Mina fem bästa naturliga ljusupplevelser

5. Solnedgång

Jag har varit med om många vackra solnedgångar. Somliga har jag till och med fångat på bild. En av de vackrast jag sett var på Sturkö i Karlskrona skärgård 2007. Jag gick från bussen på väg till min dåvarande flickvän och häpnades över den intensiva röda färg som bara en solnedgång i skärgården kan ha. Himlen var lika röd ut som venernas mörkröda, syrefattiga blod. Jag gick långsamt, på något sätt för chockad för att njuta.

4. Soluppgång

En av de bästa fördelarna med att jobba extra som nattväktare – vilket jag gjort en del de senaste åren – är alla de vackra soluppgångar man får se. Morgondiset som lyses och löses upp av nyvakna solstrålar. Åtskilliga är de gånger jag velat stanna bilen och titta på soluppgången tills den passerat. Vid ett tillfälle för tre år sedan – plus minus ett år – satt jag i föräldrarnas Volvo V50 på väg hem från nattens väkteri. Kör man infartsleden från Karlskrona kommer man att passera ett ställe där man ser Hästö, en vik och ett par småöar på höger sida. Precis där var det som om himmel, hav och holmar självantänts, som om världens undergång anlänt. Inte trodde jag att Ragnarök skulle vara vackert.

3. Meteorregn

Jag minns en sommar för kanske tio år sedan när jag såg stjärnfall efter stjärnfall svepa över natthimlen. Aldrig förr eller senare har jag sett så många kometer passera jordens atmosfär på en och samma natt. I efterhand har jag insett att det var Perseiderna, ett meteorregn som inträffar varje år omkring den 12 augusti när jorden passerar kometen Swift-Turtles bana. Men då var jag för ung för att förstå storheten.

2. Mareld

I april 2009 genomförde jag mitt livs första nattdyk i havet utanför Koh Tao i södra Thailand. Ljuskäglan från min ficklampa lyste upp partiklarna i det mörka havet. Av någon anledning kom jag att tänka på att jag hört talas om plankton som nattetid lyser upp när de blir störda av rörelser. Jag riktade ficklampan mot mitt bröst och täckte för dess sken med min kropp. Då så jag dem. Havet var fullt av mareld som virvlade förbi mig på min väg ner mot havets botten. Varje gång jag rörde handen följdes den av ljusglimtar, som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt ut i havet. Jag slogs av en ny sorts lycka.

1. Norrsken

Den 19 september fick jag se något som jag väntat på i över två år. Ända sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade södern för norra Sverige, har jag haft en sak överst på min önskelista: att få se norrsken. Denna onsdag såg jag riktigt jävla norrsken dansa över stjärnhimlen som en låga i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Två väl investerade år.

Veckans vokabel 41: Mareld

Jag minns när jag för några år sedan dök mitt första nattdyk i Thailand. Vid ytan var det becksvart och det enda som hördes var havets stilla brusande. Vi gled ner i vattnet och började simma mot havsbottnens nattliga liv med ljuskäglorna från våra ficklampor riktade rakt framför oss ner i – det i mörkret skenbart bottenlösa – djupet.

Någon gång någonstans hade jag hört talas om plankton som om de blev störda nattetid gav ifrån sig ett vackert ljus. Med detta vaga minne bubblandes upp till mitt medvetandes yta riktade jag min lampa mot kroppen för att återställa den nattliga oceanens mörker. Då såg jag det. Varje gång jag rörde på handen följdes den av ljusglimtar som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt sina små neonmolekyler i havet, molekyler som nu vilset irrade runt vad det nu var som störde dem i deras slummer. Detta var alltså min första kontakt med ljusfenomenet mareld.

Mareld orsakas av flera olika sorters organismer, varav planktongruppen dinoflagellat är en. Denna grupp lyser upp när den känner sig hotad av småfisk för att locka till sig större rovfiskar som kan avvärja hotet. Ljuset orsakas av en biologisk process som kallas bioluminiscens, och det är samma process som skapar lysmaskens lysande bakparti. I Sverige finns det (om man ska tro Wikipedia) två olika sorters lysmaskar, och den ena av dem har jag träffat på ett par gånger sena sommarnätter dold i gräset vid min västkustska sommarstuga. Ljuset från denna skalbagges – för den är trots sitt namn en skalbagge – stuss känns väldigt artificiellt och syntetiskt, som om ljus av detta slag endast hörde hemma i människans konstruerade värld.

Några veckor efter nattdyket tog jag och två vänner ett kvällsdopp på vackra Railay på Thailands västkust. Mellan de gigantiska klipporna som lodrätt sluttade rakt ner i vattnet fanns en lång sandstrand från vilken badmöjligheterna var utmärkta. När vi denna stjärnklara natt kastade oss i det varma vattnet och simmade ut började havet runt omkring oss vakna till liv. För varje liten rörelse fick vi en mikroreaktion från tusentals små plankton som med en kollektiv ansträngning lös upp vår natt och våra hjärtan. Ljuset var intensivare än under nattdyket och den här gången hade jag vänner att dela det med.

Upplevelsen i havsdjupets meditativa tystnad, där blott de egna djupa, regelbundna andetagen hörs, är en helt annan än den vid ytan. Även om vi självklart var flera vid den nattliga undervattensutflykten – något annat vore oansvarigt och dumdristigt – känner jag alltid en speciell sorts isolering under ytan. Alla sinnena utom synen sätts i ett egendomligt viloläge; hörselsinnet begränsas till att notera de egna regelbundna andetagen (jämförbara med tågens vaggande rytm), smaksinnet registrerar inte ens havets sälta (så länge man är vis nog att inte försöka andas utan regulatorn), känselsinnet nöjer sig med att meddela temperaturskiftningarna varje gång man passerar ett språngskikt (”en skarp horisontell gräns mellan olika vattenmassor” där bland annat temperaturen varierar) och luktsinnet har givetvis inte mycket att hämta när näsan är inklämd i en mask. Det är för ögonens skull jag dyker. För att med synen syna de syner som havet skyler. När de övriga sinnena sätts på standby flyttas all fokus över till syn och reflektion, och tillsammans med de långsamma andetagen och rörelserna infinner sig ett meditativt tillstånd där nuet är det enda existerande.

Det var i dåets nu som havet bjöd oss på den spektakulära marelden, ett ord som trots att det skulle kunna vara en oäkting till marulken – havets fulaste fisk – och religionens skärseld, ändå lyckats skapa sig en egen vacker identitet. Mareld låter som något både mytologiskt och mystiskt, och det är inte svårt att föreställa sig den vidskepelse ett fosforskimrande ljusspel av detta slag rimligtvis har fört med sig genom människans historia. Det är inte svårt att räkna ut att jag längtar tillbaka till mareldens ljus vid ytan och nattens mörker och lugn under den.