Veckans vokabel 82: Återuppståndelse

Precis som fågel Fenix har den här bloggen bränts till aska och till synes utplånats från vår verklighet, för att nu resa sig, skaka av sig stoftet och framträda iförd en helt ny skrud. Till skillnad från den där lättantändliga fågeln, är den här bloggen varken yngre, vackrare eller speciellt brännbar.

Precis som den där adliga utomjordingen som reser i sin blåa låda genom tid och rum, har den här bloggen dött, regenererats och återkommit i ny skepnad. Till skillnad från den där tidsresenären – som trots sitt namn varken är läkare eller disputerad – har den här bloggen inga världsräddande pretentioner.

Precis som den där snickaren som föddes, dog, återuppstod och sen tog trappan och anslöt sig till farsans familjeföretag, har den här bloggen fått nytt liv och kanske ny vitalitet. Till skillnad från förut nämnda hantverkare så utlovas exakt noll mirakel.

Precis som den där tv-serien där folk lever, dör och kommer tillbaka som hjärnätande gengångare, har den här bloggen vaknat till liv igen med ett sug efter innehåll. Till skillnad från den zombieserien finns inga garantier om hjärnsubstans.

Precis som den där munken i Tibet som gång på gång insisterar att återfödas, har den här bloggen tagit ännu ett första andetag. Till skillnad från den där lame killen innehåller den här bloggen noll procent anspråk på vishet och nirvanasökande.

Precis som den där cyborgen som till den trötta polisen i entrén deklarerade sin avsikt att återkomma, har den här bloggen blippat upp på radarn igen. Till skillnad från den roboten kommer den här bloggen utan österrikiska brytningar, solglasögon och metallskelett.

Precis som den där sagan om den där regenten som gjorde en repris, författad av den där nördiga språkprofessorn, har den här bloggen gjort en återkomst. Till skillnad från knugen i den sagan så har den här bloggen ingen gigantisk här som strider under en enad fana, utan knappt ens en ensam krigare med en penna (tangentbord) i näven (under fingrarna).

Precis som den där ljussabelbäraren som åkte till en träskplanet för att hitta sig själv, och sedan kom tillbaka med laddade batterier för att göra upp med farsan och hans nitiska chef, har den här bloggen återvänt för en ny episod. Till skillnad från den där galaktiska riddaren så har den bloggen inte köpts av Disney.

Jag kan inte lova mycket. Men en sak jag kan garantera är att jag i och med detta inlägg inte inleder en guldålder för mitt bloggande. Det kommer inte att spottas ut inlägg i en rasande fart och min produktivitetsnivå kommer knappast att skjuta i höjden. Men det kanske, bara kanske, blir så att jag då och då kommer med ett inlägg med en språklig observation eller reflektion.  Kanske, bara kanske, kommer en och annan tanke tänkas och uttryckas. Men den lever, bloggen lever, igen. Om än i ömsat skinn. God jul.

Skrivkunnig är död, leve Skrivkunnig.

Mina fem bästa naturliga ljusupplevelser

5. Solnedgång

Jag har varit med om många vackra solnedgångar. Somliga har jag till och med fångat på bild. En av de vackrast jag sett var på Sturkö i Karlskrona skärgård 2007. Jag gick från bussen på väg till min dåvarande flickvän och häpnades över den intensiva röda färg som bara en solnedgång i skärgården kan ha. Himlen var lika röd ut som venernas mörkröda, syrefattiga blod. Jag gick långsamt, på något sätt för chockad för att njuta.

4. Soluppgång

En av de bästa fördelarna med att jobba extra som nattväktare – vilket jag gjort en del de senaste åren – är alla de vackra soluppgångar man får se. Morgondiset som lyses och löses upp av nyvakna solstrålar. Åtskilliga är de gånger jag velat stanna bilen och titta på soluppgången tills den passerat. Vid ett tillfälle för tre år sedan – plus minus ett år – satt jag i föräldrarnas Volvo V50 på väg hem från nattens väkteri. Kör man infartsleden från Karlskrona kommer man att passera ett ställe där man ser Hästö, en vik och ett par småöar på höger sida. Precis där var det som om himmel, hav och holmar självantänts, som om världens undergång anlänt. Inte trodde jag att Ragnarök skulle vara vackert.

3. Meteorregn

Jag minns en sommar för kanske tio år sedan när jag såg stjärnfall efter stjärnfall svepa över natthimlen. Aldrig förr eller senare har jag sett så många kometer passera jordens atmosfär på en och samma natt. I efterhand har jag insett att det var Perseiderna, ett meteorregn som inträffar varje år omkring den 12 augusti när jorden passerar kometen Swift-Turtles bana. Men då var jag för ung för att förstå storheten.

2. Mareld

I april 2009 genomförde jag mitt livs första nattdyk i havet utanför Koh Tao i södra Thailand. Ljuskäglan från min ficklampa lyste upp partiklarna i det mörka havet. Av någon anledning kom jag att tänka på att jag hört talas om plankton som nattetid lyser upp när de blir störda av rörelser. Jag riktade ficklampan mot mitt bröst och täckte för dess sken med min kropp. Då så jag dem. Havet var fullt av mareld som virvlade förbi mig på min väg ner mot havets botten. Varje gång jag rörde handen följdes den av ljusglimtar, som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt ut i havet. Jag slogs av en ny sorts lycka.

1. Norrsken

Den 19 september fick jag se något som jag väntat på i över två år. Ända sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade södern för norra Sverige, har jag haft en sak överst på min önskelista: att få se norrsken. Denna onsdag såg jag riktigt jävla norrsken dansa över stjärnhimlen som en låga i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Två väl investerade år.

Dialekt från Dragsmark i Bohuslän

När jag hälsade på min mormor i Stenungsund i somras gick vi hem till hennes väninna tant Maja. När jag var liten hos mormor var jag ofta hos Maja; det bjöds alltid på saft och kardemummabullar. På den tiden hade hon en stor labrador retriever som vänligt fann sig i att bli klappad av klåfingriga små tassar.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen ioch varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för-na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).

Föreläsning med Åsa Holmér från TNC

För exakt en vecka sedan hade vi på språkkonsultprogrammet i Umeå en gästföreläsning med Åsa Holmér från Terminologicentrum (TNC). Hon berättade om TNC och deras arbete med fackspråk och terminologi. Här kommer en kort sammanfattning av det jag tog med mig från föreläsningen.

TNC arbetar med kommunikation mellan fackexperter, inte mellan fackexperter och lekmän. Där en språkkonsult gärna plockar bort facktermer och förklarar vad som avses, vill TNC:s terminologer ge facktermerna ett entydigt värde så att alla experter i ett område vet exakt vad termerna syftar på.

TNC får lov att räknas till en av Sveriges språkvårdande institutioner. De två andra stora aktörerna inom det här fältet är Språkrådet, som representerar det offentliga språket, och Svenska Akademien, som ger ut sin normerande ordlista (även om syftet med SAOL är att beskriva svenskan, fungerar den i praktiken ofta normerande). Men i svensk språkvård har TNC alltså en speciell roll – de hanterar fackspråk och terminologi.

TNC är ett aktiebolag som ägs av stora företag och institutioner. Förutom sin roll som privat aktör, får de ett statligt bidrag från Näringslivsdepartementet för att ”verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället”. Och precis som vi språkkonsulter har en paragraf i Språklagen som vi kan förlita oss på – paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen – ger lagen terminologerna på fötterna för sitt arbete: paragraf tolv säger att ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgängliga, används och utvecklas”.

Åsa berättade om tre problem som är relaterade till terminologiarbete:

  • Ofta använder man i ett fackområde flera termer för samma sak (d.v.s. synonymi).
  • Det är vanligt att man i ett fackområde använder samma term fast man menar olika saker (d.v.s. homonymi).
  • En del ord kan ha olika betydelser i fackspråk och i allmänspråk. Detta kan delas upp i två kategorier:
    • Terminologiserade allmänord – Vanliga ord som blivit fackspråk i en specifik betydelse (t.ex. datorspråkets minne, som snävats in från sin allmänna betydelse ’förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar’).
    • Avterminologiserade fackord – Ord som börjat i ett fackområde med en snäv betydelse, för att sedan sippra ut i allmänspråket och få sin användning breddad (t.ex. pandemi, tsunami, richterskala).

Jag kommer i ett följande inlägg berätta lite mer om hur terminologiarbete egentligen fungerar. Det kommer att vara intressant, jag lovar ­– du kommer bland annat att få se en triangel och en tetraeder.

Den semiotiska begreppstetraedern

En klassisk bild som brukar användas när man talar om språkliga begrepp är den semiotiska triangeln. Den består av term, begrepp och referent. Termen är den språkliga realiseringen av något, ett ord som exempelvis träd. Begreppet är sedan en modell i vårt huvud av referenten, en mental bild av ett träd. Referenten är sedan det som betecknas i omvärlden, ett faktiskt träd. Relationen mellan termen och referenten går alltså via begreppet i våra hjärnor och är på så sätt indirekt, vilket den streckade linjen ska demonstrera.

I terminologiarbete har man utökat denna triangel till något som kallas en begreppstetraeder. Denna figur har ytterligare en dimension: en definition. Definitionen är en språklig beskrivning av referenten och ska bestå av ”nödvändiga och särskiljande kännetecken”, som det brukar heta. Detta betyder att alla egenskaper som krävs för att skilja ett begrepp från ett annat måste vara med i definitionen – och inga fler.

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Om vi ska ta definitionen av träd som finns i bilden ovan: ’högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam’. Här behövs högvuxen för att särskilja träd från vissa lägre vedväxter, icke-klättrande för att separera dem från lianväxter, och huvudstamför att avgränsa dem från buskar.

Där termen är en etikett på ett begrepp är definitionen en språklig beskrivning. Definitionen blir alltså ett sätt att så exakt som möjligt ringa in ett ords betydelse och visa hur det skiljer sig från närliggande ord.

När jag tänker tillbaka på terminologikursen vi hade i våras minns jag den som rolig, trots intensiteten. Jag räknar varmt med att få möjlighet att fördjupa mig i terminologins värld under min praktik i vår. Spänningen är olidlig.

Saker en svensklärare kan säga

”Jag har predikat predikat och subjekt hela förmiddagen” är något en svensklärare skulle kunna säga. Jag gillar verkligen ord som är homografer men inte homofoner, det vill säga ord som stavas likadant utan att uttalas lika. Två andra ord som är i samma sits är hängeoch hänge, alltså verbet i betydelsen ‘(med stor inlevelse) ägna sig åt något’ (som uttalas med sammansättningsbetoning) mot substantivet ‘sak som hänger’ (som uttalas med ng-ljud).

 

Veckans vokabel 79: Snöklon

En snowclone är en ”mångsidig, anpassningsbar, omedelbart ingenkännbar, sliten, citerad eller felciterad fras eller mening som kan användas i oändligt många olika skämtsamma varianter av lata journalister och skribenter” (min översättning). Det vill säga en språklig kliché där delarna är utbytbara så att frasen kan användas i andra sammanhang.

Ordet snöklon är en direktöversättning av engelskans uttryck, som lanserades 2004 för att beteckna fenomenet efter en diskussion på Language Log (en språkblogg som drivs av engelsktalande språkforskare) om fraser av typen: ”Om eskimåer har N ord för snö, måste X ha Y ord för Z”. Den engelska termen är vid det här laget vedertagen, medan den svenska översättningen är allt annat än vanlig (den används i ett inlägg på Lingvistbloggen från 2007, om än med viss skepsis). (Värt att notera i sammanhanget är dessutom att premissen här bygger på missuppfattningen att då snö är ett viktigt inslag i eskimåernas miljö, måste de ha ett stort antal ord som betecknar den.)

Ett vanligt exempel på en snöklon är ”X är det nya Y”, där Y kan sägas vara det hittillsrådande tillståndet och X dess ersättare. I de absolut flesta fallen på svenska innehas platsen Y av ordet svarta, som ska beteckna något trendigt. Frasen ”pekskärmar är det nya svarta” innebär alltså att pekskärmar nu är populärt.

Även om Y oftast är färgen svart händer det att denna variabel antar andra värden, dock handlar det alltid om olika sorters succession. Ett exempel är ”sömnen är det nya vädret”, där det påstås att våra sovvanor har efterträtt vädret som vårt vanligaste samtalsämne, medan ett annat är ”Afrika är det nya Kina”, där finansminister Anders Borg menar att Afrika inom 10 år kommer att ta över Kinas roll på området ekonomisk tillväxt.

Det finns givetvis fler snökloner i vårt språk och har du som läsare något att bidra med får du jättegärna lämna en kommentar.

Apropå succession kommer nästa inlägg att beröra samma ämne, då jag kommer att skriva om frasen ”konungen är död, länge leve konungen”.


Några olika värden som X antar: dubbelmoral, erotik, ansiktspynt, vegetariskt, ångest, gemenskap, feminism.

Veckans vokabel 78: Novell

Varje gång jag läser om engelsk litteratur och stöter på ordet novel störs jag i min läsning. Varför? Jo, därför att en svensk novell är en ’kort koncentrerad prosaberättelse’, medan en engelsk novel snarare motsvaras av vår roman; ’längre skönlitterär berättelse’. Verken är alltså diametralt motsatta sett till omfånget. De bägge orden är så kallade falska vänner: ord som är lika, men har olika betydelse. Ett bra nordiskt exempel är ordet rolig, som betyder ’lugn’ på danska men ’humoristisk’ på svenska.

Etymologiskt sett är givetvis novel och novell besläktade; båda kommer från latinetsnovella ’nya saker; nyheter’. Från latinet fick fransoserna sitt nouvelle ’nyhet; novell’, vilket vi lånade in 1810 i den betydelse vi har i dag. Engelsmännen tog däremot sitt ord från italienskan – som givetvis också fått sitt ord från latinet – redan på 1560-talet, dock i den betydelse som vi fortfarande har. Det är först på 1630-talet som de engelsktalande istället började använda ordet för längre litterära verk.

Vad kan vi lära oss detta? Jag skulle vilja göra en utläggning om att falskhet finns i alla sammanhang, men det är inte det jag har lärt mig. För mig är det snarare följande som är läxan: stör man sig på något, blogga om det så känns det bättre.

Veckans vokabel 77: Passa

I sommar har jag läst väldigt lite om språk. Tankar har funnits, somliga väntar till och med i Evernotes väldiga molnarkiv på att plockas fram och utvecklas i ett framtida blogginlägg. Ambitionen är att återställa veckoligheten i veckans vokabel, vars regelbundenhet fått stryka på foten i vår, då min lediga tid upptagits av en extrakurs i ortnamn och av frenetiska försök till ordbyte med en tösabit många mil från mig. Här kommer en liten tjuvstart.

Det här inlägget ska handla om objektlösa transitiva verb, och kanske orden passa och lämna i synnerhet. Jag skriver inlägget med anledning av en kort notis om fotbollens grammatik i senaste numret av Språktidningen (nummer 5 september 2012).

För att börja i rätt ände så ska jag förklara vad ett transitivt verb är. Ett transitivt verb är ett verb som kräver ett objekt. Man brukar säga att alla välartade (alltså grammatiskt korrekta) svenska satser behöver minst subjekt och predikat. Detta innebär att vi behöver någon som gör något; till exempel Birger går. Här är subjektet i skrivande stund en levande person (jag brasklappar då jag har svårt att bedöma hur länge Birger klarar sig när zombierna anländer) (eller animat referent om man så vill) och går ett intransitivt verb – det behöver alltså inget objekt; vår grammatik kräver inte att det specificeras vart Birger går.

En mening som Birger avskyr vapen vore däremot ofullständig utan att det specificerades vad det är Birger hyser så stark aversion gentemot (även om han troligen kommer att revidera sin uppfattning när hjärnätarna anländer). I föregående mening är alltså Birger subjekt, avskyr ett transitivt verb och vapen objekt.

Nu till Språktidningen. I senaste numret står det en kort notis om en undersökning av fotbollsgrammatiken, genomförd av språkforskarna Gunnar Berg och Sölve Ohlander. Följande två stycken fångade mitt intresse av flera anledningar:

På fotbollsspråk är det okej att använda ett verb som passa utan att nämna vad det är som ska passas. I andra sammanhang krävs vanligen ett objekt tillpassa, som i kan du passa saltet? vid frukostbordet, annars skapar det förvirring.

[…]

Fotbollsspråket har en egenartad grammatik, vilket beror på att man vill fatta sig kort och därför utelämnar underförstådda objekt – oftast bollen.

Det jag egentligen har att anmärka mot är nog slarvighet. Givetvis utelämnas objektetbollen bara när det är entydigt i sammanhanget att det är bollen som passas. Men detta  gäller väl ändå inte bara fotbollen? Jag vill påstå att det även gäller vardagsspråket i allmänhet. Jag minns en diskussion på Twitter flera månader tillbaka om att det transitiva verbet lämna tycks uppträda allt mer som ett objektlöst intransitivt verb, med följdfrågan om detta är en pågående språklig förändring. För mig är det självklara svaret nej. Detta eftersom jag tycker att objektet fortfarande finns där, om än inte utskrivet. Åtminstone i mitt huvud fylls luckan automatiskt i när jag läser eller hör en mening som hen blev sur och lämnade. Meningen är rent pragmatiskt avslutad, eftersom vår kunskap om sammanhanget fyller i vem eller vad hen lämnar, även om den traditionella grammatiken inte skulle godkänna den som en syntaktiskt avslutad mening, eftersom verbet de facto saknar objekt.

Min första slutsats är att fotbollsgrammatiken i det här fallet inte alls har en egenartad grammatik, eftersom det inte skiljer sig från vardagsspråket. Vi vill alltid vara ekonomiska med språket; vi försöker alltid hitta balansen mellan hur mycket vi behöver anstränga oss för att vi ska bli förstådda – minimal ansträngning för maximal förståelighet, helt enkelt. Transitiva verb med utelämnat objekt förekommer även i vardagligt tal, så länge det är otvetydigt vad det är som är utelämnat. Skulle objektet utelämnas i exempelmeningen kan du passa saltet? (som f.ö. låter misstänkt likt en anglicism) hade det blivit obegripligt, eftersom det vid måltider oftast finns flera olika objekt som skulle kunna passas. Men jag skulle mycket väl kunna säga pappa lagar i kväll när hungern börjar märkas och  min far ansvarar för aftonspisen.

Min andra slutsats är att de transitiva verben fortfarande är transitiva, även om objektet utelämnas. De genomgår alltså inte en grammatisk förändring, eftersom objektet lurkar mellan raderna. Däremot kan jag tänka mig att ett transitivt verb som används utan objekt tillslut kan mista sin transitivitet.

De sovande

Jag gillar verkligen hur repen, som fartygen här är förtöjda med, försiktigt knarrar när skeppen stilla gungar fram och tillbaka. Som barn till giganter som vaggas till djup sömn. De sover. Repen knarrar. Skroven skorrar. Sjöbrisen susar och fläktar lätt. Lagom långt bort i fjärran, någonstans mot Verkö till, hör jag måsarna ljuda.

Jag träder långsamt på trädäcket som fartygen är fästade vid. Mina försiktiga steg ekar dovt mot underlaget, som för att inte väcka de slumrande havskrigarna. De gamla som gjort sitt, som uppfyllt sitt syfte. Som under sina sista dagar respekteras genom att besökare från hela världen kommer och beundrar deras storslagenhet. Så stilla. Så tyst. Så vackert.