Livets vatten

Någon gång för länge sedan
lämnade vi vår hamn.
Vi körde ut mot öppet hav
ifrån vår trygga famn.

Elementen var emot oss
och allting gick så fort.
Vi kände oss så små så små
och havet var så stort.

Vi drabbades av fasorna
på däcket på vår båt.
Då blev det att vi föll ihop
och sedan föll i gråt.

Vi låg där i vår ensamhet;
vi gnydde och vi kved.
Det fanns ingen runtomkring oss
som visste att vi led.

När stormen river inuti
men ytan den är still,
och hjälpet aldrig ropas högt,
vem fan kan hjälpa till?

Och trots att kursen för oss mot
en säker undergång,
drivs vi framåt med farlig fart
som av ett inre tvång.

Vi ignorerar varningar
med farlig nonchalans.
Vi kör mot klippor och mot rev
som om de inte fanns.

Vi åker i vår motorbåt
rakt mot fyrens glöd.
Vi dansar över vågorna
i tvåtakt mot vår död.

Min metronom

Alla har vi vår egen frekvens,
vår själs tickande takt.
Det finns de med en snarlik kadens,
men den stämmer aldrig exakt.

Men ändå är vi ständigt på jakt
efter någon som svänger som vi.
Vi söker efter något abstrakt,
efter någon med vår melodi.

Somliga kallar det finsnickeri;
det räcker att virket är lika.
Hur ska man hitta, i all kakofoni,
denna så osannolika.

Tanken att alla är unika
har blivit till ett axiom.
Men ändå kan jag inte svika
min jakt efter min metronom.

Detta är en dikt jag skrev i slutet av 2013. Jag vet inte om detta är en etablerad rimstruktur – jag är långt ifrån en expert på poesi – men jag experimenterade lite och körde på ABAB BCBC CDCD DEDE för att se hur det blev. Jag har lite blandade känslor för resultatet, men jag beslöt mig för att lägga upp dikten för att jag är lite betuttad i metronommetaforen.

Vasagatan

Det var torsdag eftermiddag. Jag stod nere på T-centralen med min rullväska och tittade mig omkring. Jag var nyanländ i Stockholm, den stad som nu var mitt hem. Jag skulle ta blå linjen mot Hjulsta hade jag förstått, så jag följde pilarna fram genom den glest befolkade perrongen. Då fick jag i förbifarten syn på en skylt med en pil som pekade i min färdriktning. Det stod ”Vasagatan” skrivet på den.

Jag hade sett namnet förut; jag visste att gatan existerade. Men plötsligt grusades ordbilden och jag såg bokstäverna. Grytan krackelerade och alla ingrediensernas unika smaker trädde fram. Jag såg träd istället för en skog, människor istället för en folkmassa. Plötsligt insåg jag att varannan bokstav var en konsonant och varannan var bokstaven ”a”. Det kändes som att jag såg något som alla andra missade, som att jag var den enda i huvudstaden som visste hemligheten.

Det är lite samma känsla som när man plötsligt upptäcker hur konstigt ett ord är som man använt hela livet och tänker ”Hur kan jag aldrig ha sett det här förut?” Men det är svårt att se igenom en ordbild som man har sett flera gånger om dagen i många år. När man är så van vid den och den är så kraftigt inpräntad i medvetandet – hur ska man se igenom den?

Varje gång jag går förbi skylten ler jag lite för mig själv. Magin är inte lika stark längre, men det är något som fortfarande tilltalar mig med den här specifika bokstavskombinationen.

Veckans vokabel 81: Rajd

För ett par veckor sedan var jag i Lappland för första gången i mitt liv. Jag var där och besökte Jokkmokks marknad, en marknad som anordnats årligen sedan 1605. Försäljarna är en blandning av klassiska knallar, lokala hantverkare och samer från hela Sápmi (vilket är vad Sameland heter på nordsamiska).

Det var en underbar upplevelse i ett underbart landskap. Från bilfönstret på vägen dit såg omgivningen ut som ett utfrätt foto – en sömlös vit kuliss åt alla håll. Väl på plats knarrade snön öronbedövande under fötterna. Med en temperatur som stundtals tangerade minus 30 grader Celsius fick vi lov att pälsa på oss ordentligt (vissa mer bokstavligt än andra – så många pälsprodukter på en och samma plats har jag aldrig skådat förr). Med tanke på att föregående år hade varit så kallt som 42 minusgrader var vi lyckligt lottade, i synnerhet jag som underligt underklädd knallade omkring och försökte hålla värmen.

Min kunskap om Jokkmokk före resan var nästan fånigt begränsad; jag visste inte mycket mer än att deras ICA-butik hette Rajden, något jag lärt mig av en klasskamrat ett par dagar tidigare. Om man ska tro Svensk Akademiens Ordbok, kommer svenskans rajd från samiskans raido, vilket i sin tur sannolikt är inlånat från urnordiskan. En rajd är en rad renar som bundits samman i en karavan. Före resan hade jag aldrig sett renar – nu har jag sett matsökande renar i skogen, ihjälkörda renar längs vägkanten och renar på rad i rajder i staden.

Bild tagen från renracet i Jokkmokk

Rennäringen har traditionellt sett varit en central del av samernas tillvaro. Men i dag är det annorlunda. Rennäringen, tillsammans med andra delar av kulturen, försvinner. Men även om jag hade hört mycket om hur hotad samernas kultur är, var det svårt att tänka sig på denna marknad i Jokkmokk: överallt såg vi samer iklädda folkdräkter. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är en kännare av den samiska kulturen, men jag har förstått att dräkterna berättar mycket om bäraren, bland annat hens ursprung, kön och civilstånd. Eftersom marknaden är en samlingspunkt för samer från hela Sápmi, fanns folkdräkter av alla möjliga slag på gatorna.

En rolig sak med att bo i Umeå är att det är svårt att förbli helt okunnig om den samiska kulturen. Att läsa om samer i grundskolan och att sitta i en klykstångskåta och dricka kokkaffe med en same går inte riktigt jämföra. Jag känner mig priviligierad som får lov att se dessa delar av en kultur som är så nära och så långt borta på en och samma gång. Jag hoppas att jag någon gång får se samers kultur och deras sätt att leva ännu närmare. Kanske följa med på en resa lik den min vän Jonatan gjorde i sitt fotoprojekt från Jokkmokk i höstas.

Att gå på museum är ingen motsvarighet. Förra våren var jag på Nordiska museets samiska utställning. Det är inte helt omöjligt att jag överreagerade, men jag fann utställningen exotiserande och blev något illa berörd av den stora samling föremål som kändes för privat för att ligga framme till allmän beskådan. Den avdelning för samiskt kulturarv som finns på Västerbottens museum i Umeå är bättre, men även denna får mig att känna mig lite illa till mods. Det känns onaturligt att uppleva en annan kultur på detta vis. Museum för mig symboliserar oftast något i det förgångna, och en utställning på ett museum skickar signalen att den samiska kulturen tillhör till denna kategori. Men den samiska kulturen lever och jag hoppas att den gör det länge till.

Här finner du ett sammanfattande inlägg om de svenska minoritetsspråken och ett bildspel jag gjort på samma tema.

Veckans vokabel 80: Tvär

Jag minns den gången jag gick förbi Jonatan – som då huserade på Kandidatvägen i Umeå – för att vi gemensamt skulle knata ner mot stadens kärna. Jag ringde på klockan och blev insläppt av en fluffig frisyr.

”Jag ska bara tvärduscha”, hörde jag från under håret.

Jag tvekade en sekund.

”Du ska bara vad?” sa jag och rynkade på näsan. För mig hade ordet tvär med ett skrymmande horisontalläge att göra (tvärs över, tvärflöjt, tvärdrag) eller ett obstruent beteende (vara tvär, tvärsäkersätta sig på tvären). För mitt inre öga såg jag Jonatan ligga raklång i duschkabinen, en Jonatan så trendig att han utövade den ännu ej spridda internetflugan ”plankning”. En sorts hipsternas konung alltså.

Men jag hade fel. Min kamrat förklarade att tvär var ett förstärkningsord som åtminstone i Skellefteå kunde sammanfogas med det mesta för att berätta att något ska göras illa kvickt. Detta var ett nästintill nytt bruk för mig; den enda rapiditetsrelaterade användning jag kunde erinra mig om var i sammansättningen tvärstanna – inte hade jag en aning om att detta hastighetshöjande lilla prefix även existerade utanför detta ord.

Under mina två och ett halvt år i Umeå har jag samlat på mig ett gäng ord och uttryck från några norrländska dialekter. Det här är blott ett av dem.

Varför säger man ”det intressanta är …” och ”saken är den …”?

Från Institutet i P3 den 10 november, 08:08 in i programmet. K = Karin Gyllenklev, J = Jesper Rönndahl.

K: Men över huvud taget så är det inte så vanligt, alltså gastroschisis, ungefär 25 till 30 barn får det i Sverige per år.
J: Det är inte så mycket, nej.
K: Det är inte så mycket, men det intressanta är att det ökar.
J: Är det verkligen det intressanta? Jag tyckte att det här med tarmar utanför magen …
K: Nej, men … okej ”intressanta” är fel, men de flesta missbildningar, överlag, brukar minska i frekvens, men just den här ökar.
J: Om jag skulle säga vad som är intressant här, så är det egentligen hur det plötsligt kan bli ett hål i magen och hur tarmarna letar sig ut ur det som en slags …
K: Det är … det är förstås också intressant.

Varför säger man egentligen ”det intressanta är” och ”saken är den” som om det rörde sig om en enda sak? Väldigt ofta när den här typen av fraser används handlar det om en intressant aspekt bland flera. Se bara på meningsutbytet mellan Karin Gyllenklev och Jesper Rönndahl ovan, där de inte riktigt är överens om vad det är som är det intressanta med att tarmarna utvecklas utanför kroppen.

Om man förminskar och förenklar till en huvudpoäng, riskerar man att missa flera andra viktiga och centrala aspekter av det man talar om. Det kan låta bestämt och kunnigt, men saken är den (du ser?) att man riskerar att fördunkla mer än man förklarar. Genom att lura den man kommunicerar med att tro att det man talar om går att reducera till en sak, har man antagligen förenklat lite för mycket.

Men varför använder vi den här typen av formuleringar? Vad tror du?

Konungen är död, leve konungen!

Han står fortfarande med svärdet i en kraftig tvåhandsfattning och flåsar, mer av adrenalinet än av hugget. Blodet rinner sakta längs klingan mot fästet.  Framför honom ligger broderns kropp med magen mot stengolvet. Kronan, som fallit av den forne regenten vid fallet, ligger ett par meter från kroppen. Han torkar av blodet på den fallnes mantel och låter det återigen glida ner i sin skida. Han går fram till kronan, böjer sig ner och fattar den med båda händerna. Med ett järngrepp håller han fast den och hans blick lyser fortfarande med en febrig intensitet. Sakta för han kronan mot huvudet, och han känner att den äntligen hittat rätt. Han växer, blir resligare; skuggans täckområde mångfaldigas. Med ett självsäkert leende går han bort mot den stängda porten, öppnar den. Av skallande rop möts han: ”Konungen är död, leve konungen!”

Förr betraktades en härskare och dennes rike som ett och samma. När regenten dog innebar det alltid en riskabel kamp om makten; otaliga är de krig som startats över en tronföljdsdispyt. För att undvika de konflikter som tronskiftena innebar, utvecklade man en tanke om furstens två kroppar: dels den naturliga kroppen, dels den politiska. När den naturliga kroppen dog, fortsatte den politiska kroppen att leva och fördes vidare till den nya fursten genom kröningen. Den här symboliska övergången av den politiska kroppen mellan två naturliga kroppar, sammanfattade man genom att ropa ”konungen är död, leve konungen”.

En sak som jag tycker är intressant i den här frasen är att ordet konungen uppträder i bestämd form, och följaktligen pekar ut något som det bara kan finnas en av i landet. Trots detta syftar det första konungen inte på samma person som det andra – någonstans mellan orden sker alltså övergången. Det första konungen syftar på den döda konungen, medan det andra syftar på efterträdaren.

Denna övergång är som sagt intressant, men det som verkligen intresserar mig med denna fras, och som fick mig att börja skriva detta blogginlägg, är att den har blivit en så kallad snöklon. Delarna i frasen har blivit utbytbara och används i många olika sammanhang. I det här fallet har snöklonen formen ”x är död, leve y”, där x och y kan användas på (åtminstone) tre olika sätt:

  1. X och Y är samma ord men syftar på olika saker och markerar en övergång (originalbruket och den historiskt sett korrekta användningen).
  2. X och Y är samma ord och syftar på samma sak och fungerar som en hyllning till något eller någon som gått i graven.
  3. X och Y är olika ord och syftar på olika saker och markerar en övergång.

Användning nummer 1 används nu om all sorts succession; varje gång man vill markera en övergång från en era till nästa går frasen att använda:

Användning nummer 2 förekommer också ymnigt på internet:

Användning nummer 3 kan nog vara den vanligast förekommande:

Det bör tilläggas att det ofta är oklart vilken av kategorierna ovan som frasen ska föras till. Detta eftersom rubriken – det är som synes oftast i en rubrik som frasen förekommer – ibland verkar vara tänkt att sätta tonen för texten för att sedan inte återkopplas till i den. Därför kan det ibland vara oklart om det handlar om en hyllning eller en succession.

Använder man den här frasen rätt kan man bygga upp sitt kulturella kapital, använder man det fel raseras det istället. Precis som med alla uttryck som har ett intertextuellt värde (alltså som hänvisar till företeelser utanför det aktuella sammanhanget), innebär felanvändning att man visar på en lucka sitt vetande, vilket ofta är ansiktshotande.

I dagens Sverige används frasen inte längre i cermonier för att markera tronföljd. Den ed som Karl X Gustav svor vid sin kröning 1654 skulle gälla för alla hans framtida ättlingar. Makten skulle därför inte längre föras över genom en kröning, eftersom hans efterkommande nu betraktades som födda med kronan, utan fördes istället över automatiskt vid den forne furstens frånfälle. Men som synes lever och frodas frasen än i dag, fast utanför den rojalistiska sfären.

Norrsken

Lite drygt två år har gått sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade allt och alla jag kände till för att bosätta mig norröver. I kväll: riktigt jävla norrsken. Som en låga dansandes i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Detta kan vara det vackraste naturfenomen jag någonsin har sett – jag tänker på alla vackra solnedgångar jag har fått se; jag tänker på kvällens magiska himmel. Två år? Värt det.

Dikt: Min visionstavla

Jag var i Skellefteå i helgen för att få inspiration som blivande egenföretagare. Som sin egen måste man (tydligen) ha en vision med sin verksamhet, ett onåbart mål som man alltid strävar emot. Vi fick i uppgift att göra en ”visionstavala”, det vill säga en tavla som på något vis illustrerar ens vision. Jag gjorde min i form av klarspråksdikten nedan (eller snarare de två dikterna).

Jag vill röra vid dina tankar,
formulera mig skarpt som en kniv.
Styra hur hjärtat ditt bankar,
mina ord ska förändra ditt liv.

Med mina ord ska du förstå,
jag ska fånga ditt öra.
Med mina ord ska jag dig nå,
dig som jag vill beröra.