Veckans vokabel 56: Ordklasser

Då ryktet har nått mig att kull 17 på språkkonsultprogrammet i Stockholm för tillfället läser grammatik, har jag bedömt det som passande att tillägna veckans vokabel till er. Även om det kan vara svårt att tro just nu, finns det en del som lyckas med konststycket att tygla sin entusiasm när man pratar om ordklasser. Då ordet i fråga även hos mig aktiverar en del (inte enbart lyckliga) minnen från både grundskolan och universitetet, har jag vissa sympatier för deras reaktioner.

Men något gottgörande finns ändå hos denna för språket vitala komponent. En av de mer intressanta aspekterna är själva sorteringen. Hur har indelningen av ordklasserna i själva verket gått till? Vem har bestämt detta? Hur många ordklasser finns det?

Detta sista är en fråga som inte är lika lätt att besvara som man kan tro. Det är inte för att de är fler än jag har fingrar – vilket de är – utan för att detta är en fråga som de berömda lärde tvistar om. Men Svenska Akademien, som brukar anses vara något utav en auktoritet på svenska språket, måste väl ändå har ett entydigt besked på hur många ordklasser vi har? Om ändå. Inte ens här finns ett enkelt svar att tillgå – utan ett dubbelt. I Svenska Akademiens grammatik finner man tolv ordklasser. Läser man istället iSvenska Akademiens språklära, vilket är en förenklad och mer lättillgänglig grammatik, hittar man elva. Hm. Egendomligt.

Innehållsförteckningen i Svenska Akademiens grammatiks andra band deklarerar utan omsvep att den innehåller följande ordklasser:

  1. Substantiv
  2. Adjektiv
  3. Pronomen
  4. Räkneord
  5. Verb
  6. Particip
  7. Adverb
  8. Prepositioner
  9. Konjunktioner
  10. Subjunktioner
  11. Infinitivmärket att
  12. Interjektioner

Det är alltså participen som är ordklassernas Palestina: erkänd av somliga men inte alla. Denna spännande ordklass ska jag dessvärre inte fördjupa mig i nu, men jag utlovar ett framtida inlägg som något mer ingående utreder denna schism inom Svenska Akademien.

Man vill gärna tro att alla ord lätt och smidigt faller ner i respektive klass (kära hjärtanes, vad grammatiktragglandet hade förenklats då), men så är förstås inte fallet. Nej, idén med ordklasser baseras som vanligt på människans kroniska strävan efter att strukturera sin omvärld. Någon har tagit svenskans ordförråd och hällt ut alla vokabler i en hög på golvet och sedan försökt att sortera dem efter deras böjning, grammatiska funktion i fraser och betydelse.

En huvudprincip vid ordklassindelning som brukar göras är i böjliga och oböjliga ord. De böjliga brukas i sin tur delas in i nomen (substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord (och particip)) och verb. Nomenen brukar härledas till samma kategori då de delar en del grammatiska egenskaper: de kan alla uttryckas i numerus (singular eller plural) och species (bestämd eller obestämd), samt ensamma utgöra eller ingå i en så kallad nominalfras (en sats som syntaktiskt fungerar som ett substantiv). Verben sticker ut med sina tempus-, modus- och diatesböjningar, och får finna sig i att vara mol allena.

De oböjliga ordklasserna utgörs förstås av de resterande sex, som i sin tur främst består av formord med väldigt liten egen betydelse. De ordklasser som i allmänhet har en tendens att vara något motsträviga återfinns här, bland annat grammatikens slaskhink adverb. Anledningen till denna brist på samarbetsvilja beror på att indelningen i ordklasser delvis är baserad på motstridiga kriterier, vilket leder till att en del ord som uppfattas som samma, beroende på sammanhang kan tillhöra olika ordklasser.

Som ni kanske har märkt är grammatik inte alltid okomplicerad, intuitionen räcker inte hela vägen. Det grammatiska havet är djupt, mycket djupt. När ni har penetrerat ytan och börjat blicka er omkring, är det lätt att svindeln tar överhanden. Men frukta inte, när ni väl får de grundläggande redskapen blir syntaxens storhet lättare att hantera, kanske till och med glädjande. Kunskaper om språkets regler är intressanta i sig, men de är också en plattform att stå på i vidare språkstudier, och ju bättre denna plattform är gjuten, desto stadigare kommer man att stå.

Veckans vokabel 55: Zombier

Det finns många anledningar till att anpassa inlånade engelska ord efter svenskans språkregler. När man som medlem i en nomadisk grupp av överlevare i ett postapokalyptiskt samhälle ser en vandrande död släpa sig runt ett hörn, är det enkelt att ropa ”Birger, bakom dig! En zombie!”, och möjliggöra för Birger att utan problem vända sig om och hantera den skendöde.

Men kommer det en flock av detta kreatur gäller det att tänka snabbt. ”Birger! Du har zombie…s…ar bakom dig som … äter din hjärna … oh” är inte kommunikativt acceptabelt. Inte för att Svenska Akademien inte godkänner zombies eller zombiesar som pluralform, utan för att tvekan inför valet av form precis har resulterat i en hjärnlös Birger. I situationer som dessa gäller det att kunna böja snabbt, och då är det viktigt att ha konsekventa språkregler som automatiskt väljer form.

Genom århundrandena har vi lånat in både ord och pluralbildningar från flera olika språk. Det språk vi i dag lånar in flest ord ifrån är som bekant engelskan, och det vanligaste inlånade pluralsuffixet är -(e)s. Efter att vi svenskar har använt ett låneord ett tag, börjar ordet anpassas efter svenskans uttalsmönster och få en svenskare stavning, och därefter en inhemsk böjningsändelse. Ordet placeras utifrån diverse regler in i någon av svenskans sex deklinationer (böjningskategorier) och dess nya pluralform slutar följaktligen på -or, -ar, -er, -r, -n eller –ø (det här sista är ett s.k. nollmorfem, vilket innebär att ingen ändelse tillfogas, utan att ordet har samma form i både singular och plural).

Det intressanta med vår grammatik är att vi ytterst sällan tvekar vid val av ordform, men samtidigt inte ägnar dessa val någon eftertanke. Med andra ord är grammatiken undermedveten och omedveten, varför det inte är uppenbart för oss hur våra grammatiska regler ser ut. Detta är anledningen till att det tog tre heltidsarbetande forskare ungefär fem och ett halvt år att sammanställa Svenska Akademiens grammatik, den mest kompletta grammatikan över det svenska språket som i dag existerar.

Språket är semiotiskt, vilket innebär att orden är symboler för något annat, och relationen mellan orden och det de pekar ut är godtycklig. Så länge alla är överens om språkets regler spelar det egentligen ingen roll hur de lyder, huvudsaken är att konventionen respekteras. Även om tvekan inför böjningsformer sällan leder till ond, bråd död måste man hålla sig till reglerna om man vill kommunicera.

Veckans vokabel 53: Men

Men är en adversativ konjunktion, vilket innebär att den anger att det ligger en motsättning mellan det första och det andra ledet i en samordning. ”Inte för att generalisera, men …” är ett klassiskt försök att friköpa sig från den generalisering som alltid följer. Och visst ligger det en motsättning här, meningen är ju för fan självmotsägande!

Enligt Svenska Akademiens grammatik anger adversativa konjunktioner att ”det som sägs i det senare samordningsledet är anmärkningsvärt i förhållande till det som sägs i det första (…), samtidigt som båda ledens betydelser är giltiga i textsammanhanget.” Det är visserligen anmärkningsvärt, men dessvärre logiskt omöjligt, att uttala sig om en sak generellt och speciellt på samma gång. Trots detta används konstruktionen ofta som en innehållslös och paradoxal brasklapp när någon vill göra ett svepande uttalande.

Varför använder vi då denna paradox till konstruktion?  Kan det vara så att vi är övertygade om att vi själva inte generaliserar, utan att vi i själva verket uttrycker en sanning som gäller för alla individer x i sammanhanget y? När någon säger ”inte för att generalisera, men alla tyskar älskar lederhosen”, så tror antagligen denna någon på något plan att det den säger är sant. (Jag tror att alla syftningar i föregående mening blev rätt.) Och detta är farligt, eftersom man relativt okritiskt klär i ord den stereotypa bild som huvudet hyser.

En annan konstruktion som ofta används för främlingsfientliga formuleringar är ”jag är inte rasist, men …”. Varje gång den brukas blir jag extra vaksam, eftersom det som följer alltför ofta ändå är fördomsfullt. Även i detta fall är det troligt att personen i fråga ofta inte är medveten om att de tankar den luftar är stereotypa som inte alls är giltiga på alla individer eller föremål i en grupp.

Att vara medveten om sina fördomar, och att vara på sin vakt mot övergeneraliseringar, är det bästa sättet att bekämpa dem. Det är svårt att arbeta bort dem och att ständigt vara medveten om dem, men jag anser att man måste försöka. Av denna anledning blir jag alltid lika besviken när jag på nytt inser att alla tyskar inte avgudar lederhosen, öl och bratwurst återigen.