Veckans vokabel 6: Älskvärd

Ponera att du stöter på ordet älskvärd för första gången. Om du som språkbrukare då försöker bilda dig en uppfattning om dess betydelse utifrån de ingående rötterna ”älsk(a)” och ”värd”, är det lätt att dra slutsatsen att betydelsen är ’värd att älska’. I själva verket betyder älskvärd, vilket kanske redan är bekant, ‘vänlig, angenäm att umgås med’.

Nu finns det ett ord som betyder just ’värd att älska’, nämligen älskansvärd. Denna form känns mer logisk när den sätts i relation till ord som fruktansvärd och beundransvärd. Trots detta så klingar ordet älskvärd bättre i mina öron, det är kortare, enklare. Ordet älska väger tungt och ett generöst användande kan förflacka dess betydelse, något som uppenbarligen har hänt i detta fall. Men just här ser jag det inte som ett problem, då ord ofta mister sin ursprungliga innebörd när de ingår i sammansättningar. Kanske är det just att älskvärd kan användas betydligt mer frikostigt i och med sin mildare – men genompositiva – betydelse som jag finner lockande.
 
Även i språkets tassemarker finns det tankar att tänka och åsikter att … åsikta. Det finns mycket att tycka och någon måste tycka det.

Veckans vokabel 5: jovialisk

jovialisk ska alltså föreställa veckans vokabel. Jag förutsätter att somliga redan har reagerat på gemenen i början av ordet. Men innan arga kommentarer författas och mina argument avfärdas, ber jag vänligt att lyssna på dem. Ordet skrivet med små bokstäver rakt igenom ger mig en helt annan känsla än om det skulle inletts med en versal; det blir mycket rundare, lugnare och mer älskvärt. Detta adjektivs betydelse är enligt SAOL ”godmodig, fryntlig”. Ifall detta inte målade upp en tillräckligt klar bild har även Nationalencyklopedin sitt att säga: ”lättsamt glad och trevlig” med det för min språkkänslas felaktiga och onödiga tillägget ”(vid umgänge med andra; ofta om något äldre mansperson).”

Nu är det förvisso en mansperson som riktigt fäste mina öron på detta ord. Hans Rosenfeldt är den person som jag alltid kommer att förknippa med dess betydelse. Hans vältalighet och underfundighet i radioprogrammet På Minuten är något jag förundras över och inte sällan – utan väldigt ofta – skrattar högt åt. Har ni inte hört På Minuten vill jag inte se det som att ni har missat något, eftersom dagens digitala teknik aldrig skulle tillåta något liknande, utan att ni har något att se fram emot. Räddningen heter poddradio.

Ett ord har, som jag skrivit tidigare, många dimensioner; den fonologiska (språkljuden), den grafiska (bokstäverna) och den semantiska (betydelsen). Men jag vill framhäva en annan dimension, nämligen den personliga.

Det finns många ord jag förknippar med en känsla, situation, person eller plats. Vissa ord är i mitt sinne lika tätt förknippade med en medmänniska som en lukt eller smak. En enda doft tagen ur sin ursprungliga kontext, kan få det kognitiva att köra över övriga perceptiva organs avbildningar av omgivningen. Verkligheten suddas ut och målas över av en bild från det förflutna. Det är märkligt, skrämmande och fascinerande att ett sinne kan utöva denna dominans över de andra. På samma sätt som en lukt kan få hjärncellerna att sätta ett tjockt, metaforiskt finger på en viss punkt i det förflutna och få omständigheterna att rusa tillbaka och orsaka en tillfällig sinnesförvirring – i högsta grad jämförbar med den som ofta uppstår då ansiktet får ett oväntat besök av en tung, trubbig tingest – kan många ord göra samma sak.

Våra sinnen är inte pålitliga, men de kan vara underbara. Ett ord är allt som krävs.

Veckans vokabel 4: Reciprocitet

Reciprocitet betyder ömsesidighet. Anledningen till att jag hakar upp mig på just det här substantivet är att det dök upp under mina studier inför grammatiktentan. ”Sammanhanget?” är en fråga en fåordig person kan tänkas ställa. ”Pronomen. Verb.” är ett svar en likadan person kan svara. Otur för er att jag inte har denna förmåga att fatta mig kort och koncist. Först ska här raljeras om det reciproka pronomenet varandra. Jag misstänker att min lite otydliga inledning inte rätar ut många frågetecken hos många läsare. Här kommer därför ett försök att råda bot på detta.

Faktum är att varandra är det enda pronomenet i svenskan som är reciprokt. För det första kräver detta pronomen ett subjekt i plural eller två eller flera nominalfraser i singularis (subjektet är den som gör något i en sats). Hur som helst krävs det alltså minst två subjekt. Varandra gäller alltså ömsesidigt, det vill säga subjekten gör något med eller mot varandra.

Det var ett enda enkelt exempel som fick mig att se på ordet med kärlekskranka ögon:

Vi kramar varandra.

Jag må vara blödig och stundtals mer utav en romantiker än officiella rekommendationer rekommenderar, men även för en hårdhudad grammatikföraktare måste detta tända en svag lidelsefull gnista i ögat.

Varandra kanske är det enda reciproka pronomenet i svenskan, men det är inte det enda sättet att uttrycka ömsesidighet. Detta för mig in på den andra delen av det (hypotetiska) extremt korta svaret ovan: nämligen verb. Transitiva verb (verb som kan ta objekt, till exempel behöva (ngt) eller beröva (ngn ngt)) och en del andra verb har en s-form som kan betyda lite olika beroende på vilket verb vi talar om.

Verbens s-former kan beteckna
1) passivbildande av en aktiv sats (jag gillar bordet -> bordet gillas av mig)
2) deponensverb (verb som alltid slutar på s: andas, hoppas, lyckas)
3) verb med absolut betydelse (hunden bits, myggen sticks)
4) reciprocitet.

I synnerhet den sista punkten är relevant i sammanhanget. (Jaså?) Meningen vi kramar varandra kan även uttryckas vi kramas och fortfarande behålla sin ömsesidiga lyster. Verbets reciproka s-form är minst lika fin och hjärtevärmande som pronomenet ovan. Den som säger något annat får gärna göra det. Min nykära syn på världen kommer inte att påverkas av det.

Har det med ömsesidighet att göra,
gillar jag det.

Veckans vokabel 3: Färst

Svenska Akademien kallar det för ”en besvärande lucka i systemet.”

Det gör inte jag. För mig har färst alltid varit en del av vokabulären, den lucka som Svenska Akademien beskriver är för mig obefintlig. Jag har länge varit medveten om att formen har ansetts som dialektal, och att den kanske sticker till i språkkänslan hos resten av Sveriges befolkning. För alla er som har saknat denna form – och inte vågat använda den då den inte anses tillhöra standardsvenskan – har jag goda nyheter. Jag kan med glädje, stolthet, pompa och ståt upplysa er som sover med Svenska Akademiens ordlista under huvudkudden att i senaste upplagen (2006) finns faktiskt färst med som superlativform till få. Dock är sannolikheten stor att någon med så stark lojalitet till de aderton redan skiner av denna kunskap.

Färst är ett adjektiv som har komparationsformerna (gradböjningarna) positiv, komparativ och superlativ.

Positiv:
Komparativ: färre
Superlativ: färst

Frågan är om det i nästa SAOL inte skulle finnas plats för ”smärst” också.

Veckans vokabel 2: Västkustskt

Västkustskt

Finns det ett ord i det svenska språket som väcker mer varma känslor än ordet västkustskt? Ett ord som framkallar mer gåshud, gemenskap och allmänt välbehag? Svaret är ja. Älskvärd, jovialisk och färst är tre utomordentliga exempel. Likt förbenat är västkustskt ett intressant ord. För det första innehåller ordet ett rejält konsonantkluster (jag fick nyligen lära mig att det finns en svenskare term för detta fenomen, men det skulle kännas som otrohet om jag valde bort det betydligt mer kärleksklingande ordet ”konsonantkluster” i förmån för något annat) och för det andra så har jag en personlig relation till västkusten (sommarstuga, släkt, tillfälligt hem; inget jag ska fördjupa mig i för tillfället). Kan det vara så att det är det första pekulära (jag inväntar SAOLs godkännande) draget i kombination med den personliga relationen som placerar detta ord nära mitt hjärta?

Ordets uppbyggnad kan vara värd att kommenteras.

Väst|kust|sk|t

Rotmorfemet (dvs den minsta fristående betydelsebärande enhet med en egen lexikal betydelse) ”väst” kombineras med rotmorfemet ”kust”. Därefter följer det adjektivbildande suffixet -sk och neutrumändelsen -t. Med andra ord är det avledningsregler som är upphovsmannen till detta spektakel.

Slut.

Gladpackgalenskap/foliefejden

För en vecka sedan uttalades tanken, i kväll genomfördes den. Henrik och jag kom överens om tillvägagångssätt och måltavla, och resultatet blev bättre än väntat.

Då Henrik skulle komma hem några timmar tidigare än lillen – båda med samma hemadress som jag – beslutade vi oss för att det skulle ske i kväll. Efter kortfattad inbördes kommunikation stapplar min kumpan in genom dörren med ett leende på läpparna och 120 meter plastfolie i labbarna.

Planen är lika enkel som genial; Vi ska plasta in varenda en av Robin ”lillen” Lindbergs pinaler.

Vi börjar med sängen och avancerar sakta men säkert. Om ni har försökt plasta in något stort någon gång – säg en bil eller ett kylskåp – förstår ni vår ambitions- och ansträngningsnivå desto bättre.

href=”http://2.bp.blogspot.com/_RfsK_2ZLzPk/TJ_FVU_v_GI/AAAAAAAAAGg/a4AP-3baIJI/s1600/bild1.jpg”>
Henrik lika nöjd som jag kände mig

Här, efter att rulle nummer två tagit slut, inser vi 120 meter inte är nog; en rulle till behövs. En förödmjukande klunsförlust (sten, sax och påse) och en nedkylande cykeltur till ICA senare befinner jag mig i trappuppgången flygandes upp för trappan för att hinna med att plasta in det sista innan lillen kom. Snabbt arbete i sann laganda resulterar i följande storverk:

Prestationsöverblick

Vänster del av sängen

Höger del av sängen

Allt som återstår är att starta en runda Call of Duty och avvakta vårt offer. När han väl kommer genom dörren missar han alla våra ledtrådar (den tomma plastfoliekartongen utanför samt den inplastade jackan och de ihopplastade skorna i hallen) och beger sig istället direkt in i vardagsrummet för att skriva färdigt sin laborationsrapport.

Tiden går och sängdags närmar sig.

Jag hör från mitt rum att lillen är på väg in till sitt, grabbar tag i kameran och spurtar efter. Resultatet är inte den kärleksfulla omfamning jag hade förväntat mig, men han visade viss uppskattning för vår prestation.

Lillen visar sitt gillande

Och så fick även denna saga ett lyckligt slut.

Eller … ?

Andaktighet

Jag vill i kväll berätta en historia om en vogel. Berättelsen utspelar sig i jobbilen klockan 04.00 en sensommarmorgon. På infartsleden på väg in till den vackra skärgårdsstaden Karlskrona fick jag syn på något längre fram på den fordonstomma vägen. ”En fågel” tänkte jag. Avståndet krympte och mina tvivel lika så. Jag kunde konstatera att det mycket riktigt var något slags fjäderfä och min erfarenhet av det naturliga urvalet sa mig att den här fågeln kommer att flyga undan, varför ett filbyte av mig skulle stjälpa snarare än hjälpa.

Jag kom ännu lite närmre och förstod att fågeln i fråga var en and, ett fjäderfä som jag inte är van vid att möte i trafiken, i synnerhet inte strax innan soluppgången. Följaktligen blev jag lite fundersam på hur den här sortens djur reagerar i en dylik situation. Jag var fortfarande övertygad om att den skulle flytta på sig. Men ack så fel jag hade. Allt hände så fort, på ett ögonblick har den upplysta anden försvunnit inunder bilens underrede. Jag slänger upp blicken i backspegeln och ser ett stort MOLN av fjädrar bakom bilen. Hur synd jag än tyckte om anden kunde jag inte undgå att se humorn i situationen. Allvarligt talat, det var som en tecknad film.

Veckans vokabel 1: Konsonantkluster

I dag vill jag presentera en ny ambition, nämligen veckans vokabel. Tanken är att med ojämna mellanrum – uppdateringsfrekvens och titel orelaterat – fästa fokus på ord som med sin fascinerande natur fastnat i min fantasi.

Det finns alla möjliga (och omöjliga) ord. De kan ha en bokstavlig eller bildlig betydelse. De kan vara långa eller korta, lättförståeliga eller krångliga, enkla eller sammansatta. När jag i min barndom – för att låta gammal – av min vän hörde att nationalencyklopediförsäljarassisten var det längsta ordet som fanns, kunde jag genast hålla med om att det omöjligen kunde finnas ett längre. Föga anade jag att svenskans sammansättningsmöjligheter ger oss brukare oändliga möjligheter att leva ut vår kreativitet när det gäller ordbildning. I dag vet jag bättre.

Nu är det inte långa ord som är det bästa jag vet, men däremot finns det en möjlighet att kreativa sammansättningar är det. Eller obskyra ord. Eller vardagliga ord. Hur det nu är med den saken så ska jag utforska detta i mitt nya tema.

En känsla för ett ord kan bero på mycket; hårda fonem eller grafem (språkljud respektive skriftens bokstäver) ger mig ett stelt och hårt intryck, och eftersom mitt sinneslag är av det mjukare slaget föredrar jag vanligtvis rundare bokstäver och språkljud. Det finns en hel del teorier om vad som gör något fint eller fult men detta är inget den här bloggen ska fördjupa sig i. Här ligger fokus desto mer på subjektivitet, kanske kryddat med en gnutta allmänbildning. Än så länge känner jag mig fram, så jag får se vad för slags ambitionsnivå jag hamnar på och hur genomförandet kommer att fortsätta.

Då var det dags att presentera det första ordet.

Konsonantkluster

Ordet konsonant har aldrig haft en egen plats i mitt hjärta. Det har snarare stått för något ointressant. (Även om o-et i ointressant på grund av mina universitetsstudier till stora delar har försvunnit. Nu har detta ord tillsammans med de fördjupande begreppen frikativor, klusiler, labialer, nasaler m.fl. smugit sig in och börjat göra utslag på min radar.)

Kluster är ett ord som jag ärligt talat inte har reflekterat över tidigare och har följaktligen inte heller haft ett eget skrymsle i mitt inre. Men kombination av dessa begrepp skapar en intressant mental bild och en sammansatt allitteration (ett bokstavsrim) som faller mig väl i smaken.

När en av mina sambor, Henrik, ansåg att jag med ordet ”västkustskt” bombarderade honom med konsonantkluster, insåg jag att detta ord – såväl som de flesta andra – är sprängfyllt med innehåll. Vanligtvis är tinget eller idén vi förknippar med ett ord väldigt tätt förknippat med dess uttrycksform. Det krävs ofta att man lyfter fram ett vanligt ord, ett i mängden i vår inre vokabulär, för att göra det synligt och väcka funderingar. (Dvs. när vi ser ordet katt ser vi i vårt inre vår stereotypiska bild av en kissemiss, men missar helt uttrycksformen k a t t.) Börjar man fundera på sambandet skiftas blicken från det betecknande till beteckningen. Jag hoppas på att i fortsättningen få fästa fokus på fler finurliga fraser i vårt språk.

Slut på inlägget.

Några nyanserade nattliga nyttigheter

Jag bestämmer mig för att nog är nog. Detta växande ångestliknande tillstånd står mig redan upp i halsen och får inte lov att fortsätta stiga ens med minsta lilla millimeter.

Jag reser mig hastigt ur den obekväma ursäkten till ”kontorsstol” där min bak varit parkerad på tok för länge nu, och går istället med raska steg och en fiktiv och ansträngd beslutsamhet till det rum som brukar kallas för mitt. Där äger ett ombyte av kläder hastigt rum. En tidigare observation av termometern indikerade en temperatur av ett positivt slag, i alla fall strikt matematiskt menat; personligen finner jag inget positivt i två grader Celsius.

Fördelen med denna framförhållning från min sida är att jag iförd min nya, betydligt varmare mundering utan risk att frysa kan ge mig ut på en lång, uppiggande promenad i det uppfriskande nattliga, senhöstliga väder som numera tagit natten i besittning.

Åh, vad jag önskar att detta vore sant.

Den vinterjacka som jag var övertygad skulle finnas i förrådet, var till synes frånvarande. Kan jag kanske låna en av de många värmande ytterplagg som hänger på krokarna i hallen? Nej, beslöt jag utan vidare eftertanke, och iklädde mig istället min tunna, vindotäta sommarjacka ackompanjerad av en sjal och en mössa.

Sjalen och mössan var, om inte en snilleblixt, i alla fall ingen dum idé. Jackan däremot, ack, den lämnade mycket att önska. Jag kan nog med fördel jämföra den med ett par underbyxor av det minimalistiska slaget; samma skydd mot den bitande vinden och samma värmande effekt. Dock utan samma sexighetsgrad (även om en del nära och kära ofta och ivrigt påtalar hur het jag är i min sommarjacka).

Påpekas bör att jag alltid gör likadant, antingen hittar jag inte en varmare jacka, eller tänker jag att jag går desto raskare och därför håller mig varm (och utelämnar som sig bör den vind som ständigt hemsöker mina hemtrakter från mina beräkningar).

Handskar ville jag förresten också ha, men eftersom allt jag hittade var otympliga motorcykelhandskar bestämde jag mig för att ha händerna i fickorna; det är ju ändå så varmt nära kroppen. Det finns aldrig handskar, och jag misslyckas alltid lika fullkomligt med att hålla mina vid underarmarna fästa extremiteter i en behaglig temperatur under mina långa promenader.

Värme värme värme, ropade mina händer mycket riktigt ett flertal gånger under promenaden. När jag till sist lovade dem att en dåligt isolerad kaffekopp skulle tina upp dem när vi väl kom hem – förutsatt att de kunde hantera kaffebryggaren – tystnade deras klagosång.

Och så tyst det blev. Och skönt. Mina tankar vandrade fram och tillbaka mellan olika frågor i mitt liv som mer eller mindre brådskande krävde en lösning. Men inga lösningar valde sig att infinna sig denna kväll, vilket förvånansvärt nog är relativt acceptabelt för min del, eftersom jag för tillfället lyckats korka igen mitt inre svarta hål.

Och nu är det nu. Det förflutna som är relevant i det här sammanhanget har jag nu redogjort för, och kvar är presens och futurum.

En kopp kaffe. Två koppar kaffe. Fokus och finmotorik tillbaka. Sängen är fortfarande några timmar bort, något som för närvarande låter förträffligt, eftersom det ger mig ytterliggare tid att begrunda min tillvaro. Det gäller att göra det med måtta, eftersom för mycket grubblande i fel sinnesstämning lätt leder till deprimerade slutsatser. Frisk luft och en rask promenad, och vips så är det bra igen. Vad är den helande kraften? Kanske är det mer så att den destruktiva lättja som så lätt infinner sig vid alltför långt stillsittande, mer eller mindre avlägsnas under en rask gångtur.

Tre koppar kaffe. Hm. Jag har hört att kaffe ska vara vätskedrivande, upp till bevis säger jag!

Jag tror sannerligen att det är dags att avrunda nattens tankar. Tilläggas bör att det nästan bara är de mer eller mindre positiva sådana som har fått passera den filtreringsprocess som äger rum någonstans mellan hjärnan och pekfingervalsen över tangentbordet.

(Efter ett raskt besök hos Walter Closett, kan jag konstatera att påståendet angående kaffe verkar stämma.)