Veckans vokabel 72: -ryd

I Blekinge – landskapet med en insekt som landskapsdjur och ett träd som landskapsblomma – finns det gott om orter med -ryd som efterled; Alnaryd, Ekeryd och Hjämseryd är alla platser inte långt ifrån mitt barndomshem i Rödeby.

Men vad betyder -ryd och var kommer leden ifrån? (Observera att man i ortnamnssammanhang talar man om en led och inte ett led.) Etymologiskt härstammar den från det fornsvenska ordet rydh som betydde ’röjning’. Ett ryd var alltså en plats där man hade röjt undan skog. Med tiden har betydelsen troligtvis utvecklats till att betyda ’öppen mark’, och mycket pekar på att många -ryd-orter har varit ängsmarker redan när de namngavs. I de fall där man har röjt marken samtidigt som man slagit upp bosättningarna har -ryd-namn redan från början antagligen syftat på både plats och hem.

Men -ryd är inte den enda leden bildad till fornsvenskans rydh; varianterna -röd och ­-red som också har starkt fäste i södra Sverige är av samma ursprung. Tabellen nedan presenterar ungefär hur efterlederna är utspridda i landet, men den som istället vill se utbredningen på en karta borde verkligen köpa Språken i Sverige, en bok sammanställd av professorerna Lars-Erik Edlund (som är kursansvarig för ortnamnskursen jag läser) och Östen Dahl, och innehåller lättillgänglig information om dialektala drag, ortnamnsefterleder, våra minoritetsspråk med mera.

Sverigkarta med landskapEn läsare från en nordligare del av Sverige än jag kanske kommer att tänka på ortnamn som slutar på -rud eller -råd. Egendomligt nog är inte de varianter på -ryd, utan syftar på ett annat nära besläktat ord som också betyder ’röjning’. Den största skillnaden mellan varianterna är framför allt deras olika utbredningsområden, vilka alltså presenteras i tabellen nedan. Den som i skolan var mer intresserad av att bygga med lego än att lära sig Sveriges landskap (skyldig), kan med fördel snegla lite på kartan som jag skamlöst tagit från Wikipedia och sedan modifierat.

Utspridning av efterleden ryd, röd, red och rud

Veckans vokabel 71: Medelpad

Förra veckan var jag på första och enda föreläsningen i distanskursen Ortnamn. Den är tänkt att ge verktyg för hur man gör för att datera och tyda ortnamn – den innehåller alltså något så fantastiskt som både språk- och detektivarbete.

När professor Lars-Erik Edlund berättar om sina etymologiska erfarenheter är det svårt att inte ryckas med: när han börjar skildra sin härledning av landskapsnamnet Medelpadgår det inte att distrahera mig. Edlund hade blivit anlitad av redaktören till verketSundsvalls historia för att skriva en längre artikel om ortnamnen i Medelpad. Men då han visste att själva landskapsnamnets ursprung var mycket ovisst – och den teori som fanns trodde han inte på – undvek han att ta upp det.

Edlund skrev sin artikel och skickade in den till uppdragsgivaren. Allt var frid och fröjd tills redaktören hörde av sig och insisterade på att även namnet Medelpad skulle härledas. Då Edlund är en rättskaffens man och ville göra skäl för sitt arvode tog han på sig uppgiften; och att han gjorde rätt för sig är det minsta man kan säga.

Lite bakgrund till Medelpadteorin Pre-Edlund: Förleden medel- har samma betydelse som i dag (’i mitten befintlig’), och efterleden -pad skulle kunna vara släkt med engelskans path och tyskans Pfad, och betyda ’stig, väg’. Den traditionella tolkningen är alltså att namnet betyder ’mellanvägen’, vilket skulle syfta på en handelsväg som hade gått tvärsigenom landskapet från Bottenhavskusten till Atlantkusten. Men Medelpad är ett mycket gammalt namn – förstabelägget i skrift är från 1257, då i formen in mizalpaz – och Edlund trodde inte att man på den tiden hade ett sådant fågelperspektiv att man döpte ett helt landskap efter en genomskärande väg.

Att medel- betydde ’i mitten befintlig’ var det inget snack om. Men vad betydde egentligen -pad? Med näsan försjunken i åldrad litteratur där leden förekommer, lyckades han tillslut fastslå att efterleden hade en mycket mer generell betydelse än vad man tidigare trott: ’markområde av större eller mindre omfattning, ofta strandterräng, vilken ibland kan vara flack och/eller sank’. Detta innebär att betydelsen hos Medelpad torde vara ’den i mitten belägna strandterrängen’, ’den i mitten belägna (flacka och/eller sanka) terrängen’ eller liknande. Vilket skulle bevisas!

Eller? Är det så lätt? Givetvis inte. För att en härledning ska kunna sägas stämma, måste den förutom att vara språkligt korrekt, även vara sakligt dito. Den förstnämnda biten hade Edlund nu avklarad:

  • Stämmer tolkningen överens med äldre skriftliga belägg? Check!
  • Stämmer tolkningen överens med namnets moderna dialektuttal? Check!
  • Är tolkningen rimlig morfologiskt? Check!

Men hur är det med sakligheten? Det sista villkoret som måste uppfyllas har med platsens faktiska förhållanden att göra. I det här fallet gäller det topografin – vad är det som är i mitten av vilken strandterräng? Edlund trodde som sagt att tolkningen ’mellanvägen’ var på en för övergripande nivå, han misstänkte att svaret var mer lokalt förankrat än så, att det vilade någonstans i Medelpads hjärta.

Grundbetydelsen ’den i mitten belägna strandterrängen’ kan alltså ha syftat på någon speciell plats i Medelpad, en plats så betydelsefull att den tillslut kom att ge namn åt hela landskapet. Men vilken?

Arkeologiska undersökningar har visat att landskapets kärnbygd har legat i Selånger, strax väster om Sundsvall. Denna ort låg längst in i Selångerfjärden, och innan landhöjningen hade den varit ett starkt kommersiellt fäste precis vid vattnet. Kan det vara härifrån namnet kommer? frågade sig Edlund.

Han hade alla pusselbitar, men var osäker på hur de hörde samman. Dagen innan artikeln skulle vara inlämnad var den fortfarande inte färdigskriven. Han begav sig ut i en roddbåt för att verkligen se terrängen. Då föll allt på plats. Selånger är beläget på spetsen av en landtunga, orten är rent terrängmässigt ’den i mitten belägna strandterrängen’. Han satt uppe hela natten och skrev en lysande artikel.

Vad ska man med språkpoliser till när det finns språkdetektiver?

Veckans vokabel 70: Aprikos

Veckans vokabel är ett ord med historia, man skulle kanske till och med kunna kalla det berest. Ordet är aprikos, och är vad lingvister brukar kalla ett vandringsord.

Ett vandringsord är ett ord som spridits till många språk genom olika sorters språkkontakt, vanligen handel. Inom den här ordkategorin är det ofta väldigt svårt att avgöra ursprunget, men i fallet aprikos har etymologen Elof Hellquist (vars Svensk etymologisk ordbok som först gavs ut 1922 är ett centralt verk när det gäller de svenska ordens ursprung) gett en grundlig redogörelse.

Ursprunget till ordet aprikosHellquist skriver att vi omkring 1660 lånade in aprikos från tyskan. Tyskarna fick det i sin tur från holländskan, som lånade in det från franskan (s:t på slutet är en fransk pluraländelse). Fransoserna fick ordet ifrån antingen portugisiskan eller spanskan, vilket av dem är oklart. Men att de här två språken hittade det i arabiskan – där den bestämda artikeln al- tillfogades – är däremot säkert. Araberna hittade ordet i grekernas ordförråd, som ingalunda var först på bollen: ordet är ursprungligen en böjningsform av det latinska ordet præcox, som betyder ’för tidigt mogen’.

Att grammatiska morfem av olika slag följer med på köpet när man lånar in ett ord är vanligt. Några kända exempel i svenskan, är de engelska orden keps och kex – båda från cap respektive cake med sina plural-s intakta. Men även i härledningen ovan finns två exempel: den arabiska bestämda artikeln al- och det franska pluralsuffixet -s.

Detta kan försvåra arbetet med att spåra ett ords ursprungsspråk, till exempel är inte släktskapet mellan aprikos och præcox helt uppenbart – även om man kan ana likheter så blir det ett helvete att förklara förändringarna, till och med för en listig lingvist. Men känner man till vilka språk ordet har passerat innan det letat sig in i språket man undersöker, blir det lättare att förklara prefix, suffix och uttalsförändringar.

Men en viktigare sak som ordet aprikos tydligt visar är att ett ord inte behöver vara inlånat från ett visst språk bara för att det kan härledas till det. Ett ord som vi lånar in från engelskan kan komma från franskan, som i sin tur har fått det genom sitt latinska arv. Det ligger något härligt fantasieggande över detta: att ett dött språk ännu i modern tid påverkar vårt ordförråd.

Veckans vokabel 69: Genre

Förra veckan skrev jag om ordet text, och visade att en text kan vara mer än en tät väv av skrivet ord. Den här veckan handlar det istället om olika sorters texter – temat är genre.

Slår man i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man läsa att en genre är en ’typ av (konstnärlig) framställning som kännetecknas av viss uppsättning stildrag eller innehållsliga faktorer’, vilket innebär att ordet givetvis inte är begränsat till text, även om det är just texter jag tänker fokusera på.

Etymologiskt sett har vi lånat in ordet genre från franskan, där det betyder ’slag, sort, kategori’. Fransoserna har i sin tur fått det från latinets genus, vilket är en genitivform av generis som betyder ’börd, släkte, art, kön’. (Även ordet general ’allmän’ är en avledning av latinets genus.)

Det finns väldigt många textgenrer, till exempel artiklar, brev, cv, dikter, instruktioner, intervjuer, kokböcker, mejl, noveller, pm, rapporter, reportage, romaner, sporttexter och vetenskapstexter. Dessutom finns det inte alltid vattentäta skott mellan dem; vissa texter kvalar in i flera – en tidningsartikel kan exempelvis vara sporttext, reportage, intervju och nyhet på samma gång.

Språkvetarna Lennart Hellspong och Per Ledin menar att en genre växer fram naturligt i ett visst sammanhang och namnges av användarna. Den här textsorten fungerar sedan mer eller mindre som en mall för liknande texter, vilket gör att alla texter i just det här sammanhanget får drag som liknar varandra. Till exempel måste ett protokoll vara utformat på ett visst sätt för att vara giltigt, och en nyhetsartikel börjar oftast med det viktigaste.

Precis som vid all uppdelning kan vi välja vilka egenskaper som vi vill ta fasta på. Har vi en låda med osorterade legobitar kan vi välja om vi ska dela in dem efter exempelvis färg, antalet pluppar eller användningsområde. Samma sak är det med ordklasser, vilket är en mer aktuell liknelse såhär två dagar efter Grammatikdagen. Det finns oändligt många egenskaper vi hade kunnat fokusera på i vår indelning av våra ord (begynnelsebokstav, antalet bokstäver, ordets betydelse etcetera), men det vi har valt att ställa i centrum är hur det böjs och vilka platser de kan inta i en mening (detta talade Mikael Parkvall intressant om på förut nämnda temadag).

Med tanke på att vi människor gärna vill sortera och kategorisera vår omvärld för att förstå den – och i det arbetet är generaliseringar ett viktigt verktyg – så tror jag att det är ytterst svårt att inte bli förknippad med en genre, hur ogärna man än vill bli inplacerad i ett fack. En del ser genrebegreppet som en klumpig generalisering som inte gör deras ”konstnärliga framställning” rättvisa, och vill följaktligen hellre definiera sig själva som genrelösa. Men lycka till säger jag, för undvika att kategoriseras går inte – i bästa fall lyckas man bilda en ny genre.

Veckans vokabel 69: Genre

Förra veckan skrev jag om ordet text, och visade att en text kan vara mer än en tät väv av skrivet ord. Den här veckan handlar det istället om olika sorters texter – temat är genre.

Slår man i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man läsa att en genre är en ’typ av (konstnärlig) framställning som kännetecknas av viss uppsättning stildrag eller innehållsliga faktorer’, vilket innebär att ordet givetvis inte är begränsat till text, även om det är just texter jag tänker fokusera på.

Etymologiskt sett har vi lånat in ordet genre från franskan, där det betyder ’slag, sort, kategori’. Fransoserna har i sin tur fått det från latinets genus, vilket är en genitivform av generis som betyder ’börd, släkte, art, kön’. (Även ordet general ’allmän’ är en avledning av latinets genus.)

Det finns väldigt många textgenrer, till exempel artiklar, brev, cv, dikter, instruktioner, intervjuer, kokböcker, mejl, noveller, pm, rapporter, reportage, romaner, sporttexter och vetenskapstexter. Dessutom finns det inte alltid vattentäta skott mellan dem; vissa texter kvalar in i flera – en tidningsartikel kan exempelvis vara sporttext, reportage, intervju och nyhet på samma gång.

Språkvetarna Lennart Hellspong och Per Ledin menar att en genre växer fram naturligt i ett visst sammanhang och namnges av användarna. Den här textsorten fungerar sedan mer eller mindre som en mall för liknande texter, vilket gör att alla texter i just det här sammanhanget får drag som liknar varandra. Till exempel måste ett protokoll vara utformat på ett visst sätt för att vara giltigt, och en nyhetsartikel börjar oftast med det viktigaste.

Precis som vid all uppdelning kan vi välja vilka egenskaper som vi vill ta fasta på. Har vi en låda med osorterade legobitar kan vi välja om vi ska dela in dem efter exempelvis färg, antalet pluppar eller användningsområde. Samma sak är det med ordklasser, vilket är en mer aktuell liknelse såhär två dagar efter Grammatikdagen. Det finns oändligt många egenskaper vi hade kunnat fokusera på i vår indelning av våra ord (begynnelsebokstav, antalet bokstäver, ordets betydelse etcetera), men det vi har valt att ställa i centrum är hur det böjs och vilka platser de kan inta i en mening (detta talade Mikael Parkvall intressant om på förut nämnda temadag).

Med tanke på att vi människor gärna vill sortera och kategorisera vår omvärld för att förstå den – och i det arbetet är generaliseringar ett viktigt verktyg – så tror jag att det är ytterst svårt att inte bli förknippad med en genre, hur ogärna man än vill bli inplacerad i ett fack. En del ser genrebegreppet som en klumpig generalisering som inte gör deras ”konstnärliga framställning” rättvisa, och vill följaktligen hellre definiera sig själva som genrelösa. Men lycka till säger jag, för undvika att kategoriseras går inte – i bästa fall lyckas man bilda en ny genre.

Nyord

De som fascineras av nyord brukar imponeras av hur kreativa språkbrukarna är.

”Du tog ett ord som betyder en sak, lade ihop det med ett ord som betyder en annan sak och gjorde ett ord som betyder en tredje sak! Helt enligt svenskans ordbildningsmönster! Hur kom du på den tanken?!”

Det är förstås inte så det menas, men det är så det låter – i mina öron.

Man bortser också helt från det faktum att vi ständigt skapar nya ord i våra – mer eller mindre lyckade – försök att beskriva vår omvärld. Vissa ord beskriver vår samtid på ett träffande sätt, och de orden kan föras in i den språkliga samhällsspegel som varje år publicerades av Språkrådet – nyordslistan.

Det finns mycket man kan kritisera nyordslistan för, men de som förfasas över hur en myndighet kan godkänna ett så könsstereotypt (vilket det är) ord som tjejsamla och på så sätt släppa in det i språket är fel ute. Det finns ingen myndighet som är språkets grindvakt, Språkrådet hittar inte på nyord, de rapporterar dem. Att ta bort ord från nyordslistan för att de bär värderinga som du inte håller med om, är samma sak som att blunda för problemen. Nyordslistan ska inte formas efter hur vi önskar att världen ser ut, det är inte så vi förändrar samhället. Vad vi vill göra är att belysa problemen så att vi blir medvetna om dem och kan göra något åt dem. (En liknande typ av terminologisk gröntvätt är den som Språktidningen har skrivit om: SJ kallar numera sin vagnstädare för komfortoperatörer.)

Det man däremot kan kritisera är frekvensen av nyord, något Hedvig på lingvistbloggen har skrivit om. Hedvig skriver att det bara finns ett belägg för ordet tjejsamla i presstexter innan Språkrådet publicerade sin nyordslistan (efteråt har användningen givetvis exploderat). Att uppmärksamma ett ord som en krönikör myntat och använt en gång, ger ordet mer spridning och förstärker livskraften hos denna temporära sammansättning. Om nyorden inte används i verkligheten, är listan inte längre en samhällsspegel. Inte på ordnivå i alla fall; ojämställdheten finns förstås fortfarande kvar.

Det finns alltså ingen namnlös byråkrat som sitter vid sitt skrivbord bakom en hög papper och bestämmer vilka ord som du får använda. Ännu mindre finns det någon som bestämmer vilka ord du måste använda, som många kommentatorerna i hen-debatten tycks tro.

Det är du som bestämmer över språket. Du får ha åsikter om vad som är fint och fult, du får välja vilka ord du vill använda, men vad du inte får göra är att bestämma vilka ord andra ska använda. ”Det där är inget ord!” Jaså? Är det inte? Jag använde det precis, så du och din inskränkta språksyn kan krypa tillbaka in i ditt standardspråkliga hål. Vill du inte använda ett ord, gör inte det. Men låt för allt i världen dina medmänniskors språkbruk vara. SÅ länge inga tår trampas på får var och en säga vad den vill.

Veckans vokabel 68: Text

Ordet text kan spåras tillbaka till latinets verb för att väva. Detta har att göra med den urgamla metaforen om tanken som en tråd, som berättaren väver till ett tätt nät (jämför med uttrycket ”den röda tråden”, och varför inte ordet textil). Författaren och poeten Robert Bringhurst menar att de skriftlärda tog denna abstrakta metafor och konkretiserade den i skriftform: deras nedskrivna tecken fick samma jämna och flexibla yta som en väv.

Första terminen på språkkonsultprogrammet läste vi kursen textanalys. Som en av våra examinationsuppgifter fick vi en post-it-lapp med fyra substantiv (som tycktes vara en inköpslista), samt en skärmdump av en Wikipediaartikel med tillhörande text, bilder och länkar. Uppgiften gick ut på att vi skulle avgöra huruvida det var texter vi hade att göra med.

Detta är ett knepigare projekt än man först kan tro, allt handlar om perspektiv. I vardagen definieras en text ofta som ’sammanhängande, meningsfull följd av skrivna ord’. Detta innebär att artikeln i på Wikipediasidan är en text, medan post-it-lappen inte är det, då orden inte binds samman med konnektiver (ord som skapar logiska samband, till exempel därförsendärefter). Men om lappen ifråga är en inköpslista kan man argumentera för att det finns ett underförstått sammanhang, och att den i rollen som en inköpslista är fullt kommunikativ, och följaktligen meningsfull: får man den i handen förstår man sambandet och vet hur man ska handla (i dubbel bemärkelse).

I språkvetenskapen definieras en text ibland som ’språkanvändning i tal och skrift’, vilket breddar omfånget avsevärt: post-it-lappen är en text, liksom dagens samtal med mormor.

Anlägger man istället ett multimodalt synsätt – vilket innebär ett samspel av olika teckensystem, till exempel text, bilder och typografi – består texten inte bara av skrift: bilderna, länkarna, valet av typsnitt, dispositionen, Wikipedialogotypen och så vidare är också en del av texten. Den här definitionen är väldigt användbar vid analyser av texter, eftersom det inte bara är det skrivna ordet som bär betydelse. Skulle man utesluta bilder, typsnitt, diagram och andra betydelsebärande element i sin analys skulle resultaten egentligen inte säga så mycket.

Men då blir problemet istället hur man ska avgränsa sig. Om en dikt alluderar till ett verk skrivet hundra år tidigare, måste kanske även den dikten inkluderas i analysen. Att en text inte existerar i ett textuellt vakuum är egentligen en självklarhet, även om sambanden är mer eller mindre tydliga. Det här att en text har relationer till gamla och framtida texter kallas intertextualitet.

Inom vetenskapen är intertextualiteten väldigt viktig, eftersom allt vetenskapligt arbete bygger på tidigare forskning, och man ständigt hänvisar till andra forskares resultat. På samma sätt är inlägg på Facebook beroende av andra människors inlägg (de kan vara direkta eller indirekta svar) eller till och med en reaktion på en händelse i verkligheten, och blogginlägg hänvisar ständigt till artiklar, tidigare egna blogginlägg, andras blogginlägg och så vidare. Bara det här inlägget innehåller till exempel referenser till latin, en författare, Wikipedia, post-it-lappar, begreppet mormor, Facebook med mera, och jag förutsätter på så sätt att du som läsare känner till de här fenomenen.

Hur man än väljer att avgränsa sin definition av text, tycker jag att det är spännande att se att en text egentligen inte kan stå på egna ben, att den blott är en länk i en oändlig kedja av texter.

Veckans vokabel 67: Bokstav

Enligt Svensk ordbok är en bokstav ett ’skrivtecken som (normalt) motsvarar ett enskilt språkljud och ingår i ett alfabet’ och ordet har funnits i svenskan sedan 1385. Innan dess, i fornsvenskan, fanns formen bokstaver, vilket är en sammansättning av orden bok och stav.

I det här sammanhanget är det inte trädet bok som åsyftas – även om det är därifrån betydelsen ursprungligen kommer – utan de träplattor (vanligen av just bok eller ask) som våra förfäder ristade in sina runor på. Ofta använde man flera sådana här träplattor tillsammans, vilket ledde till att ordet bok kom att beteckna hela samlingen. När man sedan började använda pergament istället för träplattor, kom ordet att beteckna en bunt skriftförsedda blad av detta material.

När det gäller runorna så är det träets vertikala fibrer som gav dem deras distinkta, raka linjer; man ristade runorna längs och tvärsöver fibrerna. Ett sådant vertikalt streck kallades för stav, vilket tillsammans med sammansättningen runstav användes för att beteckna hela runan. När det latinska alfabetet etablerade sig i norra Europa genom kristendomens böcker, benämnde man de nya skrivtecknen för bokstavar (ett ord som troligen först användes av anglosaxarna).

Latinets codex har genomgått samma etymologiska resa som bok: codex betydde först ’träkloss’, sedan ’trätavlor’ och ännu senare ’pergamentblad’. Pergamentbladen bands ihop till en bok, och den här luntan kom alltså tillslut att kallas codex. I svenska betyder ordet kodex dels ’gammal handskrift i bokform’, dels ’samling föreskrifter, till exempel lagar eller normer’.

Många av de äldsta böckerna som finns bevarade är religiösa skrifter och lagböcker – båda verk som berättar för människor hur de ska uppföra sig. De moraliska kodexar som respektive bok innehåller har inspirerat stora skaror bokstavstroende som tolkar böckernas innehåll bokstavligen (om detta ord har jag skrivit förut, då med fokus på hur det emellanåt används som ett allmänt förstärkningsled utan hänsyn till dess bokstavliga innebörd).

Det finns religiösa falanger som tolkar sin religiösa skrift (Bibeln, Koranen, Talmud eller vilken det nu kan vara) ordagrant: Guds ord ska följas till punkt och pricka. Detta resulterar ofta i (extrema) traditioner som strider mot det sunda förnuftet.

Samma förhållande finns också till lagen. Att lagen måste tolkas som den står är viktigt ur rättsäkerhetssynpunkt – att godtycke och subjektivitet elimineras ur ekvationen är väsentligt – men då en lag tyvärr inte kan vara heltäckande lämnas luckor som moraliskt viga kan slinka igenom. Ett alternativ till statiska lagar vore en omnipotent domstol, som i den bästa av världar vore rättvis och ofelbar, men i vår … antagligen not so much. Följaktligen är förmodligen våra otympliga lagböcker – med sina latinska bokstäver och sin bokstavstrogna åtlydnad – det enda sättet att hålla vårt samhälle vid liv.

Veckans vokabel 66: Tåg

Ordet tåg har flera betydelser i svenskan. Enligt Svensk ordbok kan ordet beteckna en ’större, kolonnformig grupp marscherande människor’, ’rad av sammankopplade järnvägsvagnar med lok’ och ’grövre rep eller lina’. (Det här ordet är inte besläktat med den gräsliknande växten som också kallas tåg.)

Tåg i den första betydelsen har funnits i svenskan åtminstone sedan 1507, då biskop Hemming Gadd i Linköping använder det i ett brev. Det kommer från fornsvenskans tag, som i sin tur kommer från medellågtyskans toch ’resa; krigståg’, och är besläktad med betydelse nummer tre (’grövre rep eller lina’).

Medellågtyskan är den variant av lågtyska som talades i norra Tyskland mellan 1200- och 1500-talet. Denna varietet – som en variant på ett språk brukar kallas av språkvetare – har levererat oerhört många ord till svenskans ordförråd genom det inflytelserike handelsförbundet Hansan. Innan ordet toch blev en del av medellågtyskans ordförråd fanns det i urgermanskan med ett något annorlunda uttal. Urgermanskan är det språk som man genom att studera dagens germanska språk har rekonstruerat. Man har hittat spår som tyder på att en någorlunda enhetlig form av språket talades från 750 f.Kr. till 250 f.Kr., då språket delades i tre grupper:

  1. Den nordiska språkgruppen – som i dag består av de nordiska språken.
  2. Den östgermanska språkgruppen – en utdöd språkgren till vilken bland annat gotiskan hörde, det språk som Silverbibeln är skriven på. Silverbibeln är ”Sveriges dyrbaraste bokskatt och en av världens mest berömda handskrifter [och] skrevs i Italien i början av 500-talet”.
  3. Den västgermanskan språkgruppen – till exempel hög- och lågtyska, holländska och engelska.

Ordet tåg i den andra bemärkelsen – ’lång rad med järnvägsvagnar’ – har vi av naturliga skäl inte haft lika länge; det var först i mitten av 1800-talet som Sveriges järnvägshistoria fick sin början. År 1856 invigdes de tre första järnvägssträckorna som var byggda för ånglok, och Stockholm sammanlänkades med Göteborg 1862 och med Malmö 1864. Efter hand kom de flesta någorlunda stora orter i södra Sverige att bli en del av järnvägsnätet.

Som en parentes kan nämnas att det i början av järnvägens historia inte var självklart att tågen var tåg; andra beteckningar som fanns parallellt var bland annat trängångvagnsträng och jernträngTräng var ett militärord i betydelsen ‘släp, följe’, och kommer ifrån franskans train ’fart; tåg; träng’ (från vilket engelskans train och danskans traen också kommer).

Dags att växla tillbaka till inläggets huvudspår. Anledningen till att tåg i dagens tyska heter zug har med den germanska ljudskridningen att göra, eller Grimms lag som den också kallas. Denna lag beskriver en systematisk förändring av urgermanskans klusiler (klusiler är en sorts explosiv konsonant, varav ptkbd och g är de som finns i dagens svenska). I denna förändring blev bland annat p och t i början av högtyskans ord istället pf och ts, till exempel pund till pfund och toge till zug.

Mannen som formulerat och namngett denna systematiska ljudförändring i urgermanskan är språk- och litteraturvetaren Jacob Grimm, men för de flesta är han mer känd för de många sagor han och hans bror nedtecknade.

Detta stycke får tjäna som en avslutande, relaterad anekdot om uttrycket ”du är dummare än tåget” (som alltså är en snabbrecension av samtalspartnerns kognitiva förmåga). Vad som gör tåg dummare än andra döda ting är något som har förbryllat i alla fall mig under en längre tid, och just detta redde etnologen Mats Nilsson ut i radioprogrammet Alltinget i radio P4 Göteborg i november. Han berättar att uttrycket kommer från mitten av 1800-talet, då Oscar I var regent i Sverige.  En av hans söner, prins August, var ”klen i huvvet”, som Mats uttrycker det. Detta var förstås ett ämne man inte fick tala högt om; den som påtalade prins Augusts bristande begåvning begick majestätsbrott.

När vi under denna tid fick de statliga stambanor jag berättar om ovan, döptes loken som SJ köpte in bland annat efter kungens söner. Detta ledde till att ett av dem blev prins Augusts namne, vilket kreativa språkbrukare – som fruktade rättsliga repressalier – utnyttjade genom den maskerade frasen ”du är dummare än det där tåget”.

Veckans vokabel 66: Tåg

Ordet tåg har flera betydelser i svenskan. Enligt Svensk ordbok kan ordet beteckna en ’större, kolonnformig grupp marscherande människor’, ’rad av sammankopplade järnvägsvagnar med lok’ och ’grövre rep eller lina’. (Det här ordet är inte besläktat med den gräsliknande växten som också kallas tåg.)

Tåg i den första betydelsen har funnits i svenskan åtminstone sedan 1507, då biskop Hemming Gadd i Linköping använder det i ett brev. Det kommer från fornsvenskans tag, som i sin tur kommer från medellågtyskans toch ’resa; krigståg’, och är besläktad med betydelse nummer tre (’grövre rep eller lina’).

Medellågtyskan är den variant av lågtyska som talades i norra Tyskland mellan 1200- och 1500-talet. Denna varietet – som en variant på ett språk brukar kallas av språkvetare – har levererat oerhört många ord till svenskans ordförråd genom det inflytelserike handelsförbundet Hansan. Innan ordet toch blev en del av medellågtyskans ordförråd fanns det i urgermanskan med ett något annorlunda uttal. Urgermanskan är det språk som man genom att studera dagens germanska språk har rekonstruerat. Man har hittat spår som tyder på att en någorlunda enhetlig form av språket talades från 750 f.Kr. till 250 f.Kr., då språket delades i tre grupper:

  1. Den nordiska språkgruppen – som i dag består av de nordiska språken.
  2. Den östgermanska språkgruppen – en utdöd språkgren till vilken bland annat gotiskan hörde, det språk som Silverbibeln är skriven på. Silverbibeln är ”Sveriges dyrbaraste bokskatt och en av världens mest berömda handskrifter [och] skrevs i Italien i början av 500-talet”.
  3. Den västgermanskan språkgruppen – till exempel hög- och lågtyska, holländska och engelska.

Ordet tåg i den andra bemärkelsen – ’lång rad med järnvägsvagnar’ – har vi av naturliga skäl inte haft lika länge; det var först i mitten av 1800-talet som Sveriges järnvägshistoria fick sin början. År 1856 invigdes de tre första järnvägssträckorna som var byggda för ånglok, och Stockholm sammanlänkades med Göteborg 1862 och med Malmö 1864. Efter hand kom de flesta någorlunda stora orter i södra Sverige att bli en del av järnvägsnätet.

Som en parentes kan nämnas att det i början av järnvägens historia inte var självklart att tågen var tåg; andra beteckningar som fanns parallellt var bland annat trängångvagnsträng och jernträngTräng var ett militärord i betydelsen ‘släp, följe’, och kommer ifrån franskans train ’fart; tåg; träng’ (från vilket engelskans train och danskans traen också kommer).

Dags att växla tillbaka till inläggets huvudspår. Anledningen till att tåg i dagens tyska heter zug har med den germanska ljudskridningen att göra, eller Grimms lag som den också kallas. Denna lag beskriver en systematisk förändring av urgermanskans klusiler (klusiler är en sorts explosiv konsonant, varav ptkbd och g är de som finns i dagens svenska). I denna förändring blev bland annat p och t i början av högtyskans ord istället pf och ts, till exempel pund till pfund och toge till zug.

Mannen som formulerat och namngett denna systematiska ljudförändring i urgermanskan är språk- och litteraturvetaren Jacob Grimm, men för de flesta är han mer känd för de många sagor han och hans bror nedtecknade.

Detta stycke får tjäna som en avslutande, relaterad anekdot om uttrycket ”du är dummare än tåget” (som alltså är en snabbrecension av samtalspartnerns kognitiva förmåga). Vad som gör tåg dummare än andra döda ting är något som har förbryllat i alla fall mig under en längre tid, och just detta redde etnologen Mats Nilsson ut i radioprogrammet Alltinget i radio P4 Göteborg i november. Han berättar att uttrycket kommer från mitten av 1800-talet, då Oscar I var regent i Sverige.  En av hans söner, prins August, var ”klen i huvvet”, som Mats uttrycker det. Detta var förstås ett ämne man inte fick tala högt om; den som påtalade prins Augusts bristande begåvning begick majestätsbrott.

När vi under denna tid fick de statliga stambanor jag berättar om ovan, döptes loken som SJ köpte in bland annat efter kungens söner. Detta ledde till att ett av dem blev prins Augusts namne, vilket kreativa språkbrukare – som fruktade rättsliga repressalier – utnyttjade genom den maskerade frasen ”du är dummare än det där tåget”.