest befolkade perrongen. Då fick jag i förbifarten syn på en skylt med en pil som pekade i min färdriktning. Det stod ”Vasagatan” skrivet på den.

Jag hade sett namnet förut; jag visste att gatan existerade. Men plötsligt grusades ordbilden och jag såg bokstäverna. Grytan krackelerade och alla ingrediensernas unika smaker trädde fram. Jag såg träd istället för en skog, människor istället för en folkmassa. Plötsligt insåg jag att varannan bokstav var en konsonant och varannan var bokstaven ”a”. Det kändes som att jag såg något som alla andra missade, som att jag var den enda i huvudstaden som visste hemligheten.

Det är lite samma känsla som när man plötsligt upptäcker hur konstigt ett ord är som man använt hela livet och tänker ”Hur kan jag aldrig ha sett det här förut?” Men det är svårt att se igenom en ordbild som man har sett flera gånger om dagen i många år. När man är så van vid den och den är så kraftigt inpräntad i medvetandet – hur ska man se igenom den?

Varje gång jag går förbi skylten ler jag lite för mig själv. Magin är inte lika stark längre, men det är något som fortfarande tilltalar mig med den här specifika bokstavskombinationen.