Veckans vokabel 76: Termometer

I ett samtal mellan två klasskamrater för ett tag sedan, började en av dem (hädanefter talare 1) prata om sin hemmavarande temperaturmätare. Utan reaktion på ordvalet fortsatte samtalspartnern (talare 2) samtalet med att själv tala om sin temperaturmätare. För att bekräfta att mitt dittillslevda liv inte levts lögnbaserat, kände jag mig nödgad att bryta in: ”Ni menar termometer?”.

Jag misstänker att det inträffade inte var en normlucka, utan ett fal av konvergerande talackommodation. Ackommodation är när en talare anpassar sitt beteende efter hur samtalspartnern agerar. Den här anpassningen kan vara konvergerande ellerdivergerande. Konvergerande ackommodation är när en talare närmar sitt beteende till samtalspartnerns, och sker när hen tycker om sin samtalspartner, ser upp till den eller kanske vill sälja en dyr tv. Detta kan ta sig uttryck i att den konvergerande parten omedvetet efterliknar den andres kroppsspråk, plockar upp satsmelodin i samtalspartnerns dialekt eller kanske använder samma ord som samtalspartnern. Divergerande ackommodation är helt enkelt motsatsen; när talaren fjärmar sitt beteende från samtalspartnern.

Då ordet termometer måste anses vara lexikalt allmängods1, håller jag det som föga troligt att varken talare 1 eller 2 känner till det. Jag misstänker att talare 1 helt enkelt inte kom på ordet termometer, och istället använde den beskrivande beteckning som låg närmast till hands2. Att varken talare 1 eller 2 hittade denna beteckning kan vara prov på någon form av simultan afasi. Eller – kanske eventuellt måhända mer troligt – använde talare 2 sin samtalspartners ord för att närma sig hen; att rätta någons språkbruk är ofta en ansiktshotande handling, och alltså inget att rekommendera för den som försöker vinna sin samtalspartners tillgivenhet.

Det som föranledde föreliggande blogginlägg var att jag såg ordet temperaturmätareanvändas i sociala medier härom dagen. Detta fick  mig att fundera över omtemperaturmätaren brer ut sig på termometerns bekostnad. I Språkbankens presskorpusar är det svårt att dra någon slutsats: användningen av både termometer och temperaturmätare tycks fluktuera något från år till år. Men om så är fallet kanske det har att göra med digitaliserandet av termometern – att de klassiska avlånga glastermometrarna är utrotningshotade. Vi blir kanske mindre benägna att använda ordettermometer om en digital mackapär som utseendemässigt avviker avsevärt från vår prototypbild, även om funktionaliteten är densamma.


1 Ordet termometer får 793 träffar i Språkbankens textsamling, mot 89 för temperaturmätare; dessutom fick jag 5,5 gånger fler träffar för termometer vid en Googlesökning.

2 Ordet temperaturmätare finns i språkbruket, och tycks delvis fungera som ett paraplybegrepp för olika sorters apparater som mäter temperatur.

Är språklig mångfald viktigt?

På Lingvistbloggen skrev Mikael Parkvall nyligen att det är ”svårt att hitta intellektuellt hållbara argument för att språkdöd är en entydigt dålig sak”. Just den här tanken har länge hemsökt mig: är språklig mångfald verkligen viktigt?

Svaret på denna fråga kommer ofta i form av en metafor. Peter Trudgill (2000:192–193)skriver till exempel att språklig mångfald borde prioriteras högt på samma sätt som biologisk mångfald, eftersom världen blir mer och mer kulturellt homogen i takt med att språken blir allt färre.

Samma sak menar literacyforskaren David Barton (2007:41): varje språk gestaltar en kultur, varför den språkliga mångfalden ur ett ekologiskt perspektiv måste skyddas – språklig enhetlighet leder till kulturell dito, vilket i sin tur leder till att samhället stagnerar. Därför, menar Barton, bildar världens språk tillsammans ett ekosystem där vart och ett är beroende av varandra (Barton 2007:204).

Men fokuserar inte Trudgill och Barton på fel aspekter här? Att världen blir alltmer kulturellt enhetlig är något man hör ofta – och ingenting som jag här ifrågasätter –, men att denna kulturella homogenisering beror på att antalet språk i världen blir färre accepterar jag inte utan vidare. I mina öron förutsätter denna uppfattning att man tror på Sapir-Whorf-hypotesen, det vill säga att språket styr hur vi tänker och uppfattar verkligheten. Men tror man inte på denna språkliga relativitet tappar argumentet sin kraft. Och som Mikael Parkvall skriver i sitt inlägg i hen-debatten på SvD, så ”är lingvister i allmänhet skeptiska till sådana kopplingar mellan språket och tanken”.

Följaktligen går det inte att bevara en kultur genom att bevara språket, eftersom språk ≠ kultur. Barton (2007:203) skriver att ett talat språk oundvikligen standardiseras när man skapar ett skriftspråk för det, och att en del språklig variation följaktligen elimineras. Då det ofta har varit missionärer som tagit fram ett skriftspråk för att kunna predika det kristna budskapet, har detta lett till att man endast fokuserat på vissa betydelser hos orden och på så sätt förkristnat den befintliga vokabulären. Resultat: en variation av språket lever vidare, medan den ursprungliga kulturen dör och ersätts av en ny.

Det är alltså globaliseringen som gör att världens kulturer närmar sig varandra – att hälften av världens 6000 språk förväntas försvinna när dagens talare dör (Barton 2007:202) är i sin tur en effekt av detta. Frågan ovan återstår alltså: är språklig mångfald verkligen viktigt? Gör det någon skillnad om det finns 6000 språk i världen eller 1? Bidra gärna med argument.

Veckans vokabel 75: Ordspråk

Vad är ett ordspråk? Denna till synes enkla fråga har inget enkelt svar; det finns lika många definitioner som det finns språkbrukare. Eller som ordspråkssamlaren Fredrik Ström uttrycker det i sin bok Svenskarna i sina ordspråk från 1926: ”Ingen forskare, ingen samlare, ingen kännare har samma svar eller förklaring”.

Med detta sagt finns det dock några grundläggande kännetecken som de flesta torde kunna enas om. Följande är parafraser på de kännetecken som doktorand Konstantin Zhukov vid Umeå universitetet tog upp vid sin gästföreläsning om ordspråk för några veckor sedan:

  • Ett ordspråk uppträder som en egen, fristående mening.
  • Dess form varierar inte beroende på sammanhanget; uttrycket är hugget i sten.
  • Det ska vara allmänt känt, och accepterat som ett ordspråk av brukarna.
  • Betydelsen är ofta dubbel: dels bildlig, dels bokstavlig.
  • Ordspråket innehåller visdom som har traderats mellan generationer.
  • För att ett ordspråk ska kommas ihåg och överleva måste det nästan ha en säregen fonetisk struktur; det får gärna präglas av rytm, rim, allitteration, assonans eller liknande.

Om det här är vad ordspråk är, var kommer de ifrån?

Hur uppstår ordspråk?
Ordspråk uppstår framför allt i folkdjupen – de speglar forna tiders dagliga vedermödor och berättar mycket om dåtidens filosofi och moral. En av ordspråkens huvuduppgifter är exempelvis att vara sedelärande: Den som spar, han harHellre fria (en skyldig) än fälla (en oskyldig); Morgonstund har guld i mund.

Många av den här sortens ordspråk är resultatet av religiösas, filosofers och lagstiftares idéer. Bibeln anses till exempel vara källan till många ordspråk och talesätt: Den man älskar, den agar manFinns det liv, finns det hoppDen som söker, han finner (se Döden i grytan för en utförlig lista över ordspråk och talesätt från bibeln med tillhörande förklaringar).

Används ordspråk i dag?
I dag används ordspråk antagligen inte i samma utsträckning som förr. Men de används; Zhukov visade flera exempel från moderna tidningar. Ofta verkar de finnas i rubriker, ingresser, bildtexter och andra ställen min uppmärksamhet är tänkt att fångas. Kanske försöker skribenten tilltala mig genom att med ordspråket måla upp en bekant bild och aktivera en rad föreställningar hos mig som läsare.

Även om ordspråken i dag inte förmedlar värderingar och lär ut uppförande på samma sätt som förr, tror jag ändå att de har en given plats i språket. Jag har fått höra att jag ofta använder ordspråk, varför vet jag inte riktigt. Jag misstänker att jag på något vis använder dem för att orientera mig i situationen. Precis som man med en metafor relaterar ny kunskap till gammal, beskriver det okända med något känt, så finns det trygghet att hämta i att en viss situation reflekteras i en fras från förr.

Eller så använder jag dem som argument; trots allt bär ordspråken många generationers visdom. Ordspråken blir ett slags auktoritetsargument – istället för att hänvisa till en expert på området, lånar jag ethos från mina äldre och deras kunskap och erfarenheter lagrad i språket.

Kanske är det som Ström säger, att mänsklighetens samlade erfarenheter finns koncentrerade i ordspråken.

Veckans vokabel 74: Älgskåp

Under Grammatikdagen den 3 februari talade professor Tomas Riad bland annat om hur vi tolkar betydelsen av sammansättningar. Ofta är det vår kunskap om världen som avgör vilken betydelse vi väljer, trots att andra tolkningar vore lika rimliga rent grammatiskt.

Som exempel tog han upp ordet kvinnokamp som bekant betyder ’kamp för kvinnors rättigheter’. Den här betydelsen är ingalunda av grammatiken given; följande tolkningar vore lika möjliga enligt svenskans grammatik:

  • ’kamp utförd av kvinnor’ (jmf. hundkamp)
  • ’kamp mellan kvinnor’ (jmf. klasskamp)
  • ’kamp mot kvinnor’ (jmf. viktkamp)
  • ’kamp om en kvinna’ (jmf. maktkamp)

Här kliver alltså vår omvärldskunskap in och hjälper oss att välja den i mest rimliga betydelsen.

Ett än mer illustrativt exempel gav Tomas med ordet älgskåp. Trots att detta är ett nonsensord kan vi få en tämligen säker bild av vad det skulle kunna betyda:

  • ’skåp att ha älg i’
  • ’skåp som har en älgdekoration på dörren’
  • ’skåp gjort av älgdelar’
  • ’skåp som ser ut som en älg’

Återigen kliver vår omvärldskunskap in och väljer den troligaste tolkningen. Första gången jag hörde ordet såg jag för mitt inre öga en bild av något slags förvaringsskåp som en slaktare skulle kunna använda i sin yrkesutövning.

Men vad är det egentligen exemplen ovan avslöjar om vår inre grammatik? Framför allt två saker framgår tydligt:

  1. Uppenbarligen fungerar förledet som en bestämning till efterledet – det finns ingen tvekan om att en kvinnokamp måste vara en sorts kamp, och att ett älgskåp måste vara en sorts skåp.
  2. De många olika tolkningsmöjligheterna visar att betydelserelationen mellan leden i stor utsträckning är godtycklig, vilket alltså innebär att ordens betydelse är en överenskommelse oss språkbrukare emellan.

Vill du se Tomas Riads föreläsning Tyst kunskap i grammatikundervisning – eller någon av de andra föreläsningarna från Grammatikdagen – så kan du göra det påutbildningsradions webbplats. Föreläsarnas stödmaterial finns att ladda ner här.

Veckans vokabel 71: Medelpad

Förra veckan var jag på första och enda föreläsningen i distanskursen Ortnamn. Den är tänkt att ge verktyg för hur man gör för att datera och tyda ortnamn – den innehåller alltså något så fantastiskt som både språk- och detektivarbete.

När professor Lars-Erik Edlund berättar om sina etymologiska erfarenheter är det svårt att inte ryckas med: när han börjar skildra sin härledning av landskapsnamnet Medelpadgår det inte att distrahera mig. Edlund hade blivit anlitad av redaktören till verketSundsvalls historia för att skriva en längre artikel om ortnamnen i Medelpad. Men då han visste att själva landskapsnamnets ursprung var mycket ovisst – och den teori som fanns trodde han inte på – undvek han att ta upp det.

Edlund skrev sin artikel och skickade in den till uppdragsgivaren. Allt var frid och fröjd tills redaktören hörde av sig och insisterade på att även namnet Medelpad skulle härledas. Då Edlund är en rättskaffens man och ville göra skäl för sitt arvode tog han på sig uppgiften; och att han gjorde rätt för sig är det minsta man kan säga.

Lite bakgrund till Medelpadteorin Pre-Edlund: Förleden medel- har samma betydelse som i dag (’i mitten befintlig’), och efterleden -pad skulle kunna vara släkt med engelskans path och tyskans Pfad, och betyda ’stig, väg’. Den traditionella tolkningen är alltså att namnet betyder ’mellanvägen’, vilket skulle syfta på en handelsväg som hade gått tvärsigenom landskapet från Bottenhavskusten till Atlantkusten. Men Medelpad är ett mycket gammalt namn – förstabelägget i skrift är från 1257, då i formen in mizalpaz – och Edlund trodde inte att man på den tiden hade ett sådant fågelperspektiv att man döpte ett helt landskap efter en genomskärande väg.

Att medel- betydde ’i mitten befintlig’ var det inget snack om. Men vad betydde egentligen -pad? Med näsan försjunken i åldrad litteratur där leden förekommer, lyckades han tillslut fastslå att efterleden hade en mycket mer generell betydelse än vad man tidigare trott: ’markområde av större eller mindre omfattning, ofta strandterräng, vilken ibland kan vara flack och/eller sank’. Detta innebär att betydelsen hos Medelpad torde vara ’den i mitten belägna strandterrängen’, ’den i mitten belägna (flacka och/eller sanka) terrängen’ eller liknande. Vilket skulle bevisas!

Eller? Är det så lätt? Givetvis inte. För att en härledning ska kunna sägas stämma, måste den förutom att vara språkligt korrekt, även vara sakligt dito. Den förstnämnda biten hade Edlund nu avklarad:

  • Stämmer tolkningen överens med äldre skriftliga belägg? Check!
  • Stämmer tolkningen överens med namnets moderna dialektuttal? Check!
  • Är tolkningen rimlig morfologiskt? Check!

Men hur är det med sakligheten? Det sista villkoret som måste uppfyllas har med platsens faktiska förhållanden att göra. I det här fallet gäller det topografin – vad är det som är i mitten av vilken strandterräng? Edlund trodde som sagt att tolkningen ’mellanvägen’ var på en för övergripande nivå, han misstänkte att svaret var mer lokalt förankrat än så, att det vilade någonstans i Medelpads hjärta.

Grundbetydelsen ’den i mitten belägna strandterrängen’ kan alltså ha syftat på någon speciell plats i Medelpad, en plats så betydelsefull att den tillslut kom att ge namn åt hela landskapet. Men vilken?

Arkeologiska undersökningar har visat att landskapets kärnbygd har legat i Selånger, strax väster om Sundsvall. Denna ort låg längst in i Selångerfjärden, och innan landhöjningen hade den varit ett starkt kommersiellt fäste precis vid vattnet. Kan det vara härifrån namnet kommer? frågade sig Edlund.

Han hade alla pusselbitar, men var osäker på hur de hörde samman. Dagen innan artikeln skulle vara inlämnad var den fortfarande inte färdigskriven. Han begav sig ut i en roddbåt för att verkligen se terrängen. Då föll allt på plats. Selånger är beläget på spetsen av en landtunga, orten är rent terrängmässigt ’den i mitten belägna strandterrängen’. Han satt uppe hela natten och skrev en lysande artikel.

Vad ska man med språkpoliser till när det finns språkdetektiver?

Veckans vokabel 70: Aprikos

Veckans vokabel är ett ord med historia, man skulle kanske till och med kunna kalla det berest. Ordet är aprikos, och är vad lingvister brukar kalla ett vandringsord.

Ett vandringsord är ett ord som spridits till många språk genom olika sorters språkkontakt, vanligen handel. Inom den här ordkategorin är det ofta väldigt svårt att avgöra ursprunget, men i fallet aprikos har etymologen Elof Hellquist (vars Svensk etymologisk ordbok som först gavs ut 1922 är ett centralt verk när det gäller de svenska ordens ursprung) gett en grundlig redogörelse.

Ursprunget till ordet aprikosHellquist skriver att vi omkring 1660 lånade in aprikos från tyskan. Tyskarna fick det i sin tur från holländskan, som lånade in det från franskan (s:t på slutet är en fransk pluraländelse). Fransoserna fick ordet ifrån antingen portugisiskan eller spanskan, vilket av dem är oklart. Men att de här två språken hittade det i arabiskan – där den bestämda artikeln al- tillfogades – är däremot säkert. Araberna hittade ordet i grekernas ordförråd, som ingalunda var först på bollen: ordet är ursprungligen en böjningsform av det latinska ordet præcox, som betyder ’för tidigt mogen’.

Att grammatiska morfem av olika slag följer med på köpet när man lånar in ett ord är vanligt. Några kända exempel i svenskan, är de engelska orden keps och kex – båda från cap respektive cake med sina plural-s intakta. Men även i härledningen ovan finns två exempel: den arabiska bestämda artikeln al- och det franska pluralsuffixet -s.

Detta kan försvåra arbetet med att spåra ett ords ursprungsspråk, till exempel är inte släktskapet mellan aprikos och præcox helt uppenbart – även om man kan ana likheter så blir det ett helvete att förklara förändringarna, till och med för en listig lingvist. Men känner man till vilka språk ordet har passerat innan det letat sig in i språket man undersöker, blir det lättare att förklara prefix, suffix och uttalsförändringar.

Men en viktigare sak som ordet aprikos tydligt visar är att ett ord inte behöver vara inlånat från ett visst språk bara för att det kan härledas till det. Ett ord som vi lånar in från engelskan kan komma från franskan, som i sin tur har fått det genom sitt latinska arv. Det ligger något härligt fantasieggande över detta: att ett dött språk ännu i modern tid påverkar vårt ordförråd.

Veckans vokabel 69: Genre

Förra veckan skrev jag om ordet text, och visade att en text kan vara mer än en tät väv av skrivet ord. Den här veckan handlar det istället om olika sorters texter – temat är genre.

Slår man i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man läsa att en genre är en ’typ av (konstnärlig) framställning som kännetecknas av viss uppsättning stildrag eller innehållsliga faktorer’, vilket innebär att ordet givetvis inte är begränsat till text, även om det är just texter jag tänker fokusera på.

Etymologiskt sett har vi lånat in ordet genre från franskan, där det betyder ’slag, sort, kategori’. Fransoserna har i sin tur fått det från latinets genus, vilket är en genitivform av generis som betyder ’börd, släkte, art, kön’. (Även ordet general ’allmän’ är en avledning av latinets genus.)

Det finns väldigt många textgenrer, till exempel artiklar, brev, cv, dikter, instruktioner, intervjuer, kokböcker, mejl, noveller, pm, rapporter, reportage, romaner, sporttexter och vetenskapstexter. Dessutom finns det inte alltid vattentäta skott mellan dem; vissa texter kvalar in i flera – en tidningsartikel kan exempelvis vara sporttext, reportage, intervju och nyhet på samma gång.

Språkvetarna Lennart Hellspong och Per Ledin menar att en genre växer fram naturligt i ett visst sammanhang och namnges av användarna. Den här textsorten fungerar sedan mer eller mindre som en mall för liknande texter, vilket gör att alla texter i just det här sammanhanget får drag som liknar varandra. Till exempel måste ett protokoll vara utformat på ett visst sätt för att vara giltigt, och en nyhetsartikel börjar oftast med det viktigaste.

Precis som vid all uppdelning kan vi välja vilka egenskaper som vi vill ta fasta på. Har vi en låda med osorterade legobitar kan vi välja om vi ska dela in dem efter exempelvis färg, antalet pluppar eller användningsområde. Samma sak är det med ordklasser, vilket är en mer aktuell liknelse såhär två dagar efter Grammatikdagen. Det finns oändligt många egenskaper vi hade kunnat fokusera på i vår indelning av våra ord (begynnelsebokstav, antalet bokstäver, ordets betydelse etcetera), men det vi har valt att ställa i centrum är hur det böjs och vilka platser de kan inta i en mening (detta talade Mikael Parkvall intressant om på förut nämnda temadag).

Med tanke på att vi människor gärna vill sortera och kategorisera vår omvärld för att förstå den – och i det arbetet är generaliseringar ett viktigt verktyg – så tror jag att det är ytterst svårt att inte bli förknippad med en genre, hur ogärna man än vill bli inplacerad i ett fack. En del ser genrebegreppet som en klumpig generalisering som inte gör deras ”konstnärliga framställning” rättvisa, och vill följaktligen hellre definiera sig själva som genrelösa. Men lycka till säger jag, för undvika att kategoriseras går inte – i bästa fall lyckas man bilda en ny genre.

Nyord

De som fascineras av nyord brukar imponeras av hur kreativa språkbrukarna är.

”Du tog ett ord som betyder en sak, lade ihop det med ett ord som betyder en annan sak och gjorde ett ord som betyder en tredje sak! Helt enligt svenskans ordbildningsmönster! Hur kom du på den tanken?!”

Det är förstås inte så det menas, men det är så det låter – i mina öron.

Man bortser också helt från det faktum att vi ständigt skapar nya ord i våra – mer eller mindre lyckade – försök att beskriva vår omvärld. Vissa ord beskriver vår samtid på ett träffande sätt, och de orden kan föras in i den språkliga samhällsspegel som varje år publicerades av Språkrådet – nyordslistan.

Det finns mycket man kan kritisera nyordslistan för, men de som förfasas över hur en myndighet kan godkänna ett så könsstereotypt (vilket det är) ord som tjejsamla och på så sätt släppa in det i språket är fel ute. Det finns ingen myndighet som är språkets grindvakt, Språkrådet hittar inte på nyord, de rapporterar dem. Att ta bort ord från nyordslistan för att de bär värderinga som du inte håller med om, är samma sak som att blunda för problemen. Nyordslistan ska inte formas efter hur vi önskar att världen ser ut, det är inte så vi förändrar samhället. Vad vi vill göra är att belysa problemen så att vi blir medvetna om dem och kan göra något åt dem. (En liknande typ av terminologisk gröntvätt är den som Språktidningen har skrivit om: SJ kallar numera sin vagnstädare för komfortoperatörer.)

Det man däremot kan kritisera är frekvensen av nyord, något Hedvig på lingvistbloggen har skrivit om. Hedvig skriver att det bara finns ett belägg för ordet tjejsamla i presstexter innan Språkrådet publicerade sin nyordslistan (efteråt har användningen givetvis exploderat). Att uppmärksamma ett ord som en krönikör myntat och använt en gång, ger ordet mer spridning och förstärker livskraften hos denna temporära sammansättning. Om nyorden inte används i verkligheten, är listan inte längre en samhällsspegel. Inte på ordnivå i alla fall; ojämställdheten finns förstås fortfarande kvar.

Det finns alltså ingen namnlös byråkrat som sitter vid sitt skrivbord bakom en hög papper och bestämmer vilka ord som du får använda. Ännu mindre finns det någon som bestämmer vilka ord du måste använda, som många kommentatorerna i hen-debatten tycks tro.

Det är du som bestämmer över språket. Du får ha åsikter om vad som är fint och fult, du får välja vilka ord du vill använda, men vad du inte får göra är att bestämma vilka ord andra ska använda. ”Det där är inget ord!” Jaså? Är det inte? Jag använde det precis, så du och din inskränkta språksyn kan krypa tillbaka in i ditt standardspråkliga hål. Vill du inte använda ett ord, gör inte det. Men låt för allt i världen dina medmänniskors språkbruk vara. SÅ länge inga tår trampas på får var och en säga vad den vill.

Veckans vokabel 68: Text

Ordet text kan spåras tillbaka till latinets verb för att väva. Detta har att göra med den urgamla metaforen om tanken som en tråd, som berättaren väver till ett tätt nät (jämför med uttrycket ”den röda tråden”, och varför inte ordet textil). Författaren och poeten Robert Bringhurst menar att de skriftlärda tog denna abstrakta metafor och konkretiserade den i skriftform: deras nedskrivna tecken fick samma jämna och flexibla yta som en väv.

Första terminen på språkkonsultprogrammet läste vi kursen textanalys. Som en av våra examinationsuppgifter fick vi en post-it-lapp med fyra substantiv (som tycktes vara en inköpslista), samt en skärmdump av en Wikipediaartikel med tillhörande text, bilder och länkar. Uppgiften gick ut på att vi skulle avgöra huruvida det var texter vi hade att göra med.

Detta är ett knepigare projekt än man först kan tro, allt handlar om perspektiv. I vardagen definieras en text ofta som ’sammanhängande, meningsfull följd av skrivna ord’. Detta innebär att artikeln i på Wikipediasidan är en text, medan post-it-lappen inte är det, då orden inte binds samman med konnektiver (ord som skapar logiska samband, till exempel därförsendärefter). Men om lappen ifråga är en inköpslista kan man argumentera för att det finns ett underförstått sammanhang, och att den i rollen som en inköpslista är fullt kommunikativ, och följaktligen meningsfull: får man den i handen förstår man sambandet och vet hur man ska handla (i dubbel bemärkelse).

I språkvetenskapen definieras en text ibland som ’språkanvändning i tal och skrift’, vilket breddar omfånget avsevärt: post-it-lappen är en text, liksom dagens samtal med mormor.

Anlägger man istället ett multimodalt synsätt – vilket innebär ett samspel av olika teckensystem, till exempel text, bilder och typografi – består texten inte bara av skrift: bilderna, länkarna, valet av typsnitt, dispositionen, Wikipedialogotypen och så vidare är också en del av texten. Den här definitionen är väldigt användbar vid analyser av texter, eftersom det inte bara är det skrivna ordet som bär betydelse. Skulle man utesluta bilder, typsnitt, diagram och andra betydelsebärande element i sin analys skulle resultaten egentligen inte säga så mycket.

Men då blir problemet istället hur man ska avgränsa sig. Om en dikt alluderar till ett verk skrivet hundra år tidigare, måste kanske även den dikten inkluderas i analysen. Att en text inte existerar i ett textuellt vakuum är egentligen en självklarhet, även om sambanden är mer eller mindre tydliga. Det här att en text har relationer till gamla och framtida texter kallas intertextualitet.

Inom vetenskapen är intertextualiteten väldigt viktig, eftersom allt vetenskapligt arbete bygger på tidigare forskning, och man ständigt hänvisar till andra forskares resultat. På samma sätt är inlägg på Facebook beroende av andra människors inlägg (de kan vara direkta eller indirekta svar) eller till och med en reaktion på en händelse i verkligheten, och blogginlägg hänvisar ständigt till artiklar, tidigare egna blogginlägg, andras blogginlägg och så vidare. Bara det här inlägget innehåller till exempel referenser till latin, en författare, Wikipedia, post-it-lappar, begreppet mormor, Facebook med mera, och jag förutsätter på så sätt att du som läsare känner till de här fenomenen.

Hur man än väljer att avgränsa sin definition av text, tycker jag att det är spännande att se att en text egentligen inte kan stå på egna ben, att den blott är en länk i en oändlig kedja av texter.