Veckans vokabel 50: Vemod

Vemod definieras i Svensk ordbok (2009) som en ’stämning av stillsam saknad och sorg över något som upplevs som förlorat’. För mig är vemod en fin känsla, till och med ordets definition låter som en dikt.

Även om saknad och sorg inte är behagliga känslotillstånd, och att förlora något som man en gång har haft kan vara en istapp i hjärtat, så berättar den stilla saknaden om ett behagligt lugn, en eftertänksam behärskning. Det kan vara så att det är just ordet stillsam för mina tankar till västkusten och vår stuga där, havssaltade vindar som försiktigt smeker ansiktet ljumma sommarkvällar. Men jag har också alltid känt en trevande känsla inombords, en latent tår under ytan, varje gång jag hört detta ord. Det är en sinuskurva av känslomässiga konnotationer.

Det norrländska vemodet är ett välkänt begrepp, och nu när vintern och dess mörka kyla närmar sig blir ordet minst sagt högaktuellt. Jag vet inte riktigt var begreppet kommer ifrån, men jag misstänker att det är vintrarnas brutalitet som frammanat ett behov av det. Det gäller att passa sina steg så att man inte faller ner i vemodets fallgropar, de är djupa och svåra att lämna.

Nu när slutet mot veckans inlägg närmar sig slås jag av en smula vemod (okänt om det är av norrländsk eller sörländsk karaktär). Det är ibland lite kämpigt att avsluta det påbörjade, att fullborda ett projekt. Det kan vara lite svårt att säga hej då. För avsked och plåster gäller kanske samma tillvägagångsätt, snabbt och skoningslöst? För att skiljas, som man brukar säga, är att dö en smula.

Så stilla som vemodet
vandrar bort över ögonens skymning
slår ingen blomma ut.
Så tyst som vemodet
sjunger sorgsna visor i hjärtat,
så tyst tiger ingen fågel.

Elsa Grave, Som vemodet vandrar (i Inkräktare, 1943)