Livets vatten

Någon gång för länge sedan
lämnade vi vår hamn.
Vi körde ut mot öppet hav
ifrån vår trygga famn.

Elementen var emot oss
och allting gick så fort.
Vi kände oss så små så små
och havet var så stort.

Vi drabbades av fasorna
på däcket på vår båt.
Då blev det att vi föll ihop
och sedan föll i gråt.

Vi låg där i vår ensamhet;
vi gnydde och vi kved.
Det fanns ingen runtomkring oss
som visste att vi led.

När stormen river inuti
men ytan den är still,
och hjälpet aldrig ropas högt,
vem fan kan hjälpa till?

Och trots att kursen för oss mot
en säker undergång,
drivs vi framåt med farlig fart
som av ett inre tvång.

Vi ignorerar varningar
med farlig nonchalans.
Vi kör mot klippor och mot rev
som om de inte fanns.

Vi åker i vår motorbåt
rakt mot fyrens glöd.
Vi dansar över vågorna
i tvåtakt mot vår död.