Veckans vokabel 41: Mareld

Jag minns när jag för några år sedan dök mitt första nattdyk i Thailand. Vid ytan var det becksvart och det enda som hördes var havets stilla brusande. Vi gled ner i vattnet och började simma mot havsbottnens nattliga liv med ljuskäglorna från våra ficklampor riktade rakt framför oss ner i – det i mörkret skenbart bottenlösa – djupet.

Någon gång någonstans hade jag hört talas om plankton som om de blev störda nattetid gav ifrån sig ett vackert ljus. Med detta vaga minne bubblandes upp till mitt medvetandes yta riktade jag min lampa mot kroppen för att återställa den nattliga oceanens mörker. Då såg jag det. Varje gång jag rörde på handen följdes den av ljusglimtar som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt sina små neonmolekyler i havet, molekyler som nu vilset irrade runt vad det nu var som störde dem i deras slummer. Detta var alltså min första kontakt med ljusfenomenet mareld.

Mareld orsakas av flera olika sorters organismer, varav planktongruppen dinoflagellat är en. Denna grupp lyser upp när den känner sig hotad av småfisk för att locka till sig större rovfiskar som kan avvärja hotet. Ljuset orsakas av en biologisk process som kallas bioluminiscens, och det är samma process som skapar lysmaskens lysande bakparti. I Sverige finns det (om man ska tro Wikipedia) två olika sorters lysmaskar, och den ena av dem har jag träffat på ett par gånger sena sommarnätter dold i gräset vid min västkustska sommarstuga. Ljuset från denna skalbagges – för den är trots sitt namn en skalbagge – stuss känns väldigt artificiellt och syntetiskt, som om ljus av detta slag endast hörde hemma i människans konstruerade värld.

Några veckor efter nattdyket tog jag och två vänner ett kvällsdopp på vackra Railay på Thailands västkust. Mellan de gigantiska klipporna som lodrätt sluttade rakt ner i vattnet fanns en lång sandstrand från vilken badmöjligheterna var utmärkta. När vi denna stjärnklara natt kastade oss i det varma vattnet och simmade ut började havet runt omkring oss vakna till liv. För varje liten rörelse fick vi en mikroreaktion från tusentals små plankton som med en kollektiv ansträngning lös upp vår natt och våra hjärtan. Ljuset var intensivare än under nattdyket och den här gången hade jag vänner att dela det med.

Upplevelsen i havsdjupets meditativa tystnad, där blott de egna djupa, regelbundna andetagen hörs, är en helt annan än den vid ytan. Även om vi självklart var flera vid den nattliga undervattensutflykten – något annat vore oansvarigt och dumdristigt – känner jag alltid en speciell sorts isolering under ytan. Alla sinnena utom synen sätts i ett egendomligt viloläge; hörselsinnet begränsas till att notera de egna regelbundna andetagen (jämförbara med tågens vaggande rytm), smaksinnet registrerar inte ens havets sälta (så länge man är vis nog att inte försöka andas utan regulatorn), känselsinnet nöjer sig med att meddela temperaturskiftningarna varje gång man passerar ett språngskikt (”en skarp horisontell gräns mellan olika vattenmassor” där bland annat temperaturen varierar) och luktsinnet har givetvis inte mycket att hämta när näsan är inklämd i en mask. Det är för ögonens skull jag dyker. För att med synen syna de syner som havet skyler. När de övriga sinnena sätts på standby flyttas all fokus över till syn och reflektion, och tillsammans med de långsamma andetagen och rörelserna infinner sig ett meditativt tillstånd där nuet är det enda existerande.

Det var i dåets nu som havet bjöd oss på den spektakulära marelden, ett ord som trots att det skulle kunna vara en oäkting till marulken – havets fulaste fisk – och religionens skärseld, ändå lyckats skapa sig en egen vacker identitet. Mareld låter som något både mytologiskt och mystiskt, och det är inte svårt att föreställa sig den vidskepelse ett fosforskimrande ljusspel av detta slag rimligtvis har fört med sig genom människans historia. Det är inte svårt att räkna ut att jag längtar tillbaka till mareldens ljus vid ytan och nattens mörker och lugn under den.

Veckans vokabel 11: Serendipitet

Denna veckas vokabel beskriver ett fenomen som i dagens elektroniska värld förekommer allt mer infrekvent. I en värld med outtömliga digitala kunskapsbanker vid fingerspetsarna är det mycket lätt att utan omvägar finna det man söker. Vid bläddrandet i en bok av uppslagskaraktär är serendipitet som källa till kuriös kunskap däremot helt enkelt ovärderlig. Alla som någon gång hållit i en encyklopedi eller ett lexikon har antagligen upplevt samma företeelse – av en slump gjort ett lyckligt fynd.

Nu omfattar ordets betydelse betydligt mer än informationshämtning. Anledningen till att jag tog just detta som exempel har med en video om lexikografi att göra. Under ett TED-seminarium brukar nämligen lexikografen Erin McKean ordet ”serendipity” i just detta sammanhang. Serendipitet är i sin tur en försvenskad version som rekommenderas av Sveriges officiella språkvårdsorgan Språkrådet, samt finns med i Svensk ordbok (2009).

Eftersom jag tillhör den skara som inte tror på ödet, gillar och behöver jag alla ord som har något slags relation till slumpen. I denna glosgrupp är givetvis serendipitet kronjuvelen. Vilket ord kan annars beskriva många av mitt livs mest intressanta möten på ett tillfredsställande vis? Tankarna vandrar genast till åttioårige Gunnar som Johan och jag stötte på mitt i myllret på Bangkoks gator. Mannen med härliga historier som till synes  utan skam lämnade oss med sin måltidsnota och en utmärkt berättelse (i sin helhet, fråga mig så kanske jag berättar den).

Den som söker skola finna …                                                                                   något annat.