En ”livlig diskussion” bland ortnamnsforskare

”Trots en livlig diskussion om vad ortnamnselementet i fråga [d.v.s. -sta(d)] ursprungligen betecknat föreligger ännu ingen förklaring som vunnit allmän uppslutning.” Från Språken i Sverige, s. 82.

Jag försöker föreställa mig en ”livlig diskussion” mellan förbannade ortnamnsforskare:

– Det kommer från fornnordiskans ord för ‘plats, ställe’, hur fan kan du tro något annat, Hellan?
– För helvete Lasse, det är ju en ideell redukt av olika urnordiska appellativa sammansättningar, det ser ju ta mig tusen ett dagisbarn.
– Grabbar, sluta bråka. Ni har fel båda två. det är ju givet att det kan härledas till det fornnordiska substantivet för ‘kant på väv’.
– Håll käften Bengan, du kan ju ingenting.

Tåget från ingenstans – ett verbfritt verk

I min jakt på källan efter citatet i föregående inlägg, stötte jag på något fascinerande (och på sätt och vis en lättförståelig texts diametrala motsats): en roman på 233 sidor skriven utan vern.

Boken Le Train de Nulle Part från 2004 är, enligt författaren, världens första bok skriven helt utan verb. Hela romanen tycks utspela sig på ett tåg, där huvudpersonen giftigt och bittert beskriver allt den ser. Istället för verb använder författaren substantiveringar (d.v.s. substantiv bildade till verb, som spelning till spelabärare till bära etc.) när han beskriver omgivningen. På svenska borde något dylikt vara omöjligt med tanke på att en välformad svensk mening måste innehålla såväl ett subjekt som ett predikat (någon (s) som gör något (p)).

Författaren påstod sig tycka att verb är som en ogräs i en blomsteräng: för att språket ska blomstra måste verben rensas bort. Han gick så långt att han höll ett avskedstal för verbet framför 300 personer, alla sorgklädda. Författaren , pseudonymen Michel Thayer, är på riktigt en äldre doktor i litteraturvetenskap, varför hela verket känns som ett intressant experiment och som en fascinerande provokation, snarare än en uppriktig åsikt. Men som kontrast till författare som Hemingway som undviker adjektiv, är det intressant med en författare som gör detsamma med verb.

Müsli forts.

På mitt spörsmål angående varför müsli står med i SAOL fick jag följande svar från en språkhandläggare på Svenska Akademien:

Müsli stavas så för att det är ett tyskt lånord och vi har ju egentligen inte ü i det svenska alfabetet.

Själva ”produkten” müsli har schweiziskt ursprung.  Mus på (schweizer) tyska och avser  ‘mos’, Detta mos + en diminutivändelse (som gör något mindre) blir  då Müsli på schweizertyska, och det här ”krosset” eller den ”stötta massan’  är alltså vad vi kan ha på filen.

Visst skulle man kunna skriva mysli på svenska, och det görs också. Ett problem kan då vara att varumärken och reklam och sådant vill ha ”sin” form, och då är det den skriftbilden konsumenten sedan bär med sig, vare sig han/hon vill det eller inte.

Ska jag vara ärlig är jag inte speciellt förtjust i argumentationen. Vanligtvis föredrar jag deskriptiv språkvård framför normerande, men i det här fallet har man valt att ta in ett ord med en bokstav som inte finns i det svenska alfabetet, vilket på något vis känns som ett övertramp. Det finns många andra utländska ord med diakritiska tecken som har genomgått ett ortografiskt klädbyte och fått en svensk språkdräkt innan det intagits i ordlistorna, vad gör müsli så speciellt?

Andras ord: Peter Trudgill

”It is normal in linguistics to use the term ‘borrow’ even though there is of course no intention of ever giving the word back.” Från Sociolingustics: An introduction to language and society, 2000.

Professor Peter Trudgill skämtar till det lite i sociolingvistikens spännande värld. Sociolingvistiken utforskar språk som en kulturell och social företeelse. Forskare undersöker dialekter och sociolekter, det vill säga hur människor talar olika beroende på geografisk spridning respektive social dito. Människors attityder till språk och dialekter kartläggs, och förklaringar till varför vissa drag är fula försöks nås (förenklat: din dialekt är finast, dialekten i närheten är fulast, sen blir dialekterna finare ju längre bort de är).

Att min favoritprofessor Lars-Gunnar Anderssons bok Fult språk var översatt till engelska var ingen nyhet för mig, men enligt förordet till Sociolinguistics är Bad language (som den engelska titeln givetvis är) författad tillsammans med Peter Trudgill, vilket var en positiv överraskning. Nackdelen är att jag nu måste läsa hela bokjäveln …

Andras ord: Svenska Akademien

‎”När en vara eller present överlämnas används ‘varsågod’ (till flera ‘varsågoda’) som besvaras med ‘tack’, ‘tack ska du ha’, ‘tack så mycket’, ‘tackar (som) tackar’ (m.fl. varianter).” Från Svenska Akademiens språklära, 2004.

Det är skönt att Svenska Akademien har koll på vanligt hyfs och sunt förnuft.

Andras ord: Lars-Gunnar Andersson

”Allt man kan sätta -fan och -jävel efter är substantiv. Allt man kan sätta skit- framför är adjektiv. Undantag: skit-gubbe och skit-kärring. Allt annat är verb.” Från Fult språk, 2004.

Lars-Gunnar Andersson citerar ”en tämligen desillusionerad svensklärare” och dennes sätt att underlätta i ordklassernas virriga värld. Lars-Gunnar Andersson är (en trevlig) professor i modern svenska vid Göteborgs universitet och medverkar veckoligen i Språket i P1 där han svarar på lyssnarfrågor.

Andras ord: Olle Josephson

”Men den som principiellt begråter konjunktiven är ute efter svårinlärda former som ska skilja agnarna från vetet bland skribenterna. Ack, det blev ett uselt vete – det finns så mycket viktigare ting som gör en god skribent.” Från Ju, 2004.

Olle Josephson visar var skåpet ska stå och kritiserar pseduo-skåpställares romantiserande av svunna verbformer. Allvarligt talat, behöver vi verkligen fler ordformer?

(Svaret är ja. Jag återkommer.)

Sveriges officiella minoritetsspråk

I dag tänkte jag göra ett försök att bidra med lite allmänbildning. En viktig demokratisk fråga som oroväckande många är omedvetna om, är att vi har fem officiella minoritetsspråk i Sverige som från och med 2009 är skyddade enligt lag.

Sveriges officiella minoritetsspråk är finska, samiska, meänkieli, jiddisch och romani chib. Det som har avgjort vilka språk som ska få denna status har inte med antalet talare att göra, utan med hur länge språken har talats i Sverige. Denna gräns går ungefär vid 1700-talet och framåt, vilket gör att nya tillskott som arabiskan inte kvalificerar för minoritetsspråksstatus.

Finskan, samiskan och meänkieli har starkare skydd i lagen än jiddisch och romani chib, eftersom de förstnämnda tre har en geografisk förankring på ett sätt som de två senare saknar. Samiskan och meänkieli talas främst i nordvästra Sverige, medan finskan främst talas i och runt Stockholm samt väldigt långt norrut. Modersmålstalare av dessa tre språk har rätt att använda sina modersmål i kontakt med myndigheter i de här regionerna. För en mer grafisk presentation av språkens hemdomäner kan ett besök på Wikipedias artikel i ämnet med fördel göras.

Svenskt teckenspråk är sedan 1981 de dövas officiella modersmål i Sverige och likställs i svensk lag med minoritetsspråken och har samma skydd som dem, men räknas inte som ett officiellt språk. Teckenspråk är för övrigt ett språk som har växt fram av behov på samma naturliga vis som talat språk. Eftersom olika teckenspråk har utvecklats var för sig i olika delar av världen, är teckenspråken väldigt olika sinsemellan.

Språkrådet har mer information för den som vill läsa vidare om våra officiella minoritetsspråk.

Finns det fog för att fogligt foga med ofoget foge-s?

Då foge-s stundtals kan vara knepigt att använda har jag beslutat mig för att skriva en kort användningsguide för dess bruk, baserad på artikeln om detta ämne i Språkriktighetsboken (2005).

Det är främst när förledet i en sammansättning är ett substantiv som tvekan uppstår, när det första ordet tillhör en annan ordklass används i regel inte foge-s. Men de gånger ett substantiv inleder sammansättningen är det i huvudsak uttalsmässiga och strukturella faktorer som avgör s:ets vara eller icke vara.

När det gäller den fonologiska (uttalsrelaterade) biten undviks foge-s om förledet slutar med ett s-ljud (t.ex. s, z, ce), sje-ljud (t.ex. sch, ch, ge) eller en konsonantgrupp där något av dessa ljud ingår (t.ex. husrum, punchdryck, fiskrätt).

Om strukturen kan sägas att om förledet är sammansatt, slutar på konsonant samt slutar på ett ljud som inte nämns ovan, så kan man klämma in ett foge-s (t.ex. bindestreck–bindestrecksanvändning, rättstavning–rättstavningsövning). Även vid vissa förstavelser (t.ex. an-, bi-, sam-) och ändelser (t.ex. -dom, -het, -lek, -skap) används foge-s.

I sammansättningar visar foge-s hur ordet ska utläsas, vad som är bestämning till vad: en skolbokhylla är en hylla tillverkad för skolor, medan en skolbokshylla är en hylla tillägnad skolböcker.

Ett intressant fall är kärnkraftverk. Varför denna konstruktion inte har något foge-s kan man fråga sig. Tack Språkriktighetsboken för svaret. Detta är en sammansättning som i sin tur är skapad av de två etablerade sammansättningarna kärnkraft och kraftverk. När dessa sammanfogas bör den nya formen bli kärnkraftskraftverk, men av smidighetsskäl skippas ett kraft och resultatet blir ett ord utan ofoget fog-s.

I övriga fall är det väldigt konventionaliserat huruvida foge-s ska användas eller inte. Vissa förled kräver alltid ett foge-s, medan andra bestämt men vänligt säger ”tack, men nej tack”. Ytterligare andra är ambivalenta i sin inställning och växlar fritt med fogmassan, vilket gör det svårt för oss språkbrukare att veta hur vi ska skriva. Även om oskyddad fogning kan kännas riskabelt, anser inte jag mig vara rätt person att döma ett förleds leverne.

En annan intressant aspekt av fogningen i sammansättningar är användningen av fogevokaler: gatukorsning, kyrkogård, tidevarv, barnaskara med mera. Dessa fogevokaler används som flitigast i sydsvenskt regionalspråk, men är i dag inte aktiva vid nybildningar av sammansättningar.

Är man osäker huruvida ett s behövs i fogen kan SAOL med fördel konsulteras. Finns inte den aktuella sammansättningen där, kan man snegla på liknande sammansättningar med samma förled, och i största möjliga mån efterapa den konstruktionen.