Veckans vokabel 76: Termometer

I ett samtal mellan två klasskamrater för ett tag sedan, började en av dem (hädanefter talare 1) prata om sin hemmavarande temperaturmätare. Utan reaktion på ordvalet fortsatte samtalspartnern (talare 2) samtalet med att själv tala om sin temperaturmätare. För att bekräfta att mitt dittillslevda liv inte levts lögnbaserat, kände jag mig nödgad att bryta in: ”Ni menar termometer?”.

Jag misstänker att det inträffade inte var en normlucka, utan ett fal av konvergerande talackommodation. Ackommodation är när en talare anpassar sitt beteende efter hur samtalspartnern agerar. Den här anpassningen kan vara konvergerande ellerdivergerande. Konvergerande ackommodation är när en talare närmar sitt beteende till samtalspartnerns, och sker när hen tycker om sin samtalspartner, ser upp till den eller kanske vill sälja en dyr tv. Detta kan ta sig uttryck i att den konvergerande parten omedvetet efterliknar den andres kroppsspråk, plockar upp satsmelodin i samtalspartnerns dialekt eller kanske använder samma ord som samtalspartnern. Divergerande ackommodation är helt enkelt motsatsen; när talaren fjärmar sitt beteende från samtalspartnern.

Då ordet termometer måste anses vara lexikalt allmängods1, håller jag det som föga troligt att varken talare 1 eller 2 känner till det. Jag misstänker att talare 1 helt enkelt inte kom på ordet termometer, och istället använde den beskrivande beteckning som låg närmast till hands2. Att varken talare 1 eller 2 hittade denna beteckning kan vara prov på någon form av simultan afasi. Eller – kanske eventuellt måhända mer troligt – använde talare 2 sin samtalspartners ord för att närma sig hen; att rätta någons språkbruk är ofta en ansiktshotande handling, och alltså inget att rekommendera för den som försöker vinna sin samtalspartners tillgivenhet.

Det som föranledde föreliggande blogginlägg var att jag såg ordet temperaturmätareanvändas i sociala medier härom dagen. Detta fick  mig att fundera över omtemperaturmätaren brer ut sig på termometerns bekostnad. I Språkbankens presskorpusar är det svårt att dra någon slutsats: användningen av både termometer och temperaturmätare tycks fluktuera något från år till år. Men om så är fallet kanske det har att göra med digitaliserandet av termometern – att de klassiska avlånga glastermometrarna är utrotningshotade. Vi blir kanske mindre benägna att använda ordettermometer om en digital mackapär som utseendemässigt avviker avsevärt från vår prototypbild, även om funktionaliteten är densamma.


1 Ordet termometer får 793 träffar i Språkbankens textsamling, mot 89 för temperaturmätare; dessutom fick jag 5,5 gånger fler träffar för termometer vid en Googlesökning.

2 Ordet temperaturmätare finns i språkbruket, och tycks delvis fungera som ett paraplybegrepp för olika sorters apparater som mäter temperatur.

Är språklig mångfald viktigt?

På Lingvistbloggen skrev Mikael Parkvall nyligen att det är ”svårt att hitta intellektuellt hållbara argument för att språkdöd är en entydigt dålig sak”. Just den här tanken har länge hemsökt mig: är språklig mångfald verkligen viktigt?

Svaret på denna fråga kommer ofta i form av en metafor. Peter Trudgill (2000:192–193)skriver till exempel att språklig mångfald borde prioriteras högt på samma sätt som biologisk mångfald, eftersom världen blir mer och mer kulturellt homogen i takt med att språken blir allt färre.

Samma sak menar literacyforskaren David Barton (2007:41): varje språk gestaltar en kultur, varför den språkliga mångfalden ur ett ekologiskt perspektiv måste skyddas – språklig enhetlighet leder till kulturell dito, vilket i sin tur leder till att samhället stagnerar. Därför, menar Barton, bildar världens språk tillsammans ett ekosystem där vart och ett är beroende av varandra (Barton 2007:204).

Men fokuserar inte Trudgill och Barton på fel aspekter här? Att världen blir alltmer kulturellt enhetlig är något man hör ofta – och ingenting som jag här ifrågasätter –, men att denna kulturella homogenisering beror på att antalet språk i världen blir färre accepterar jag inte utan vidare. I mina öron förutsätter denna uppfattning att man tror på Sapir-Whorf-hypotesen, det vill säga att språket styr hur vi tänker och uppfattar verkligheten. Men tror man inte på denna språkliga relativitet tappar argumentet sin kraft. Och som Mikael Parkvall skriver i sitt inlägg i hen-debatten på SvD, så ”är lingvister i allmänhet skeptiska till sådana kopplingar mellan språket och tanken”.

Följaktligen går det inte att bevara en kultur genom att bevara språket, eftersom språk ≠ kultur. Barton (2007:203) skriver att ett talat språk oundvikligen standardiseras när man skapar ett skriftspråk för det, och att en del språklig variation följaktligen elimineras. Då det ofta har varit missionärer som tagit fram ett skriftspråk för att kunna predika det kristna budskapet, har detta lett till att man endast fokuserat på vissa betydelser hos orden och på så sätt förkristnat den befintliga vokabulären. Resultat: en variation av språket lever vidare, medan den ursprungliga kulturen dör och ersätts av en ny.

Det är alltså globaliseringen som gör att världens kulturer närmar sig varandra – att hälften av världens 6000 språk förväntas försvinna när dagens talare dör (Barton 2007:202) är i sin tur en effekt av detta. Frågan ovan återstår alltså: är språklig mångfald verkligen viktigt? Gör det någon skillnad om det finns 6000 språk i världen eller 1? Bidra gärna med argument.

Veckans vokabel 75: Ordspråk

Vad är ett ordspråk? Denna till synes enkla fråga har inget enkelt svar; det finns lika många definitioner som det finns språkbrukare. Eller som ordspråkssamlaren Fredrik Ström uttrycker det i sin bok Svenskarna i sina ordspråk från 1926: ”Ingen forskare, ingen samlare, ingen kännare har samma svar eller förklaring”.

Med detta sagt finns det dock några grundläggande kännetecken som de flesta torde kunna enas om. Följande är parafraser på de kännetecken som doktorand Konstantin Zhukov vid Umeå universitetet tog upp vid sin gästföreläsning om ordspråk för några veckor sedan:

  • Ett ordspråk uppträder som en egen, fristående mening.
  • Dess form varierar inte beroende på sammanhanget; uttrycket är hugget i sten.
  • Det ska vara allmänt känt, och accepterat som ett ordspråk av brukarna.
  • Betydelsen är ofta dubbel: dels bildlig, dels bokstavlig.
  • Ordspråket innehåller visdom som har traderats mellan generationer.
  • För att ett ordspråk ska kommas ihåg och överleva måste det nästan ha en säregen fonetisk struktur; det får gärna präglas av rytm, rim, allitteration, assonans eller liknande.

Om det här är vad ordspråk är, var kommer de ifrån?

Hur uppstår ordspråk?
Ordspråk uppstår framför allt i folkdjupen – de speglar forna tiders dagliga vedermödor och berättar mycket om dåtidens filosofi och moral. En av ordspråkens huvuduppgifter är exempelvis att vara sedelärande: Den som spar, han harHellre fria (en skyldig) än fälla (en oskyldig); Morgonstund har guld i mund.

Många av den här sortens ordspråk är resultatet av religiösas, filosofers och lagstiftares idéer. Bibeln anses till exempel vara källan till många ordspråk och talesätt: Den man älskar, den agar manFinns det liv, finns det hoppDen som söker, han finner (se Döden i grytan för en utförlig lista över ordspråk och talesätt från bibeln med tillhörande förklaringar).

Används ordspråk i dag?
I dag används ordspråk antagligen inte i samma utsträckning som förr. Men de används; Zhukov visade flera exempel från moderna tidningar. Ofta verkar de finnas i rubriker, ingresser, bildtexter och andra ställen min uppmärksamhet är tänkt att fångas. Kanske försöker skribenten tilltala mig genom att med ordspråket måla upp en bekant bild och aktivera en rad föreställningar hos mig som läsare.

Även om ordspråken i dag inte förmedlar värderingar och lär ut uppförande på samma sätt som förr, tror jag ändå att de har en given plats i språket. Jag har fått höra att jag ofta använder ordspråk, varför vet jag inte riktigt. Jag misstänker att jag på något vis använder dem för att orientera mig i situationen. Precis som man med en metafor relaterar ny kunskap till gammal, beskriver det okända med något känt, så finns det trygghet att hämta i att en viss situation reflekteras i en fras från förr.

Eller så använder jag dem som argument; trots allt bär ordspråken många generationers visdom. Ordspråken blir ett slags auktoritetsargument – istället för att hänvisa till en expert på området, lånar jag ethos från mina äldre och deras kunskap och erfarenheter lagrad i språket.

Kanske är det som Ström säger, att mänsklighetens samlade erfarenheter finns koncentrerade i ordspråken.

Fasta fraser

Det finns några typer av fasta fraser i språket som har fångat forna tiders visdom och händelser: här tänker jag kort presentera ordspråk, ordstäv och talesätt, och skillnaderna dem emellan.

Ordspråken har visat sig vara förvånansvärt svårdefinierade, och språkmänniskorna tvistar om definitionen. Det som alla dock kan enas om är att ett ordspråk är en fullständig mening som innehåller visdom som traderats. Några klassiska ordspråk ärStor i orden liten på jorden; Nära skjuter ingen hare och Har du sagt A får du säga B.

Ordstäven är lika ordspråken på så sätt att de står som självständiga meningar, men olika då de ”är uteslutande plebejiska” med en ”robustare [och] djärvare karaktär”, som ordstävssamlaren Fredrik Ström uttrycker det. Ett ordstäv består i sin enklaste form av ett citat och en anföringssats, ibland också med en prepositionssats med om eller till: Pang, sa Gravander respektive Surt, sa räven om rönnbären.

De sammansatta ordstäven har en försats, en sa-sats och en eller flera eftersatser. Ofta är eftersatserna tidsbestämmande med ord som när, och eller som. Här följer tre exempel på blekingska sammansatta ordstäv hämtade från nautiken: Och detta kallas fastland, sa matrosen när han gick full; Botten upp, sa skepparen när skutan sjönk och Nu kan jag nog själv, sa skepparn, som bett till Vår Herre så länge stormen stod i. (Alla tre från Fredrik Ströms Svenska ordstäv.)

Talesätt kallas ofta för idiom, i synnerhet på akademiska. I inledningen till konstruktionsordboken Svenskt språkbruk definieras idiom som ”fraser där alla ord som ingår i frasen tillsammans betyder något annat än varje ord för sig”. Med andra ord kan man säga att idiom är fasta fraser med en metaforisk betydelse som flätas in meningar. Några exempel är droppen som fick bägaren att rinna över; fjärilar i magen och kött på benen. Wikipedia listar här en uppsjö av svenska idiomatiska uttryck för den som vill förkovra sig.

Veckans vokabel 74: Älgskåp

Under Grammatikdagen den 3 februari talade professor Tomas Riad bland annat om hur vi tolkar betydelsen av sammansättningar. Ofta är det vår kunskap om världen som avgör vilken betydelse vi väljer, trots att andra tolkningar vore lika rimliga rent grammatiskt.

Som exempel tog han upp ordet kvinnokamp som bekant betyder ’kamp för kvinnors rättigheter’. Den här betydelsen är ingalunda av grammatiken given; följande tolkningar vore lika möjliga enligt svenskans grammatik:

  • ’kamp utförd av kvinnor’ (jmf. hundkamp)
  • ’kamp mellan kvinnor’ (jmf. klasskamp)
  • ’kamp mot kvinnor’ (jmf. viktkamp)
  • ’kamp om en kvinna’ (jmf. maktkamp)

Här kliver alltså vår omvärldskunskap in och hjälper oss att välja den i mest rimliga betydelsen.

Ett än mer illustrativt exempel gav Tomas med ordet älgskåp. Trots att detta är ett nonsensord kan vi få en tämligen säker bild av vad det skulle kunna betyda:

  • ’skåp att ha älg i’
  • ’skåp som har en älgdekoration på dörren’
  • ’skåp gjort av älgdelar’
  • ’skåp som ser ut som en älg’

Återigen kliver vår omvärldskunskap in och väljer den troligaste tolkningen. Första gången jag hörde ordet såg jag för mitt inre öga en bild av något slags förvaringsskåp som en slaktare skulle kunna använda i sin yrkesutövning.

Men vad är det egentligen exemplen ovan avslöjar om vår inre grammatik? Framför allt två saker framgår tydligt:

  1. Uppenbarligen fungerar förledet som en bestämning till efterledet – det finns ingen tvekan om att en kvinnokamp måste vara en sorts kamp, och att ett älgskåp måste vara en sorts skåp.
  2. De många olika tolkningsmöjligheterna visar att betydelserelationen mellan leden i stor utsträckning är godtycklig, vilket alltså innebär att ordens betydelse är en överenskommelse oss språkbrukare emellan.

Vill du se Tomas Riads föreläsning Tyst kunskap i grammatikundervisning – eller någon av de andra föreläsningarna från Grammatikdagen – så kan du göra det påutbildningsradions webbplats. Föreläsarnas stödmaterial finns att ladda ner här.

Veckans vokabel 73: Dimfrost och rimfrost

Jag misstänker att rubriken hos en och annan läsare kan provocera fram en höjning av ögonbrynen. ”Dimfrost? Aldrig hört” är ett uttalande som jag föreställer mig ackompanjerar denna motion av ansiktsmuskulaturen. Ordet existerar, företeelsen existerar. Men vad är skillnaden mellan dimfrost och rimfrost?

Just den här frågan ställde min far mig för några år sedan. ”Dimfrost? Aldrig hört” svarade jag och höjde på ögonbrynen. Ända sedan dess har denna kunskapslucka legat någonstans i bakhuvudet och gnagt. Därför är det en ganska stor dag för mig att äntligen kunna besvara min fars fråga.

För att spara spänningen börjar jag med det lite vanligare ordet rimfrost. Under klara och kalla nätter släpper föremål utomhus ifrån sig värme. När ett sådant föremål når en temperatur på under noll grader Celsius kyls fukten i luften av, och då bildas det iskristaller på föremålets yta. Oftast på ovansidan, men om fuktiga vindar blåser mot kalla föremål kan rimfrost bildas även på vertikala ytor.

En vanlig form av rimfrost kan om morgnarna tydligt ses här i Umeå den här tiden på året. Under dagen värmer vårsolen snön, som under natten kyls ner igen. Ovansidan blir kall snabbare än insidan, vilket innebär att vattenånga inifrån stiger och bildar iskristaller på ytan. Det är alltså detta som händer när snötäcket förvandlas till en huvudvärksframkallande solreflektor om morgnarna.

Dimfrost, i sin tur, bildas när dimma eller vattenånga fryser till iskristaller. Vanligtvis händer detta på vindsidan av upprättstående föremål, varför man kan vänta sig att finna fenomenet på stolpar, träd eller soldaterna vid högvakten. De här iskristallerna är väldigt sköra, vilket är tur då det innebär att de frusna vakterna med lätthet kan borsta av sig dem och fullfölja sin tjänstgöring.

Om det fortsätter att strömma underkylda dimdroppar mot den stackars vertikala tingesten, kan hård dimfrost bildas, eller isbark som det också kallas. Isbark är ofta knottrig och vanligast i fjällen. Där finns det risk för att frostavlagringen ifråga växer sig så stor så att den tillslut skadar föremålet som den kapslar in.

För att sammanfatta: Vid rimfrost bildar fukten i luften iskristaller på nedkylda föremål. Vid dimfrost fryser dimma eller vattenånga till iskristaller.

En ”livlig diskussion” bland ortnamnsforskare

”Trots en livlig diskussion om vad ortnamnselementet i fråga [d.v.s. -sta(d)] ursprungligen betecknat föreligger ännu ingen förklaring som vunnit allmän uppslutning.” Från Språken i Sverige, s. 82.

Jag försöker föreställa mig en ”livlig diskussion” mellan förbannade ortnamnsforskare:

– Det kommer från fornnordiskans ord för ‘plats, ställe’, hur fan kan du tro något annat, Hellan?
– För helvete Lasse, det är ju en ideell redukt av olika urnordiska appellativa sammansättningar, det ser ju ta mig tusen ett dagisbarn.
– Grabbar, sluta bråka. Ni har fel båda två. det är ju givet att det kan härledas till det fornnordiska substantivet för ‘kant på väv’.
– Håll käften Bengan, du kan ju ingenting.

Söndagspromenad på Ön

I söndags var jag och ute och promenerade i solskenet. Ön med det fantasifulla namnet Ön fick finna sig i att trampas på, emellertid inte utan motstånd: vägarna var hala så jag fick trippa försiktigt för att inte plötsligt och ofrivilligt växla från vertikal- till horisontalläge.

Som sig bör en söndagspromenad hade jag med Ingvar Storm i mina öron som förgyllde situationen lite extra. När jag gick där i all min fryntlighet mötte jag en man i 40-årsåldern som vinkade och såg ut att ropa något. Jag vinkade tillbaka och pausade Spanarna.

– Hejhej! ropade han och gick fram till mig.
– Hej, svarade jag den främmande mannen lite förvirrat.
Han sträckte fram en hand klädd iklädd en varm tumhandske, som jag skakade.
– Vad har du för bil? frågade han mig.
– Jag har ingen bil, svarade jag lite konfunderad.
– Va? Är det inte jeans? sa han och pekade på mina byxor.
– Näe, det är något annat tyg, sa jag lite vagt för att undvika att blotta min okunskap om G1000-tyget som mina Fjällrävenbyxor är gjorda av.
– Var bor du? frågade han hastigt.
– Ålidhem, svarade jag efter att i huvudet lokaliserat min bostad.
– Får jag vara med dig någon dag? frågade han mig sen.
– Näe, tyvärr, svarade jag smått överrumplad.
– Ha det bra! sa han glatt och gick med raska steg därifrån.

Jag är antagligen inte unik i detta, men jag har svårt att inte tina i en solig och trivsam situation som denna, trots att kylan kärleksfullt nafsar mig i ansiktet.

Veckans vokabel 72: -ryd

I Blekinge – landskapet med en insekt som landskapsdjur och ett träd som landskapsblomma – finns det gott om orter med -ryd som efterled; Alnaryd, Ekeryd och Hjämseryd är alla platser inte långt ifrån mitt barndomshem i Rödeby.

Men vad betyder -ryd och var kommer leden ifrån? (Observera att man i ortnamnssammanhang talar man om en led och inte ett led.) Etymologiskt härstammar den från det fornsvenska ordet rydh som betydde ’röjning’. Ett ryd var alltså en plats där man hade röjt undan skog. Med tiden har betydelsen troligtvis utvecklats till att betyda ’öppen mark’, och mycket pekar på att många -ryd-orter har varit ängsmarker redan när de namngavs. I de fall där man har röjt marken samtidigt som man slagit upp bosättningarna har -ryd-namn redan från början antagligen syftat på både plats och hem.

Men -ryd är inte den enda leden bildad till fornsvenskans rydh; varianterna -röd och ­-red som också har starkt fäste i södra Sverige är av samma ursprung. Tabellen nedan presenterar ungefär hur efterlederna är utspridda i landet, men den som istället vill se utbredningen på en karta borde verkligen köpa Språken i Sverige, en bok sammanställd av professorerna Lars-Erik Edlund (som är kursansvarig för ortnamnskursen jag läser) och Östen Dahl, och innehåller lättillgänglig information om dialektala drag, ortnamnsefterleder, våra minoritetsspråk med mera.

Sverigkarta med landskapEn läsare från en nordligare del av Sverige än jag kanske kommer att tänka på ortnamn som slutar på -rud eller -råd. Egendomligt nog är inte de varianter på -ryd, utan syftar på ett annat nära besläktat ord som också betyder ’röjning’. Den största skillnaden mellan varianterna är framför allt deras olika utbredningsområden, vilka alltså presenteras i tabellen nedan. Den som i skolan var mer intresserad av att bygga med lego än att lära sig Sveriges landskap (skyldig), kan med fördel snegla lite på kartan som jag skamlöst tagit från Wikipedia och sedan modifierat.

Utspridning av efterleden ryd, röd, red och rud