Föreläsning med Åsa Holmér från TNC

För exakt en vecka sedan hade vi på språkkonsultprogrammet i Umeå en gästföreläsning med Åsa Holmér från Terminologicentrum (TNC). Hon berättade om TNC och deras arbete med fackspråk och terminologi. Här kommer en kort sammanfattning av det jag tog med mig från föreläsningen.

TNC arbetar med kommunikation mellan fackexperter, inte mellan fackexperter och lekmän. Där en språkkonsult gärna plockar bort facktermer och förklarar vad som avses, vill TNC:s terminologer ge facktermerna ett entydigt värde så att alla experter i ett område vet exakt vad termerna syftar på.

TNC får lov att räknas till en av Sveriges språkvårdande institutioner. De två andra stora aktörerna inom det här fältet är Språkrådet, som representerar det offentliga språket, och Svenska Akademien, som ger ut sin normerande ordlista (även om syftet med SAOL är att beskriva svenskan, fungerar den i praktiken ofta normerande). Men i svensk språkvård har TNC alltså en speciell roll – de hanterar fackspråk och terminologi.

TNC är ett aktiebolag som ägs av stora företag och institutioner. Förutom sin roll som privat aktör, får de ett statligt bidrag från Näringslivsdepartementet för att ”verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället”. Och precis som vi språkkonsulter har en paragraf i Språklagen som vi kan förlita oss på – paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen – ger lagen terminologerna på fötterna för sitt arbete: paragraf tolv säger att ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgängliga, används och utvecklas”.

Åsa berättade om tre problem som är relaterade till terminologiarbete:

  • Ofta använder man i ett fackområde flera termer för samma sak (d.v.s. synonymi).
  • Det är vanligt att man i ett fackområde använder samma term fast man menar olika saker (d.v.s. homonymi).
  • En del ord kan ha olika betydelser i fackspråk och i allmänspråk. Detta kan delas upp i två kategorier:
    • Terminologiserade allmänord – Vanliga ord som blivit fackspråk i en specifik betydelse (t.ex. datorspråkets minne, som snävats in från sin allmänna betydelse ’förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar’).
    • Avterminologiserade fackord – Ord som börjat i ett fackområde med en snäv betydelse, för att sedan sippra ut i allmänspråket och få sin användning breddad (t.ex. pandemi, tsunami, richterskala).

Jag kommer i ett följande inlägg berätta lite mer om hur terminologiarbete egentligen fungerar. Det kommer att vara intressant, jag lovar ­– du kommer bland annat att få se en triangel och en tetraeder.

Den semiotiska begreppstetraedern

En klassisk bild som brukar användas när man talar om språkliga begrepp är den semiotiska triangeln. Den består av term, begrepp och referent. Termen är den språkliga realiseringen av något, ett ord som exempelvis träd. Begreppet är sedan en modell i vårt huvud av referenten, en mental bild av ett träd. Referenten är sedan det som betecknas i omvärlden, ett faktiskt träd. Relationen mellan termen och referenten går alltså via begreppet i våra hjärnor och är på så sätt indirekt, vilket den streckade linjen ska demonstrera.

I terminologiarbete har man utökat denna triangel till något som kallas en begreppstetraeder. Denna figur har ytterligare en dimension: en definition. Definitionen är en språklig beskrivning av referenten och ska bestå av ”nödvändiga och särskiljande kännetecken”, som det brukar heta. Detta betyder att alla egenskaper som krävs för att skilja ett begrepp från ett annat måste vara med i definitionen – och inga fler.

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Om vi ska ta definitionen av träd som finns i bilden ovan: ’högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam’. Här behövs högvuxen för att särskilja träd från vissa lägre vedväxter, icke-klättrande för att separera dem från lianväxter, och huvudstamför att avgränsa dem från buskar.

Där termen är en etikett på ett begrepp är definitionen en språklig beskrivning. Definitionen blir alltså ett sätt att så exakt som möjligt ringa in ett ords betydelse och visa hur det skiljer sig från närliggande ord.

När jag tänker tillbaka på terminologikursen vi hade i våras minns jag den som rolig, trots intensiteten. Jag räknar varmt med att få möjlighet att fördjupa mig i terminologins värld under min praktik i vår. Spänningen är olidlig.

Konungen är död, leve konungen!

Han står fortfarande med svärdet i en kraftig tvåhandsfattning och flåsar, mer av adrenalinet än av hugget. Blodet rinner sakta längs klingan mot fästet.  Framför honom ligger broderns kropp med magen mot stengolvet. Kronan, som fallit av den forne regenten vid fallet, ligger ett par meter från kroppen. Han torkar av blodet på den fallnes mantel och låter det återigen glida ner i sin skida. Han går fram till kronan, böjer sig ner och fattar den med båda händerna. Med ett järngrepp håller han fast den och hans blick lyser fortfarande med en febrig intensitet. Sakta för han kronan mot huvudet, och han känner att den äntligen hittat rätt. Han växer, blir resligare; skuggans täckområde mångfaldigas. Med ett självsäkert leende går han bort mot den stängda porten, öppnar den. Av skallande rop möts han: ”Konungen är död, leve konungen!”

Förr betraktades en härskare och dennes rike som ett och samma. När regenten dog innebar det alltid en riskabel kamp om makten; otaliga är de krig som startats över en tronföljdsdispyt. För att undvika de konflikter som tronskiftena innebar, utvecklade man en tanke om furstens två kroppar: dels den naturliga kroppen, dels den politiska. När den naturliga kroppen dog, fortsatte den politiska kroppen att leva och fördes vidare till den nya fursten genom kröningen. Den här symboliska övergången av den politiska kroppen mellan två naturliga kroppar, sammanfattade man genom att ropa ”konungen är död, leve konungen”.

En sak som jag tycker är intressant i den här frasen är att ordet konungen uppträder i bestämd form, och följaktligen pekar ut något som det bara kan finnas en av i landet. Trots detta syftar det första konungen inte på samma person som det andra – någonstans mellan orden sker alltså övergången. Det första konungen syftar på den döda konungen, medan det andra syftar på efterträdaren.

Denna övergång är som sagt intressant, men det som verkligen intresserar mig med denna fras, och som fick mig att börja skriva detta blogginlägg, är att den har blivit en så kallad snöklon. Delarna i frasen har blivit utbytbara och används i många olika sammanhang. I det här fallet har snöklonen formen ”x är död, leve y”, där x och y kan användas på (åtminstone) tre olika sätt:

  1. X och Y är samma ord men syftar på olika saker och markerar en övergång (originalbruket och den historiskt sett korrekta användningen).
  2. X och Y är samma ord och syftar på samma sak och fungerar som en hyllning till något eller någon som gått i graven.
  3. X och Y är olika ord och syftar på olika saker och markerar en övergång.

Användning nummer 1 används nu om all sorts succession; varje gång man vill markera en övergång från en era till nästa går frasen att använda:

Användning nummer 2 förekommer också ymnigt på internet:

Användning nummer 3 kan nog vara den vanligast förekommande:

Det bör tilläggas att det ofta är oklart vilken av kategorierna ovan som frasen ska föras till. Detta eftersom rubriken – det är som synes oftast i en rubrik som frasen förekommer – ibland verkar vara tänkt att sätta tonen för texten för att sedan inte återkopplas till i den. Därför kan det ibland vara oklart om det handlar om en hyllning eller en succession.

Använder man den här frasen rätt kan man bygga upp sitt kulturella kapital, använder man det fel raseras det istället. Precis som med alla uttryck som har ett intertextuellt värde (alltså som hänvisar till företeelser utanför det aktuella sammanhanget), innebär felanvändning att man visar på en lucka sitt vetande, vilket ofta är ansiktshotande.

I dagens Sverige används frasen inte längre i cermonier för att markera tronföljd. Den ed som Karl X Gustav svor vid sin kröning 1654 skulle gälla för alla hans framtida ättlingar. Makten skulle därför inte längre föras över genom en kröning, eftersom hans efterkommande nu betraktades som födda med kronan, utan fördes istället över automatiskt vid den forne furstens frånfälle. Men som synes lever och frodas frasen än i dag, fast utanför den rojalistiska sfären.

Saker en svensklärare kan säga

”Jag har predikat predikat och subjekt hela förmiddagen” är något en svensklärare skulle kunna säga. Jag gillar verkligen ord som är homografer men inte homofoner, det vill säga ord som stavas likadant utan att uttalas lika. Två andra ord som är i samma sits är hängeoch hänge, alltså verbet i betydelsen ‘(med stor inlevelse) ägna sig åt något’ (som uttalas med sammansättningsbetoning) mot substantivet ‘sak som hänger’ (som uttalas med ng-ljud).

 

Veckans vokabel 79: Snöklon

En snowclone är en ”mångsidig, anpassningsbar, omedelbart ingenkännbar, sliten, citerad eller felciterad fras eller mening som kan användas i oändligt många olika skämtsamma varianter av lata journalister och skribenter” (min översättning). Det vill säga en språklig kliché där delarna är utbytbara så att frasen kan användas i andra sammanhang.

Ordet snöklon är en direktöversättning av engelskans uttryck, som lanserades 2004 för att beteckna fenomenet efter en diskussion på Language Log (en språkblogg som drivs av engelsktalande språkforskare) om fraser av typen: ”Om eskimåer har N ord för snö, måste X ha Y ord för Z”. Den engelska termen är vid det här laget vedertagen, medan den svenska översättningen är allt annat än vanlig (den används i ett inlägg på Lingvistbloggen från 2007, om än med viss skepsis). (Värt att notera i sammanhanget är dessutom att premissen här bygger på missuppfattningen att då snö är ett viktigt inslag i eskimåernas miljö, måste de ha ett stort antal ord som betecknar den.)

Ett vanligt exempel på en snöklon är ”X är det nya Y”, där Y kan sägas vara det hittillsrådande tillståndet och X dess ersättare. I de absolut flesta fallen på svenska innehas platsen Y av ordet svarta, som ska beteckna något trendigt. Frasen ”pekskärmar är det nya svarta” innebär alltså att pekskärmar nu är populärt.

Även om Y oftast är färgen svart händer det att denna variabel antar andra värden, dock handlar det alltid om olika sorters succession. Ett exempel är ”sömnen är det nya vädret”, där det påstås att våra sovvanor har efterträtt vädret som vårt vanligaste samtalsämne, medan ett annat är ”Afrika är det nya Kina”, där finansminister Anders Borg menar att Afrika inom 10 år kommer att ta över Kinas roll på området ekonomisk tillväxt.

Det finns givetvis fler snökloner i vårt språk och har du som läsare något att bidra med får du jättegärna lämna en kommentar.

Apropå succession kommer nästa inlägg att beröra samma ämne, då jag kommer att skriva om frasen ”konungen är död, länge leve konungen”.


Några olika värden som X antar: dubbelmoral, erotik, ansiktspynt, vegetariskt, ångest, gemenskap, feminism.

Norrsken

Lite drygt två år har gått sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade allt och alla jag kände till för att bosätta mig norröver. I kväll: riktigt jävla norrsken. Som en låga dansandes i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Detta kan vara det vackraste naturfenomen jag någonsin har sett – jag tänker på alla vackra solnedgångar jag har fått se; jag tänker på kvällens magiska himmel. Två år? Värt det.

Dikt: Min visionstavla

Jag var i Skellefteå i helgen för att få inspiration som blivande egenföretagare. Som sin egen måste man (tydligen) ha en vision med sin verksamhet, ett onåbart mål som man alltid strävar emot. Vi fick i uppgift att göra en ”visionstavala”, det vill säga en tavla som på något vis illustrerar ens vision. Jag gjorde min i form av klarspråksdikten nedan (eller snarare de två dikterna).

Jag vill röra vid dina tankar,
formulera mig skarpt som en kniv.
Styra hur hjärtat ditt bankar,
mina ord ska förändra ditt liv.

Med mina ord ska du förstå,
jag ska fånga ditt öra.
Med mina ord ska jag dig nå,
dig som jag vill beröra.

Veckans vokabel 78: Novell

Varje gång jag läser om engelsk litteratur och stöter på ordet novel störs jag i min läsning. Varför? Jo, därför att en svensk novell är en ’kort koncentrerad prosaberättelse’, medan en engelsk novel snarare motsvaras av vår roman; ’längre skönlitterär berättelse’. Verken är alltså diametralt motsatta sett till omfånget. De bägge orden är så kallade falska vänner: ord som är lika, men har olika betydelse. Ett bra nordiskt exempel är ordet rolig, som betyder ’lugn’ på danska men ’humoristisk’ på svenska.

Etymologiskt sett är givetvis novel och novell besläktade; båda kommer från latinetsnovella ’nya saker; nyheter’. Från latinet fick fransoserna sitt nouvelle ’nyhet; novell’, vilket vi lånade in 1810 i den betydelse vi har i dag. Engelsmännen tog däremot sitt ord från italienskan – som givetvis också fått sitt ord från latinet – redan på 1560-talet, dock i den betydelse som vi fortfarande har. Det är först på 1630-talet som de engelsktalande istället började använda ordet för längre litterära verk.

Vad kan vi lära oss detta? Jag skulle vilja göra en utläggning om att falskhet finns i alla sammanhang, men det är inte det jag har lärt mig. För mig är det snarare följande som är läxan: stör man sig på något, blogga om det så känns det bättre.

Veckans vokabel 77: Passa

I sommar har jag läst väldigt lite om språk. Tankar har funnits, somliga väntar till och med i Evernotes väldiga molnarkiv på att plockas fram och utvecklas i ett framtida blogginlägg. Ambitionen är att återställa veckoligheten i veckans vokabel, vars regelbundenhet fått stryka på foten i vår, då min lediga tid upptagits av en extrakurs i ortnamn och av frenetiska försök till ordbyte med en tösabit många mil från mig. Här kommer en liten tjuvstart.

Det här inlägget ska handla om objektlösa transitiva verb, och kanske orden passa och lämna i synnerhet. Jag skriver inlägget med anledning av en kort notis om fotbollens grammatik i senaste numret av Språktidningen (nummer 5 september 2012).

För att börja i rätt ände så ska jag förklara vad ett transitivt verb är. Ett transitivt verb är ett verb som kräver ett objekt. Man brukar säga att alla välartade (alltså grammatiskt korrekta) svenska satser behöver minst subjekt och predikat. Detta innebär att vi behöver någon som gör något; till exempel Birger går. Här är subjektet i skrivande stund en levande person (jag brasklappar då jag har svårt att bedöma hur länge Birger klarar sig när zombierna anländer) (eller animat referent om man så vill) och går ett intransitivt verb – det behöver alltså inget objekt; vår grammatik kräver inte att det specificeras vart Birger går.

En mening som Birger avskyr vapen vore däremot ofullständig utan att det specificerades vad det är Birger hyser så stark aversion gentemot (även om han troligen kommer att revidera sin uppfattning när hjärnätarna anländer). I föregående mening är alltså Birger subjekt, avskyr ett transitivt verb och vapen objekt.

Nu till Språktidningen. I senaste numret står det en kort notis om en undersökning av fotbollsgrammatiken, genomförd av språkforskarna Gunnar Berg och Sölve Ohlander. Följande två stycken fångade mitt intresse av flera anledningar:

På fotbollsspråk är det okej att använda ett verb som passa utan att nämna vad det är som ska passas. I andra sammanhang krävs vanligen ett objekt tillpassa, som i kan du passa saltet? vid frukostbordet, annars skapar det förvirring.

[…]

Fotbollsspråket har en egenartad grammatik, vilket beror på att man vill fatta sig kort och därför utelämnar underförstådda objekt – oftast bollen.

Det jag egentligen har att anmärka mot är nog slarvighet. Givetvis utelämnas objektetbollen bara när det är entydigt i sammanhanget att det är bollen som passas. Men detta  gäller väl ändå inte bara fotbollen? Jag vill påstå att det även gäller vardagsspråket i allmänhet. Jag minns en diskussion på Twitter flera månader tillbaka om att det transitiva verbet lämna tycks uppträda allt mer som ett objektlöst intransitivt verb, med följdfrågan om detta är en pågående språklig förändring. För mig är det självklara svaret nej. Detta eftersom jag tycker att objektet fortfarande finns där, om än inte utskrivet. Åtminstone i mitt huvud fylls luckan automatiskt i när jag läser eller hör en mening som hen blev sur och lämnade. Meningen är rent pragmatiskt avslutad, eftersom vår kunskap om sammanhanget fyller i vem eller vad hen lämnar, även om den traditionella grammatiken inte skulle godkänna den som en syntaktiskt avslutad mening, eftersom verbet de facto saknar objekt.

Min första slutsats är att fotbollsgrammatiken i det här fallet inte alls har en egenartad grammatik, eftersom det inte skiljer sig från vardagsspråket. Vi vill alltid vara ekonomiska med språket; vi försöker alltid hitta balansen mellan hur mycket vi behöver anstränga oss för att vi ska bli förstådda – minimal ansträngning för maximal förståelighet, helt enkelt. Transitiva verb med utelämnat objekt förekommer även i vardagligt tal, så länge det är otvetydigt vad det är som är utelämnat. Skulle objektet utelämnas i exempelmeningen kan du passa saltet? (som f.ö. låter misstänkt likt en anglicism) hade det blivit obegripligt, eftersom det vid måltider oftast finns flera olika objekt som skulle kunna passas. Men jag skulle mycket väl kunna säga pappa lagar i kväll när hungern börjar märkas och  min far ansvarar för aftonspisen.

Min andra slutsats är att de transitiva verben fortfarande är transitiva, även om objektet utelämnas. De genomgår alltså inte en grammatisk förändring, eftersom objektet lurkar mellan raderna. Däremot kan jag tänka mig att ett transitivt verb som används utan objekt tillslut kan mista sin transitivitet.

De sovande

Jag gillar verkligen hur repen, som fartygen här är förtöjda med, försiktigt knarrar när skeppen stilla gungar fram och tillbaka. Som barn till giganter som vaggas till djup sömn. De sover. Repen knarrar. Skroven skorrar. Sjöbrisen susar och fläktar lätt. Lagom långt bort i fjärran, någonstans mot Verkö till, hör jag måsarna ljuda.

Jag träder långsamt på trädäcket som fartygen är fästade vid. Mina försiktiga steg ekar dovt mot underlaget, som för att inte väcka de slumrande havskrigarna. De gamla som gjort sitt, som uppfyllt sitt syfte. Som under sina sista dagar respekteras genom att besökare från hela världen kommer och beundrar deras storslagenhet. Så stilla. Så tyst. Så vackert.