Livets vatten

Någon gång för länge sedan
lämnade vi vår hamn.
Vi körde ut mot öppet hav
ifrån vår trygga famn.

Elementen var emot oss
och allting gick så fort.
Vi kände oss så små så små
och havet var så stort.

Vi drabbades av fasorna
på däcket på vår båt.
Då blev det att vi föll ihop
och sedan föll i gråt.

Vi låg där i vår ensamhet;
vi gnydde och vi kved.
Det fanns ingen runtomkring oss
som visste att vi led.

När stormen river inuti
men ytan den är still,
och hjälpet aldrig ropas högt,
vem fan kan hjälpa till?

Och trots att kursen för oss mot
en säker undergång,
drivs vi framåt med farlig fart
som av ett inre tvång.

Vi ignorerar varningar
med farlig nonchalans.
Vi kör mot klippor och mot rev
som om de inte fanns.

Vi åker i vår motorbåt
rakt mot fyrens glöd.
Vi dansar över vågorna
i tvåtakt mot vår död.

Midsommar

Nedan följer min välkomstskål från årets midsommarfirande på Orust. Håll till godo.

Midsommar i år på västraste kusten,
med vänner från Sveriges hela rike.
Utrustade med bästaste festarlusten,
blir det pokulering utan dess like.

En utsikt över ett storslaget sund,
lätt suddigt av en hängande dimma.
En ridå med jästa drycker som grund,
och som tätnar för varje timma.

Jag vill påminna om tronrutinen;
nu känns tiden som mogen.
Skiter gör vi givetvis på latrinen,
men smått görs med fördel i skogen.

Det är roligt att söder och norr hittat hit,
det värmer att så många är här.
Och jag lovar, det som talar är inte all sprit,
utan jag har en sentimental karaktär.

Nu vill jag uppmana alla, med emfas,
att äta och dricka tills böxera spänner.
Och nu när jag slutar vill jag höja mitt glas,
för midsommar med fantastiska vänner.