Veckans vokabel 80: Tvär

Jag minns den gången jag gick förbi Jonatan – som då huserade på Kandidatvägen i Umeå – för att vi gemensamt skulle knata ner mot stadens kärna. Jag ringde på klockan och blev insläppt av en fluffig frisyr.

”Jag ska bara tvärduscha”, hörde jag från under håret.

Jag tvekade en sekund.

”Du ska bara vad?” sa jag och rynkade på näsan. För mig hade ordet tvär med ett skrymmande horisontalläge att göra (tvärs över, tvärflöjt, tvärdrag) eller ett obstruent beteende (vara tvär, tvärsäkersätta sig på tvären). För mitt inre öga såg jag Jonatan ligga raklång i duschkabinen, en Jonatan så trendig att han utövade den ännu ej spridda internetflugan ”plankning”. En sorts hipsternas konung alltså.

Men jag hade fel. Min kamrat förklarade att tvär var ett förstärkningsord som åtminstone i Skellefteå kunde sammanfogas med det mesta för att berätta att något ska göras illa kvickt. Detta var ett nästintill nytt bruk för mig; den enda rapiditetsrelaterade användning jag kunde erinra mig om var i sammansättningen tvärstanna – inte hade jag en aning om att detta hastighetshöjande lilla prefix även existerade utanför detta ord.

Under mina två och ett halvt år i Umeå har jag samlat på mig ett gäng ord och uttryck från några norrländska dialekter. Det här är blott ett av dem.

Dialekt från Dragsmark i Bohuslän

När jag hälsade på min mormor i Stenungsund i somras gick vi hem till hennes väninna tant Maja. När jag var liten hos mormor var jag ofta hos Maja; det bjöds alltid på saft och kardemummabullar. På den tiden hade hon en stor labrador retriever som vänligt fann sig i att bli klappad av klåfingriga små tassar.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen ioch varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för-na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).

Veckans vokabel 63: Skuddeslös

När jag läste allmän språkvetenskap (eller lingvistik) vid Göteborgs universitet läste vi om olika sorters afasi, det vill säga språkstörningar orsakade av hjärnskador.

Det är i huvudsak Wernickes och Brocas afasi som jag minns. Wernickes afasi är en störning som kännetecknas av svårigheter med språkets innehåll och betydelse. Detta innebär att en person med den här sortens störning ofta kan producera flytande tal, men har problem med att bilda ord, välja rätt ord och förstå andras tal. Brocas afasi visar sig bland annat i att talaren producerar yttranden bestående av enstaka ord, har problem med att bilda grammatiska meningar och hitta rätt namn till saker och ting. Däremot brukar språkförståelsen vara intakt.

När jag läste detta insåg jag att de hjärnblödningar som drabbat min morfar måste ha påverkat hans Brocasområde. Om en hjärnblödning – eller stroke – drabbar vänster hjärnhalva resulterar det ofta i artikulationssvårigheter och problem med att hitta rätt ord och sätta samman meningar, vilket var precis vad som kännetecknade de språkproblem som min morfar led av.

Nu ska detta inlägg inte handla om afasi, utan om ett dialektalt ord från min morfars hemtrakter – ön Orust på västkusten. När mormor, som är från Göteborg, en gång hade gjort något han inte gillade kallade han henne för skûddeslös. När han insåg vilket ord han använt började han att skratta. Mormor förstod inte vad han menade och konsulterade en väninna från öarna, som menade att det betydde ’elak, stygg’.

Mina efterforskningar pekar dock på att ordet kommer från tjörbumål – det vill säga dialekten på Tjörn, ön under Orust – och betyder ’slarvig och ovårdad om sin egen person’. Även om det är möjligt att ordet finns på båda öarna hittar jag inga belägg från Orust, varför jag inte kan bekräfta min mormors väninnas definition.  Mormor trodde att morfar själv inte var riktigt säker på vad han hade sagt, och med tanke på hans sjukdom och att ordet inte tycks passa in i sammanhanget låter det troligt.

Etymologiskt vet jag inte var ordet kommer ifrån. Jag hörde av mig till Tjörns Hembygdsförening som svarade att de inte hade härlett ordet, men personen jag mejlade med lade fram en teori om att det kan komma från skötsel (skötsel-lös) eller tjörbuordet för smutsig (skedden). Om någon sitter inne med mer information vore det väldigt intressant att höra mer om det här ordets ursprung, och om egenheterna i denna dialekt rent allmänt.

Den som vill höra en autentisk talare av tjörbumål kan lyssna här, medan den som föredrar imitation och humor framför äkta vara kan lyssna på Galenskaparnas tonsatta tolkning här.