Dialekt från Dragsmark i Bohuslän

När jag hälsade på min mormor i Stenungsund i somras gick vi hem till hennes väninna tant Maja. När jag var liten hos mormor var jag ofta hos Maja; det bjöds alltid på saft och kardemummabullar. På den tiden hade hon en stor labrador retriever som vänligt fann sig i att bli klappad av klåfingriga små tassar.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen ioch varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för-na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).

Veckans vokabel 43: Idyll

Så länge jag kan minnas har delar av sommarloven spenderats på vårt lantställe på Orust, denna Sveriges tredje största ö. Som liten var utsikten en pärla och jag ett svin, men i takt med att mina årsringar blivit fler, har min uppskattning för denna västkustska tillvaro ökat. Enligt SAOL 13 är en idyll en ’lantligt fridfull och okonstlad tillvaro eller plats eller situation’. Bingo. Där har vi ordet som beskriver vår stuga.

När vi klockan 02:30 natten till i fredags tog av på den lilla grusvägen som så småningom förde oss till stugan, var det för mörkt för de nyanlända att beskåda den praktfulla utsikten. För att inte förstöra effekten av den vackra vyn insisterade förstagångsbesökarna på att i skummet inte blicka ut över sundet förrän dagen hade grytt. När sömnen hade sovits och dagen dagats, visade det sig att ordet besvikelse inte på något vis kunde beskriva landskapet framför dem.

Trots väderleksrapporternas löften om ett veckoslut med varaktigt regn, gav vi oss av mot nordvästligare mark. Och tur var detta då meteorologernas ord visade sig vara felbart; Orust beslutade sig för att ­– precis som på midsommar, precis som alltid – dela med sig av solsken tillräckligt länge för en gyllene guldkant.

För att fira regnets frånvaro efter en nästan nio timmar lång bilfärd (med en ”genväg” via Trelleborg; väl spelat Fredrik, lurigt) med nästan konstant ösregn, passade vi på att bege oss i riktning mot Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn. Jag kan i förbifarten snabbrecensera utställningen av den tyske målaren och grafikern Emil Noldes konst, som denna sommar ställs ut på museet. Målningarna föreställde bland annat väldigt speciella landskap, blommor, fantasier, havsbilder och porträtt, och jag kan avslöja att jag blev förvånansvärt berörd av hans akvareller och rekommenderar dem varmt.

Trots de stora turistmängderna var tillvaron idyllisk även i Skärhamn. Fastlandets Stenungsund bjöd oss på en full parkering, mycket folk och en besvikelse till lunch, men solen sken och höll humöret på topp. Besöket hos mormor visade sig även detta vara ett mästerligt drag när kaffet och de många sorters kakorna dukades fram framför fyra unga grabbar och Gustav.

Nog om världens bästa mormor, tillbaka till min roll som idylliker. Stugans avskildhet gör den till en utmärkt plats för återhämtning från söcknens träla. Även om det har tillkommit nymodigheter under min livstid (för några somrar sedan fick vi en riktig toalett), har den ändå varit en symbol för spartanskt stillastående. Detta har format min uppfattning om sommarstugor till att de är platser för enkelhet och kreativitet, böcker och utflykter, introspektion och social interaktion.

Även om konservatism för mig är ett skällsord, så finns det vissa sfärer som jag tycker bör skyddas från omställningar. När förändringens vindar blåser har man alltid kunnat lita på att i stugan finna lä. Sommarstugan är ett tryggt ankare på ett stormigt hav, och kommer säkerligen att få tjäna som säker hamn i framtiden. När vindarna annorstädes vägrar att mojna, vet jag att det – oavsett prognos – på Orust alltid väntar solsken.