Pilish

Pilish, som de engelskspråkiga kallar det här hämmade skrivsättet, går ut på att varje ord i en text innehåller samma antal bokstäver som motsvarande siffra i talet pi. Första ordet innehåller alltså tre bokstäver, andra en bokstav, tredje fyra bokstäver och så vidare.

Det här sättet att låta pis decimaler relgera antalet bokstäver i en texts ord har funnits åtminstone sedan tidigt 1800-talet, och det har skrivits en del prosa på detta sätt, bland annat den här dikten från Joseph Shipleys bok Playhing With Words från 1960:

But a time I spent wandering in bloomy night
Yon tower, tinkling chimewise, loftily opportune.
Out, up, and together came sudden to Sunday rite,
The one solemnly off to correct plenilune.

Det är svårt att inte bli imponerad av Joseph Shipley som under tämligen orimliga förhållanden lyckas komponera en dikt (även om man givetvis kan ha vissa åsikter om betydelseinnehållet), men han bleknar i jämförelse med Mike Keith, som 2010 skrev boken Not a Wake som sammanlagt innehåller 10 000 decimaler av pi.

Då pilish är ett otympligt ord utifrån svenskans uttalsregler sett – för att inte tala om ogenomskinligt – har jag försökt att komma på en svensk översättning. Mitt bästa förslag hittills är pistikon, devis i analogi med distikon (ett versmått där varannan versrad är en hexameter och varannan en pentameter), men framförallt då grekiskans stichos betyder ‘vers’.

En annan tanke var pimeter (av pi och grekiskans metron ‘mått, meter, versmått’, jämför med hexameter), men jag är egentligen inte speciellt nöjd med något av förslagen. Därför ber jag er, kära läsare, att föreslå en bättre term. Lämnar gärna ett förslag eller ett bidrag till diskussionen nedan!

(Apropå temadagar kan den som vill uppmärksamma pi göra det på pi-dagen den 14 mars, eller 3/14 som datumet skrivs i månad/dag-formatet.)

Nyord

De som fascineras av nyord brukar imponeras av hur kreativa språkbrukarna är.

”Du tog ett ord som betyder en sak, lade ihop det med ett ord som betyder en annan sak och gjorde ett ord som betyder en tredje sak! Helt enligt svenskans ordbildningsmönster! Hur kom du på den tanken?!”

Det är förstås inte så det menas, men det är så det låter – i mina öron.

Man bortser också helt från det faktum att vi ständigt skapar nya ord i våra – mer eller mindre lyckade – försök att beskriva vår omvärld. Vissa ord beskriver vår samtid på ett träffande sätt, och de orden kan föras in i den språkliga samhällsspegel som varje år publicerades av Språkrådet – nyordslistan.

Det finns mycket man kan kritisera nyordslistan för, men de som förfasas över hur en myndighet kan godkänna ett så könsstereotypt (vilket det är) ord som tjejsamla och på så sätt släppa in det i språket är fel ute. Det finns ingen myndighet som är språkets grindvakt, Språkrådet hittar inte på nyord, de rapporterar dem. Att ta bort ord från nyordslistan för att de bär värderinga som du inte håller med om, är samma sak som att blunda för problemen. Nyordslistan ska inte formas efter hur vi önskar att världen ser ut, det är inte så vi förändrar samhället. Vad vi vill göra är att belysa problemen så att vi blir medvetna om dem och kan göra något åt dem. (En liknande typ av terminologisk gröntvätt är den som Språktidningen har skrivit om: SJ kallar numera sin vagnstädare för komfortoperatörer.)

Det man däremot kan kritisera är frekvensen av nyord, något Hedvig på lingvistbloggen har skrivit om. Hedvig skriver att det bara finns ett belägg för ordet tjejsamla i presstexter innan Språkrådet publicerade sin nyordslistan (efteråt har användningen givetvis exploderat). Att uppmärksamma ett ord som en krönikör myntat och använt en gång, ger ordet mer spridning och förstärker livskraften hos denna temporära sammansättning. Om nyorden inte används i verkligheten, är listan inte längre en samhällsspegel. Inte på ordnivå i alla fall; ojämställdheten finns förstås fortfarande kvar.

Det finns alltså ingen namnlös byråkrat som sitter vid sitt skrivbord bakom en hög papper och bestämmer vilka ord som du får använda. Ännu mindre finns det någon som bestämmer vilka ord du måste använda, som många kommentatorerna i hen-debatten tycks tro.

Det är du som bestämmer över språket. Du får ha åsikter om vad som är fint och fult, du får välja vilka ord du vill använda, men vad du inte får göra är att bestämma vilka ord andra ska använda. ”Det där är inget ord!” Jaså? Är det inte? Jag använde det precis, så du och din inskränkta språksyn kan krypa tillbaka in i ditt standardspråkliga hål. Vill du inte använda ett ord, gör inte det. Men låt för allt i världen dina medmänniskors språkbruk vara. SÅ länge inga tår trampas på får var och en säga vad den vill.

Lipogram

Lipogram är ett exempel på hämmat skrivande, som går ut på att man i ett stycke eller längre undviker en eller flera bokstäver. Oftast är det en vanlig vokal som undviks, vilket gör utmaningen desto större. (Försök själv skriva ett stycke utan a eller e – vilka är svenskans vanligaste bokstäver – så märker du hur svårt det är.)

År 1939 skrev Ernest Vincent Wright Gadsby, en roman på 50 000 rd som enligt uppgift tämligen okonstlat undviker engelskans vanligaste bokstav: e. Detta innebär bland annat att den bestämda artikeln the och pronomen som he och she inte förekommer en enda gång. Pluralformer som slutar på -es eller preteritumformer på -ed undviker han också verket igenom. Wright var inte först med lipogram, bland annat hade den spanska pjäsförfattaren Enrique Jardiel Poncela publicerat fem noveller mellan 1926 och 1927 som alla undviker olika vanliga bokstäver, men att hålla den disciplinen en hel roman är minst sagt imponerande.

Det finns också flera modernare varianter på temat bokstavsutlämning. En författare – Walter Abish – skrev en roman (Alphabetical Africa, 1974) där alla orden i första kapitlet börjar på bokstaven a, i andra kapitlet får orden även börja på b och så vidare, tills kapitel 26 då orden får börja på vilken bokstav som helst. Därefter vänder han – givetvis – på hela processen.

År 2001 skrev Christian Bök sin roman Eunoia där orden i varje kapitel endast får innehålla en specifik vokal. Exempel från kapitel 5: ”Profs from Oxford show frosh who do post-docs how to gloss works of Wordsworth.”

Ibland blir jag uppriktigt glad av andra människors leklust när det kommer till språket, och jag tror och hoppas innerligt att fantasin för evigt finns att finna inom litteraturen.

Hämmat skrivande

Som vanligt när man läser något på Wikipedia finns det viss risk för att man slussas vidare till en annan lika intressant artikel. Så hände mig i förgår, då jag försökte hitta upphovsmannen till ett visst citat och istället fann mig förförd av en annan artikel om en verbfri roman.

När jag läste om de tunga bojor författaren frivilligt iklätt sig blev jag fascinerad. Min första tanke var att denna begränsning måste vara en enorm belastning. Efterhand började jag se en annan sida: från att ha kunnat skriva vad som helst hur som helst, för författaren en struktur att anpassa sig efter. I den här strukturen kunde han sen förhålla sig till sitt skrivande på ett nytt sätt, och på så vis bryta gamla mönster. Lite som att välja film: Har man tillgång till hela utbudet blir det omöjligt att välja, och risken att man istället väljer en film man har sett förut och vet är bra blir större. Har man däremot blott ett fåtal att välja bland blir beslutet lättare.

Det här begränsade skrivandet kallas på engelska ”constrained writing”, om det finns en svensk motsvarighet till uttrycket kan jag inte finna det, så låt oss kalla det hämmat skrivande. När jag klickar mig vidare bland Wikipedias upplysande artiklar, visade det sig finnas en uppsjö av hämningar som en skribent kan påtvinga sin penna. Rim och olika versmått är uppenbar och jättebra exempel, de presenterar regler som kan fungera som en kreativitetskatalysator.

Hur som helst tänkte jag se om jag inte kan ta och kompilera ett par inlägg om några olika sådana härbegränsningar. Först ut är lipogram.

Om att skriva kort

”If I had more time I would have written a shorter letter.”

”Hade jag haft mer tid hade jag skrivit ett kortare brev.”

Citatet ovan sammanfattar ganska bra vad en välskriven text är för mig: kort och koncis. För att göra en text så kort och tydlig som möjligt krävs det mycket eftertanke, vilket kräver såväl tid som ansträngning. Samma tanke, annat fokus: ett vykort bör inte skrivas i en handvändning.

Tillbaka till citatet. Vem var först med att yttra denna humoristiska tanke? Ernest Hemingway, Voltaire, Mark Twain, Albert Einstein och – givetvis – Oscar Wilde är blott några av alla dem som tillskrivs briljansen. Kanske är det Cicero som någon påstår? Det är väldigt vanligt att aforismer av detta slag tillskrivs bortgångna vältalare. Ska man till exempel tro citatsidor på internet är Oscar Wilde källan till mer eller mindre allt kvickt som någonsin sagt (visst var han en genial konversatör, sin samtids största, men det finns gränser). Därför är en smula källkritik nyttig vid jakten på källan bakom ett bevingat ord.

Nedärvd kunskap

Tänk om kunskap var ärftlig. Tänk om förfäders erfarenheter och lärdomar skrevs in i arvsmassan och var tillgängliga för framtida generationer. Om min far var kirurg hade jag kunnat operera. Om min mor var tävlingsryttare hade jag kunnat galoppera. Flera generationer av specialistkompetens i bagaget hade gjort min bildning både bred och djup.

Nackdelen är att de områden som mina förfäder var experter inom har utvecklats en del sedan deras expertis grundlades, min farfars rallarkompetens är till exempel inte lika brukbar i dag. I vårt moderna samhälle är kunskap en färskvara, och den blir förlegad snabbare än vi hinner producera nya generationer.

Men tänk ändå att födas med den sortens kunskap som inte blir obsolet med samma hastighet. Min språkliga repertoar hade till exempel varit bredare. Visst, min utrikiska hade kanske inte förbättrats nämnvärt, men jag hade utan problem kunnat språkas med såväl Tjörnbor som småländska bönder. Och all den tid jag spenderat med att lära mig om gamla filosofer, författare och forskare kan mina barn spendera på att täppa igen luckorna jag har i det periodiska systemet.

Jag hade även haft djupare insikt om hur en radio fungerar, hur man trimmar en Puch Dakota och hur man bäst sätter upp en panelvägg i köket. Vidare hade min grönsaksodling grönskat, mina hemvävda trasmattor varit enastående och mina fläskkotletter smakat som gudarnas nektar.

Nu när jag tänker efter, ärftlighet eller ej, så är det sorligt att så mycket ackumulerad kompetens runnit ut i sanden. Tänk all livserfarenhet som min farmor hade kunnat förmedla. Kanske hade hon kunnat visa mig hur hon gjorde när hon försvann in i skogen med en tom hink för att en halvtimme senare komma tillbaka med 20 liter lingon. Samtidigt slipper jag tidigare generationers tankespöken, grubblerier och hjärtesorger – det finns nog av dessa i nuet för att hålla en modern ungdom sysselsatt.

Jag måste också erkänna att det finns en tjusning i att lära sig saker själv. Att upptäcka nya saker, nya platser och ny kunskap. Tänka alla böcker vars innehåll jag inte hade kunnat uppskatta, då det överraskande slutet redan hade stått nedpräntat i mina arvsanlag. Om Darh Vaders mörka hemlighet var mig känd redan innan jag såg filmen, vad skulle livet ha kvar att erbjuda?

En dikt om en diktare

I skummet i vårt vardagsrum
sitter jag och läser.
Jag sitter i min skinnfåtölj
i en ny tweedblazer.
 
Jag läser om en svunnen värld,
en värld så väldigt kall.
Jag läser om en annan tid,
om Oscars hårda fall.
 
En whisky i min högerhand,
boken i den andra.
Ensam hemma, allt är tyst,
men vi har varandra.
 
Författare, en ordets man,
han var en stor poet.
Uttrycksfull som ingen annan,
han vann jämt i alfapet.
 
Man ogillade hans levnadssätt,
otukt var hans brott.
Fängslad i två långa år,
dömd till ett liv i grått.
 
Men hans utsikt genom gallret
gav nya perspektiv:
Poeten fann mer empati,
det blev ett själsligt kliv.
 
Han författade sitt största verk,
om tiden bakom galler.
En dikt som rör, en dikt om skuld,
om hur vi alla faller.
 
Ett samhälle, så dömande,
det var en annan tid.
Jag sitter här och lider djupt,
i min kavaj av tweed.

Andras ord: Torgny Lindgren

”Själslivet, menade Platon enligt doktor Ahlberg, sade förskollärare Bergqvist, är det enda verkliga och egentliga livet.” Från Pölsan.

En intelligent drift med referat av Torgny Lindgren. Citatet ovan är ett väldigt otympligt sätt att referera på, något författaren utnyttjar väldigt väl. Varje gång en tolkning av någons ord genomförs förvrängs den ursprungliga betydelsen i någon grad, varför man inom akademin helst vill gå till ursprungskällan utan förvanskande andra- och tredjehandskällor.

Midsommar

Nedan följer min välkomstskål från årets midsommarfirande på Orust. Håll till godo.

Midsommar i år på västraste kusten,
med vänner från Sveriges hela rike.
Utrustade med bästaste festarlusten,
blir det pokulering utan dess like.

En utsikt över ett storslaget sund,
lätt suddigt av en hängande dimma.
En ridå med jästa drycker som grund,
och som tätnar för varje timma.

Jag vill påminna om tronrutinen;
nu känns tiden som mogen.
Skiter gör vi givetvis på latrinen,
men smått görs med fördel i skogen.

Det är roligt att söder och norr hittat hit,
det värmer att så många är här.
Och jag lovar, det som talar är inte all sprit,
utan jag har en sentimental karaktär.

Nu vill jag uppmana alla, med emfas,
att äta och dricka tills böxera spänner.
Och nu när jag slutar vill jag höja mitt glas,
för midsommar med fantastiska vänner.

Utdrag ur loggboken

den 10 maj 2011

19:20. De där tillfällena då jag är på väg bort från något – gående från en erfarenhet lite rikare. Väskan släpar lika tung som resan har varit, men ändå går jag rak i ryggen, oberörd av tyngden. För resan har fört med sig erfarenheter, erfarenheter som gör att jag känner hur mycket jag har växt som människa, hur mycket jag har utvecklats. Jag är inte samma person nu som när jag åkte. Det kan handla om dagar, men upplevelserna är inte mätbara, inte i tid, inte i någon annan enhet. Jag är rik. Jag är lugn.